"Ja," svarade han med en mjuk till gjord röst.
"Vad är det?" frågade jag och jag visste att jag var rädd för det han skulle säga. Jag var så rädd.
"Inget," svarade han med ett falskt leende och min rädsla gick över till ilska. Jag kände för att slå honom. Varför kunde han inte berätta för mig. Han älskade mig och jag var hans fru. Han skulle berätta allt för mig. Eller?
"Okej då," sa jag bara och släppte hans hand. Han såg sårad ut, men sa inget utan fortsatte bara gå mot huset. Folkmassan såg oss och började springa mot oss. Nathan suckade och drog mig bakom sig. Som om han försökte skydda mig.
"Nathan, kan du förklara det som stod i dagens tidning?" frågade en kvinna och det slog mig att jag inte ens hade sätt dagens tidning.
"Är det sant att bolaget går dåligt för dig?"
"Är det sant att du inte älskar din fru utan gifte dig med henne för att få ta över bolaget?"
Frågorna fortsatte komma och jag kunde inte få mitt finger runt det. Något stämde inte. Hur kunde de vet allt det här? Nathans hand var det som stoppade mig från att gå fram till folkmassan och erkänna allt. Få ett utfall på dem.
Han log mjukt och falskt mot dem när han tillslut öppnade sin mun.
"Vad är det ni pratar om? Jag älskar min fru och hon älskar mig. Vårt liv angår inte er. Bolaget har kanske inte varit i sitt bästa skick den senaste tiden, men vi jobbar på det," sa han och drog sedan med mig in i huset.
Det hade gått en vecka sedan de kom till huset och de vägrade lämna det. Jag kunde varken gå in eller ut och Nathan stod alltid och tittade ut genom fönstert och såg plågad ut. Det var plågsamt att se och jag började närma mig min gräns. Jag skulle inte klara av att göra det här mycket längre. Sanningen var tvungen att kommma fram förr eller senare. Det var bara att den tiden hade kommit nu. Jag drog efter andan och gick fram till honom. La mina armar om honom.
"Vad är det Mell?" frågade han mjukt och trött.
"Det måste få ett slut," svarade jag honom och han vände sig mot mig.
"Vad menar du? Jag älskar dig och du är min fru..." Han tänkte fortsätta men jag skakade på huvudet.
"Jag älskar inte dig," svarade jag med och tittade in i hans ögon. Han såg förvånad ut och nickade sedan.
"Gör det du måste."
Jag nickade och log svagt mot honom och gav honom ringen som nu hade suttit på mitt finger i ett halv år. Det kändes tomt och det kändes änu tyngre i mitt bröst. Jag hade svårt att andas, men visade det inte. Jag gick fram till dörren och vände mig mot Nathan.
"Farväll Nath," sa jag med en svag röst och ett leende. Men jag kände inte för att le. Inte alls. Han svarade inte eller försökte stoppa mig när jag öppnade den stora dörren och mötte jornalisterna.
"Jag är inte längre Nathans fru. Vi var aldrig kära och vi gifte oss bara för att han skulle få tag över företaget och jag behövde pengar," sa jag med hög röst och gick. De följde efter mig en bra stund med frågor, men jag sa inget mer. Jag gick bara vidare och när jag kom till en park var det mörkt och ingen var inom synhåll. Jag sjönk ihop på marken och tårarna började komma. De kunde inte sluta. Jag försökte, men det gick inte. De bara fortsatte och fortsatte. Det gjorde så ont i mitt hjärta. Jag hade lämnat den jag älskade för att skydda honom och nu ar jag så sårad själv att jag aldrig skulle kunna klara mig.
XoXo
Storyteller
Snart kommer del 11 av Hime-sama...
