Alex satt bredvid mig på lunchen och jag kunde inte låta bli att titta på honom. Han var så otroligt vacker. Det var då jag hörde Anja, en av mina bästa kompisar på andra sidan bordet.
"Jag hörde att de träffades under jullovet och att han flyttade hit för henne. Men jag tror själv att Fia tvingade sig på honom och att de av misstag hade sex och nu kan han inte släppa henne," sa Anja, stolt med sin historia, vilket självklart var en lögn allt ihop. Alex tittade på mig.
"Hon gå i vår klass, eller hur?" sa han tyst.
"Anja, ja," svarade jag.
"Hon är bara avundsjuk på dig, det är därför hon kommer på de där historierna," sa han och log det där änglaleendet igen. Det var helt otroligt hur mycket jag ville kasta mig i hans armar och krama honom. Men jag lät bli.
"Jag vet, de har alltid varit så," svarade jag. Han studerade Anja en stund innan han flinade och tog min hand och viskade i mitt öra:"Gör som jag säger så kommer allt bli okej."
Jag han inte svara fören han ställde sig på bordet med mig i släp och höll upp min hand.
"Mina damer och herrar," sa han med hög klar röst som fick alla att lyssna. "Som ni säkert vet är jag ny här, jag är Alex. Men jag har inte flyttat hit på grund av Felicia, inte heller har jag rymt hemifrån eller gömmer mig från andra. Sanningen är att jag är rik och jag inte ville bo hemma längre så jag flyttade till en lägenhet i den här staden. För några veckor sedan träffade jag en underlig tjej som heter Felicia och det råkar vara denna tjej. Så nu, när jag har allas uppmärksamhet vill jag säga följande ord, Felicia, jag gillar dig."
Han tystnade och tittade på mig. Jag hade knappt hunnit smälta in allt de han sagt. Underlig? Jag? Jag var väll som alla andra. Han kallade mig vid mitt fulla namn, de gjorde inte många. Han sa att han gillade mig, han... vänta, han sa vad!?
Jag stirrade slit på honom.
"Du gör vad sa du?" frågade jag osäkert och jag visste att alla undrade samma sak.
"Jag gillar dig," sa han igen och log.
"På vilket sätt?" frågade jag.
"Mycket," sa han mjukt och jag kände mina knän vika sig. Ojsan, de gjorde han visst. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta och de gick ut i gråt ändå.
"Sa jag nått fel?" frågade han oroligt.
"Nej," jag skakade på huvudet. "Jag är glad."
Han log änglaleendet och kramade mig, framför alla, så alla såg.
Det var väll nu det blev komplicerat, vi blev ett så kallat fejk par.
Där historier blir verklighet,
XoXo
Storyteller
