Hime-sama del 11

3 år senare...
Hon hade flyttat. Inte lämat något efter sig och nu var hon borta. Jag kunde inte ens hitta hennes syskon. Men jag hade fortfarande deras konto nummer och satte in pengar regelbundet. Jag förstod inte. Varför hade hon lämnat mig. Jag trodde hon hade älskat mig, men tydligen hade jag fel. I speglen stod en sliten pojke som inte visste vad han gjorde. Hans ögon var trötta efter sömnbrist och han hemsöktes dagligen av henne. Flickan som hade lämnat honom när han behövde hennes som mest. Men tack vare det hon hade gjort hade reporterna lämnat mig i fred. Jag hade dragit in henne i det och allt var mitt fel. Hur kunde jag låta henne göra så?
Jag drog efter andan och en kvinna kom in i rummet.
"Unge herren, ni borde gå ut lite. Det är underbart väder, blommorna har precis blommat ut..." Jag avböt henne.
"Alla av dem?" frågade jag och hon nickade till svar. "Jag tänker inte gå ut." Hon lämnade mig. Jag hade inte sovit eller ätit speciellt bra efter att hon hade lämnat mig och jag kunde inte få någon ro fören jag visste vart och var och vad hon gjorde. Om hon var lycklig och om hon någon gång ångrade att hon lämnade mig. Men hur skulle jag kuna få reda på allt det här?

"Du vet att han inte kommer ringa eftersom du bytte nummer," sa min bror och jag blängde på honom och han lämnade mig. De senaste 3 åren hade varit svåra för mig. Jag hade flyttat till en annan stad, bytt nummer och dragit med mig min familj och tvingat dem att göra samma sak. Jag kände mig hämsk. Men de lät mig. Jag fick inte jobba och jag ville inte lämna huset. Om jag tittade i spegel såg jag säkert 10 år äldre ut än vad jag var. Jag var tvungen att gå vidare. Solen lyste in genom mitt rum och jag tittade på telefonen en gång till innan jag lämnade rummet och gick ut i trädgården. Den var full med blommor och det fick mig att tänka på Nahtans trädgård. Tack vare att han skickade pengar till oss regelbundet hade vi lyckats klara oss lite bättre. Vi behövde inte jobba lika hårt och vi ägde nu ett riktigt hus. Det var därför jag inte jobbade. Mina syskon såg de pengar som Nahtan skickade som min inkomst. Jag satte mig livlöst på en stol och Zoey kom fram med te till mig.
"Du vet, du kanske ska försöka komma ut oftare," sa hon och satte sig ner bredvid mig.
"Jag vill inte," sa jag till svar utan att släppa blicken från rosorna.
"Jag vet, men det skulle kanske vara enklare för dig att gå vidare om du gjorde det."
Jag tittade på henne.
"Jag vet det, men jag är inte redo att gå ut dit än," sa jag. "Jag måste få bort den där prinsses glansen jag har fått först."
"Den kommer inte försvinna. Den är ett del av ditt liv nu."
Jag suckade och drack lite av mitt te. Hon hade rätt. Jag kunde inte sluta och mina syskon var som mina tjänare och jag drog efter andan. Hur hade det här gått till? Jag sov inte bra heller. Oscar och Jesper kom fram till mig och log.
"Vill du ha något mer?" frågade de och jag blängde på dem.
"Nej, sluta tjäna mig," sa jag och de satte sig bredvid mig.
"Vi är bara oroliga för dig," sa Oscar.
"Jag vet," svarade jag.
"Förresten har ju Alexander kommit tillbaka till oss nu. Han tar bra hand om oss," sa Jesper och flinade. Det var sant. Min bror hade kommit tillbaka, men ingen av oss visste varför. Det oroade mig, men jag sa inget till de andra. Jag andades in doften av blommor och reste mig sedan gick fram till rosorna. Plockade en och luktade på den.
"Hur är det med dig?" frågade Zoey och jag log mot henne.
"Det kommer bli en bra dag och jag ska ut och gå och jag vill att du följer med mig," svarade jag henne och hon log.
"Det är klart att jag gör."
Mina bröder log när jag lämnade huset för första gången på 3 år. Om de bara visste hur rädd jag var. Jag var inte rädd för vad jag skulle möta, utan att jag inte skulle komma tillbaka till dem. Att jag skulle springa min väg eller att jag skulle vända tillbaka till honom och inte komma tillbaka eller hur rädd jag var att jag skulle hoppa från en bro och ta livet av mig. Det var därför jag bad Zoey komma med mig. För att jag inte skulle göra just något av detta. Göra det jag var rädd för att göra.

XoXo
StoryTeller
Missa inte nästa del av Hime-sama eller fortsätningen av Kill me for love som kommer snart...

Hime-sama del 10

"Nahtan?" frågade jag och han tittade på mig med ögon som som först inte såg ut att veta vem jag var och sen kom han ihåg mig och log.
"Ja," svarade han med en mjuk till gjord röst.
"Vad är det?" frågade jag och jag visste att jag var rädd för det han skulle säga. Jag var så rädd.
"Inget," svarade han med ett falskt leende och min rädsla gick över till ilska. Jag kände för att slå honom. Varför kunde han inte berätta för mig. Han älskade mig och jag var hans fru. Han skulle berätta allt för mig. Eller?
"Okej då," sa jag bara och släppte hans hand. Han såg sårad ut, men sa inget utan fortsatte bara gå mot huset. Folkmassan såg oss och började springa mot oss. Nathan suckade och drog mig bakom sig. Som om han försökte skydda mig.

"Nathan, kan du förklara det som stod i dagens tidning?" frågade en kvinna och det slog mig att jag inte ens hade sätt dagens tidning.

"Är det sant att bolaget går dåligt för dig?"

"Är det sant att du inte älskar din fru utan gifte dig med henne för att få ta över bolaget?"

Frågorna fortsatte komma och jag kunde inte få mitt finger runt det. Något stämde inte. Hur kunde de vet allt det här? Nathans hand var det som stoppade mig från att gå fram till folkmassan och erkänna allt. Få ett utfall på dem.

Han log mjukt och falskt mot dem när han tillslut öppnade sin mun.
"Vad är det ni pratar om? Jag älskar min fru och hon älskar mig. Vårt liv angår inte er. Bolaget har kanske inte varit i sitt bästa skick den senaste tiden, men vi jobbar på det," sa han och drog sedan med mig in i huset.

Det hade gått en vecka sedan de kom till huset och de vägrade lämna det. Jag kunde varken gå in eller ut och Nathan stod alltid och tittade ut genom fönstert och såg plågad ut. Det var plågsamt att se och jag började närma mig min gräns. Jag skulle inte klara av att göra det här mycket längre. Sanningen var tvungen att kommma fram förr eller senare. Det var bara att den tiden hade kommit nu. Jag drog efter andan och gick fram till honom. La mina armar om honom.
"Vad är det Mell?" frågade han mjukt och trött.
"Det måste få ett slut," svarade jag honom och han vände sig mot mig.
"Vad menar du? Jag älskar dig och du är min fru..." Han tänkte fortsätta men jag skakade på huvudet.
"Jag älskar inte dig," svarade jag med och tittade in i hans ögon. Han såg förvånad ut och nickade sedan.
"Gör det du måste."
Jag nickade och log svagt mot honom och gav honom ringen som nu hade suttit på mitt finger i ett halv år. Det kändes tomt och det kändes änu tyngre i mitt bröst. Jag hade svårt att andas, men visade det inte. Jag gick fram till dörren och vände mig mot Nathan.
"Farväll Nath," sa jag med en svag röst och ett leende. Men jag kände inte för att le. Inte alls. Han svarade inte eller försökte stoppa mig när jag öppnade den stora dörren och mötte jornalisterna.
"Jag är inte längre Nathans fru. Vi var aldrig kära och vi gifte oss bara för att han skulle få tag över företaget och jag behövde pengar," sa jag med hög röst och gick. De följde efter mig en bra stund med frågor, men jag sa inget mer. Jag gick bara vidare och när jag kom till en park var det mörkt och ingen var inom synhåll. Jag sjönk ihop på marken och tårarna började komma. De kunde inte sluta. Jag försökte, men det gick inte. De bara fortsatte och fortsatte. Det gjorde så ont i mitt hjärta. Jag hade lämnat den jag älskade för att skydda honom och nu ar jag så sårad själv att jag aldrig skulle kunna klara mig.

XoXo
Storyteller
Snart kommer del 11 av Hime-sama...