Alex tittade glatt på mig när vi gick igenom skolan och höll handen. Vi kom upp på taket där det inte fanns någon som kunde se eller höra oss.
"Ahh.. Det var kul," sa han och log. Jag tittade på honom och sedan ändrade jag min till allvarlig.
"Vad håller du på med?" frågade jag och han flinade på mot mig.
"Hjälper dig slippa ryckten," sa han oskylldigt.
"Nej, du gjorde de nyss värre," sa jag och han tittade på mig.
"Förlåt, men kan vi inte bara göra det en liten stund och sen kan vi göra slut," sa han tyst och han såg ut som en liten vilsen hundvalp och jag kunde inte hjälpa det när jag sa orden.
"Okej, men är det inte kul slutar jag," sa jag till svar och han sken upp som en sol. Hur hade det blivit så här? Jag suckade och tittade ner på gården. Den var full med folk och jag visste att de alla visste att jag och Alex nu var tillsammans.
2 månader senare...
"Jag hörde att de är jätte söta tillsammans och knappt kan slita sig från varandra."
"Jag hörde att de är förlovade och ska gifta sig när de slutar skolan."
"Jag hörde att Fia blev gravid och han är pappan."
Rykten. De vimlar av dem överallt. Alex la armen om mig.
"Lyssna inte," sa han till mig i en viskning. Det var svårt att låta bli, men jag försökte. Det var inte kul. Jag drog efter andan och gick in i klassrummet. Det blev tyst och de tittade på oss.
"God morgon Alex, Fia," sa Anja och log. Jag hörde på hennes röst att hon inte alls var glad att se mig och de syntes i hennes ögon.
"God morgon," svarade vi och satte oss på en stol. De vill ha mig här i från, men jag kunde inte till låta det. Jag ryckte på axlarna. Jag hade fortfarande inte vant mig vid den här låssas grejen och jag tyckte fortfarande inte om den. Även fall jag inte hade något i mot Alex. Jag suckade och Alex log mot mig. Klockan ringde in och lektionen började.
XoXo
StoryTeller
Jag vet att det blev tråkigt idag, men ska lägga ut ett med mer späning i nästa gång...
tisdag 7 juni 2011
Hime-sama del 11
3 år senare...
Hon hade flyttat. Inte lämat något efter sig och nu var hon borta. Jag kunde inte ens hitta hennes syskon. Men jag hade fortfarande deras konto nummer och satte in pengar regelbundet. Jag förstod inte. Varför hade hon lämnat mig. Jag trodde hon hade älskat mig, men tydligen hade jag fel. I speglen stod en sliten pojke som inte visste vad han gjorde. Hans ögon var trötta efter sömnbrist och han hemsöktes dagligen av henne. Flickan som hade lämnat honom när han behövde hennes som mest. Men tack vare det hon hade gjort hade reporterna lämnat mig i fred. Jag hade dragit in henne i det och allt var mitt fel. Hur kunde jag låta henne göra så?
Jag drog efter andan och en kvinna kom in i rummet.
"Unge herren, ni borde gå ut lite. Det är underbart väder, blommorna har precis blommat ut..." Jag avböt henne.
"Alla av dem?" frågade jag och hon nickade till svar. "Jag tänker inte gå ut." Hon lämnade mig. Jag hade inte sovit eller ätit speciellt bra efter att hon hade lämnat mig och jag kunde inte få någon ro fören jag visste vart och var och vad hon gjorde. Om hon var lycklig och om hon någon gång ångrade att hon lämnade mig. Men hur skulle jag kuna få reda på allt det här?
"Du vet att han inte kommer ringa eftersom du bytte nummer," sa min bror och jag blängde på honom och han lämnade mig. De senaste 3 åren hade varit svåra för mig. Jag hade flyttat till en annan stad, bytt nummer och dragit med mig min familj och tvingat dem att göra samma sak. Jag kände mig hämsk. Men de lät mig. Jag fick inte jobba och jag ville inte lämna huset. Om jag tittade i spegel såg jag säkert 10 år äldre ut än vad jag var. Jag var tvungen att gå vidare. Solen lyste in genom mitt rum och jag tittade på telefonen en gång till innan jag lämnade rummet och gick ut i trädgården. Den var full med blommor och det fick mig att tänka på Nahtans trädgård. Tack vare att han skickade pengar till oss regelbundet hade vi lyckats klara oss lite bättre. Vi behövde inte jobba lika hårt och vi ägde nu ett riktigt hus. Det var därför jag inte jobbade. Mina syskon såg de pengar som Nahtan skickade som min inkomst. Jag satte mig livlöst på en stol och Zoey kom fram med te till mig.
"Du vet, du kanske ska försöka komma ut oftare," sa hon och satte sig ner bredvid mig.
"Jag vill inte," sa jag till svar utan att släppa blicken från rosorna.
"Jag vet, men det skulle kanske vara enklare för dig att gå vidare om du gjorde det."
Jag tittade på henne.
"Jag vet det, men jag är inte redo att gå ut dit än," sa jag. "Jag måste få bort den där prinsses glansen jag har fått först."
"Den kommer inte försvinna. Den är ett del av ditt liv nu."
Jag suckade och drack lite av mitt te. Hon hade rätt. Jag kunde inte sluta och mina syskon var som mina tjänare och jag drog efter andan. Hur hade det här gått till? Jag sov inte bra heller. Oscar och Jesper kom fram till mig och log.
"Vill du ha något mer?" frågade de och jag blängde på dem.
"Nej, sluta tjäna mig," sa jag och de satte sig bredvid mig.
"Vi är bara oroliga för dig," sa Oscar.
"Jag vet," svarade jag.
"Förresten har ju Alexander kommit tillbaka till oss nu. Han tar bra hand om oss," sa Jesper och flinade. Det var sant. Min bror hade kommit tillbaka, men ingen av oss visste varför. Det oroade mig, men jag sa inget till de andra. Jag andades in doften av blommor och reste mig sedan gick fram till rosorna. Plockade en och luktade på den.
"Hur är det med dig?" frågade Zoey och jag log mot henne.
"Det kommer bli en bra dag och jag ska ut och gå och jag vill att du följer med mig," svarade jag henne och hon log.
"Det är klart att jag gör."
Mina bröder log när jag lämnade huset för första gången på 3 år. Om de bara visste hur rädd jag var. Jag var inte rädd för vad jag skulle möta, utan att jag inte skulle komma tillbaka till dem. Att jag skulle springa min väg eller att jag skulle vända tillbaka till honom och inte komma tillbaka eller hur rädd jag var att jag skulle hoppa från en bro och ta livet av mig. Det var därför jag bad Zoey komma med mig. För att jag inte skulle göra just något av detta. Göra det jag var rädd för att göra.
XoXo
StoryTeller
Missa inte nästa del av Hime-sama eller fortsätningen av Kill me for love som kommer snart...
Hon hade flyttat. Inte lämat något efter sig och nu var hon borta. Jag kunde inte ens hitta hennes syskon. Men jag hade fortfarande deras konto nummer och satte in pengar regelbundet. Jag förstod inte. Varför hade hon lämnat mig. Jag trodde hon hade älskat mig, men tydligen hade jag fel. I speglen stod en sliten pojke som inte visste vad han gjorde. Hans ögon var trötta efter sömnbrist och han hemsöktes dagligen av henne. Flickan som hade lämnat honom när han behövde hennes som mest. Men tack vare det hon hade gjort hade reporterna lämnat mig i fred. Jag hade dragit in henne i det och allt var mitt fel. Hur kunde jag låta henne göra så?
Jag drog efter andan och en kvinna kom in i rummet.
"Unge herren, ni borde gå ut lite. Det är underbart väder, blommorna har precis blommat ut..." Jag avböt henne.
"Alla av dem?" frågade jag och hon nickade till svar. "Jag tänker inte gå ut." Hon lämnade mig. Jag hade inte sovit eller ätit speciellt bra efter att hon hade lämnat mig och jag kunde inte få någon ro fören jag visste vart och var och vad hon gjorde. Om hon var lycklig och om hon någon gång ångrade att hon lämnade mig. Men hur skulle jag kuna få reda på allt det här?
"Du vet att han inte kommer ringa eftersom du bytte nummer," sa min bror och jag blängde på honom och han lämnade mig. De senaste 3 åren hade varit svåra för mig. Jag hade flyttat till en annan stad, bytt nummer och dragit med mig min familj och tvingat dem att göra samma sak. Jag kände mig hämsk. Men de lät mig. Jag fick inte jobba och jag ville inte lämna huset. Om jag tittade i spegel såg jag säkert 10 år äldre ut än vad jag var. Jag var tvungen att gå vidare. Solen lyste in genom mitt rum och jag tittade på telefonen en gång till innan jag lämnade rummet och gick ut i trädgården. Den var full med blommor och det fick mig att tänka på Nahtans trädgård. Tack vare att han skickade pengar till oss regelbundet hade vi lyckats klara oss lite bättre. Vi behövde inte jobba lika hårt och vi ägde nu ett riktigt hus. Det var därför jag inte jobbade. Mina syskon såg de pengar som Nahtan skickade som min inkomst. Jag satte mig livlöst på en stol och Zoey kom fram med te till mig.
"Du vet, du kanske ska försöka komma ut oftare," sa hon och satte sig ner bredvid mig.
"Jag vill inte," sa jag till svar utan att släppa blicken från rosorna.
"Jag vet, men det skulle kanske vara enklare för dig att gå vidare om du gjorde det."
Jag tittade på henne.
"Jag vet det, men jag är inte redo att gå ut dit än," sa jag. "Jag måste få bort den där prinsses glansen jag har fått först."
"Den kommer inte försvinna. Den är ett del av ditt liv nu."
Jag suckade och drack lite av mitt te. Hon hade rätt. Jag kunde inte sluta och mina syskon var som mina tjänare och jag drog efter andan. Hur hade det här gått till? Jag sov inte bra heller. Oscar och Jesper kom fram till mig och log.
"Vill du ha något mer?" frågade de och jag blängde på dem.
"Nej, sluta tjäna mig," sa jag och de satte sig bredvid mig.
"Vi är bara oroliga för dig," sa Oscar.
"Jag vet," svarade jag.
"Förresten har ju Alexander kommit tillbaka till oss nu. Han tar bra hand om oss," sa Jesper och flinade. Det var sant. Min bror hade kommit tillbaka, men ingen av oss visste varför. Det oroade mig, men jag sa inget till de andra. Jag andades in doften av blommor och reste mig sedan gick fram till rosorna. Plockade en och luktade på den.
"Hur är det med dig?" frågade Zoey och jag log mot henne.
"Det kommer bli en bra dag och jag ska ut och gå och jag vill att du följer med mig," svarade jag henne och hon log.
"Det är klart att jag gör."
Mina bröder log när jag lämnade huset för första gången på 3 år. Om de bara visste hur rädd jag var. Jag var inte rädd för vad jag skulle möta, utan att jag inte skulle komma tillbaka till dem. Att jag skulle springa min väg eller att jag skulle vända tillbaka till honom och inte komma tillbaka eller hur rädd jag var att jag skulle hoppa från en bro och ta livet av mig. Det var därför jag bad Zoey komma med mig. För att jag inte skulle göra just något av detta. Göra det jag var rädd för att göra.
XoXo
StoryTeller
Missa inte nästa del av Hime-sama eller fortsätningen av Kill me for love som kommer snart...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)