Rawanda - Part 5 - Hello, hello

Mina syskon hade tvingat mig bort från sjukrummet på skolan och jag satt nu ute bredvid fotbollsplanen. Jag fick inte vara med i någon fysisk aktivitet på grund av min svaghet och därför satt jag nu och kollade på alla andra som sprang runt på planen. Mina ögon drogs till honom och jag försökte med all min kraft att inte titta på honom, men det var svårt att låta bli. Jag suckade och drog en hand genom mitt hår. Det som Trishtan sagt till mig ekade fortfarande i mitt huvud och jag förstod fortfarande inte vad han ville mig men det han hade sagt hade fångat min uppmärksamhet på något sätt. Ash log och skrek till en av killarna han spelade med att passa honom och han log. Han såg så vanlig ut. Hur kunde han rädda sin bror? Visste han ens om att han fanns? Ash gjorde mål och vände sig om och kramade om en av sina lagkamrater. Innan han vände sig om för att springa ut på planen vände han sig mot mig och log. Han lyfte sin hand och vinkade mot  mig och jag blev osäker på vad jag skulle göra. Försiktig lyfte jag handen och vinkade tillbaka. Han log innan han sprang vidare. Jag suckade igen och reste mig upp från platsen där jag satt i solen och började gå mot den lilla skogen som låg bakom skolan. Den var liten men stor nog att man kunde gömma sig i den. Jag gick fram till min vanliga plats mitt i en dunge där solen trängde in och blommorna blommade i alla nyanser. Jag tog ett djupt andetag och andades in blommornas doft innan jag öppnade min mun  och lät orden komma ur min mun. 

Hello, hello.
Anybody out there?'cause I don't hear a soundAlone, alone.I don't really know where the world is but I miss it now.

I'm out on the edge and I'm screaming my name,
like a fool at the top of my lungs.
Sometimes when I close my eyes I pretend I'm alright,
but it's never enough.
'cause my echo, echo,
is the only voice coming back.
Shadow, shadow,
is the only friend that I have.

Jag ryckte till och drog tillbaka till världen från min sång när en gren gick av bakom mig. Ingen hade hört mig sjunga och jag fick egentligen inte göra det heller.

"Du har en fin röst," sa han och log varmt mot mig. Jag visste inte vad jag skulle göra men jag bestämde mig för att stanna kvar. Det skulle se konstigt ut om jag sprang min väg.

"Tack," svarade jag honom och log tillbaka. Jag visste inte hur jag skulle reagera till det han sa men det jag sa verkade göra honom nöjd och han satte sig ner bland blommorna.

"Du borde låta folk höra dig sjunga oftare," sa han och jag gick fram och satte mig bredvid honom med blommorna runt oss.

"Jag får inte," sa jag svagt till svar och han tittade oförstående på mig. Jag hade inte sagt att jag var sjuk och Ash var ny, han visste inget. Det som i den här lilla stan var så självklart. 

"Vad menar du får inte?" frågade han precis som jag trott han skulle. Nu fanns det ingen återvändo och han skulle titta på mig som alla andra. Han skulle behandla mig annorlunda.

"Jag är sjuk, så om jag överanstränger mig på något sätt riskerar jag att dö," svarade jag honom utan att titta på honom. Jag klarade inte av att se hans blick. 

"Verkligen?" sa han och jag var tvungen att titta på honom. Han lät inte ledsen utan snarare förundrad. När jag väl mötte hans blick insåg jag att han inte tittade på mig som alla andra gjorde. Det fanns ingen sorg och ingen medlidan där fanns bara förundran och spänning. 

"Ja," svarade jag och mötte hans ögon. Han log mot mig. Inget tröstande leende utan ett leende som visade att han förstod och jag visste inte vad jag skulle säga mer. Han var inte alls som jag trodde och han visade inte de känslorna jag trodde han skulle. Var han verkligen så annorlunda från alla andra eller var det bara den han var? Trish röst trängde in i mitt huvud.

"Bara han kan rädda mig," och jag suckade. Medveten om att jag var tvungen att hjälpa dem båda. För jag ville träffa den riktigt Trishtan och jag ville att Ash skulle veta vem han var. Frågan var bara hur jag skulle göra det. 

XoXo

StoryTeller