Det kändes som om världen försvann och som att hjulet hade sluta snurra. Jag tittade på Nahtan men jag tänkte inte. Jag kunde inte. Försökte gjorde jag, men som sagt inte något kom fram. Jag visste inte om jag var lycklig eller något annat. Jag hade drömt om att han skulle älska mig på riktigt, men nu när han sa det fick jag en obehaglig känsla av det. Nahtan drog efter andan och såg förtvivlat och frågande på mig.
"Mell?" frågade han mjukt. Jag var inte säker, men jag tror jag såg tårar. Tänker jag tillbaka på den dagen idag var hela dagen bara en suddig massa.
"Ja," svarade jag tillslut.
"Säg något," sa han och jag kände hur han tog min hand. Långsamt tvingade jag mig att titta in i hans ögon.
"Vad vill du att jag ska säga?"
"Vad du tänker, hur du känner, allt."
Jag svalde och drog efter andan.
"Jag vet inte, jag gillar dig Nahtan, men jag trodde aldrig att du skulle gilla mig tillbaka och nu när du säger det så känns det så konstigt och jag vet inte vad jag ska tycka eller säga eller något av det och allt är liksom suddigt..."
Jag fortsatte babbla på och Nahtan lyssnade. Han sa inget men för varje ord som kom ur min mun log han lite mer och när jag tillslut slutade pratade brast han ut i skratt.
"Vad är det?" frågade jag förvirrat.
"Hur kunde du klämma in så många ord i en och samma mening utan att andas?" skrattade han fram och försökte sluta men det gick inte och ju mer han skrattade ju mer började jag rodna och tillslut skrattade han så mycket att tårarna rann ner för hans kinder. Hjulet stannade och jag kände en blandning mellan ilska och min egen dumhet i en kombination av min rodnad och stormade ut ur hjulet. Nahtan var snabb på att återhämta sig och sprang efter mig.
"Förlåt Mell, men jag kunde bara inte låta bli," sa han mjukt och tog tag i min hand.
"Släpp mig," sa jag och drog mig loss från hans grepp. "Jag vill inte prata mer om det och du drev säkert bara med mig ändå."
Jag tänkte säga mer, men kom inte längre för Nahtan kysste mig. Jag hade inte tänkte på det men jag både grät och hade skrikit. Jag hade puttat mig från hans grepp om det inte vore för det att den här kyssen på något sätt var annorlunda från de tidigare. De fanns känsla i den. Omedvetet drog jag min hand genom hans svarta hår och jag hade nästan helt glömt vart vi befann oss innan jag vaknade till igen och lät mina läppar lämna Nahtans.
"Inte här," viskade jag till honom och Nahtan nickade bara till svar. När vi gick vägen hem höll han min hand och för den första gången kände jag värme från hans kropp. Hans gröna ögon glittrade och han såg på något sätt mer mogen ut än innan. Det var som om jag såg för första gången såg honom på riktigt. Han sa inte mycket undertiden vi gick men jag visste att han var glad för det liksom syntes på honom och själv var jag nog lika glad. Jag brydde mig inte om att folk tittade på oss längs gatan, inte att de viskade eller om något annat. Men lyckan varade inte länge för när vi kom till huset var det folk där. En massa folk. Jag visste inte vad som häll på att hända, men Nahtan stelnade till och hans uttryck förändrades.
Där historier blir verklighet....
XoXo
StoryTeller
