Hime-sama del 9

Det kändes som om världen försvann och som att hjulet hade sluta snurra. Jag tittade på Nahtan men jag tänkte inte. Jag kunde inte. Försökte gjorde jag, men som sagt inte något kom fram. Jag visste inte om jag var lycklig eller något annat. Jag hade drömt om att han skulle älska mig på riktigt, men nu när han sa det fick jag en obehaglig känsla av det. Nahtan drog efter andan och såg förtvivlat och frågande på mig.
"Mell?" frågade han mjukt. Jag var inte säker, men jag tror jag såg tårar. Tänker jag tillbaka på den dagen idag var hela dagen bara en suddig massa.
"Ja," svarade jag tillslut.
"Säg något," sa han och jag kände hur han tog min hand. Långsamt tvingade jag mig att titta in i hans ögon.
"Vad vill du att jag ska säga?"
"Vad du tänker, hur du känner, allt."
Jag svalde och drog efter andan.
"Jag vet inte, jag gillar dig Nahtan, men jag trodde aldrig att du skulle gilla mig tillbaka och nu när du säger det så känns det så konstigt och jag vet inte vad jag ska tycka eller säga eller något av det och allt är liksom suddigt..."
Jag fortsatte babbla på och Nahtan lyssnade. Han sa inget men för varje ord som kom ur min mun log han lite mer och när jag tillslut slutade pratade brast han ut i skratt.
"Vad är det?" frågade jag förvirrat.
"Hur kunde du klämma in så många ord i en och samma mening utan att andas?" skrattade han fram och försökte sluta men det gick inte och ju mer han skrattade ju mer började jag rodna och tillslut skrattade han så mycket att tårarna rann ner för hans kinder. Hjulet stannade och jag kände en blandning mellan ilska och min egen dumhet i en kombination av min rodnad och stormade ut ur hjulet. Nahtan var snabb på att återhämta sig och sprang efter mig.
"Förlåt Mell, men jag kunde bara inte låta bli," sa han mjukt och tog tag i min hand.
"Släpp mig," sa jag och drog mig loss från hans grepp. "Jag vill inte prata mer om det och du drev säkert bara med mig ändå."
Jag tänkte säga mer, men kom inte längre för Nahtan kysste mig. Jag hade inte tänkte på det men jag både grät och hade skrikit. Jag hade puttat mig från hans grepp om det inte vore för det att den här kyssen på något sätt var annorlunda från de tidigare. De fanns känsla i den. Omedvetet drog jag min hand genom hans svarta hår och jag hade nästan helt glömt vart vi befann oss innan jag vaknade till igen och lät mina läppar lämna Nahtans.
"Inte här," viskade jag till honom och Nahtan nickade bara till svar. När vi gick vägen hem höll han min hand och för den första gången kände jag värme från hans kropp. Hans gröna ögon glittrade och han såg på något sätt mer mogen ut än innan. Det var som om jag såg för första gången såg honom på riktigt. Han sa inte mycket undertiden vi gick men jag visste att han var glad för det liksom syntes på honom och själv var jag nog lika glad. Jag brydde mig inte om att folk tittade på oss längs gatan, inte att de viskade eller om något annat. Men lyckan varade inte länge för när vi kom till huset var det folk där. En massa folk. Jag visste inte vad som häll på att hända, men Nahtan stelnade till och hans uttryck förändrades.

Där historier blir verklighet....
XoXo
StoryTeller

Kill me for love del 3

Alex satt bredvid mig på lunchen och jag kunde inte låta bli att titta på honom. Han var så otroligt vacker. Det var då jag hörde Anja, en av mina bästa kompisar på andra sidan bordet.
"Jag hörde att de träffades under jullovet och att han flyttade hit för henne. Men jag tror själv att Fia tvingade sig på honom och att de av misstag hade sex och nu kan han inte släppa henne," sa Anja, stolt med sin historia, vilket självklart var en lögn allt ihop. Alex tittade på mig.
"Hon gå i vår klass, eller hur?" sa han tyst.
"Anja, ja," svarade jag.
"Hon är bara avundsjuk på dig, det är därför hon kommer på de där historierna," sa han och log det där änglaleendet igen. Det var helt otroligt hur mycket jag ville kasta mig i hans armar och krama honom. Men jag lät bli.
"Jag vet, de har alltid varit så," svarade jag. Han studerade Anja en stund innan han flinade och tog min hand och viskade i mitt öra:"Gör som jag säger så kommer allt bli okej."
Jag han inte svara fören han ställde sig på bordet med mig i släp och höll upp min hand.
"Mina damer och herrar," sa han med hög klar röst som fick alla att lyssna. "Som ni säkert vet är jag ny här, jag är Alex. Men jag har inte flyttat hit på grund av Felicia, inte heller har jag rymt hemifrån eller gömmer mig från andra. Sanningen är att jag är rik och jag inte ville bo hemma längre så jag flyttade till en lägenhet i den här staden. För några veckor sedan träffade jag en underlig tjej som heter Felicia och det råkar vara denna tjej. Så nu, när jag har allas uppmärksamhet vill jag säga följande ord, Felicia, jag gillar dig."
Han tystnade och tittade på mig. Jag hade knappt hunnit smälta in allt de han sagt. Underlig? Jag? Jag var väll som alla andra. Han kallade mig vid mitt fulla namn, de gjorde inte många. Han sa att han gillade mig, han... vänta, han sa vad!?
Jag stirrade slit på honom.
"Du gör vad sa du?" frågade jag osäkert och jag visste att alla undrade samma sak.
"Jag gillar dig," sa han igen och log.
"På vilket sätt?" frågade jag.
"Mycket," sa han mjukt och jag kände mina knän vika sig. Ojsan, de gjorde han visst. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta och de gick ut i gråt ändå.
"Sa jag nått fel?" frågade han oroligt.
"Nej," jag skakade på huvudet. "Jag är glad."
Han log änglaleendet och kramade mig, framför alla, så alla såg.

Det var väll nu det blev komplicerat, vi blev ett så kallat fejk par.

Där historier blir verklighet,
XoXo
Storyteller