Rawanda - Previwe

Jag tog ett djupt andetag. Något var fel men jag kunde inte sätta fingret på vad. Alice satt bredvid mig på sängen och Jasper stod utanför dörren. Jag visste inte vart Sebastian hade tagit vägen men jag hade en känsla av att han inte var långt borta.
"Alice," viskade jag mot henne och hon nickade till svar så hastigt att hennes bruna hår flög åt alla håll. Jag var tvungen att berätta det för henne innan jag åkte tillbaka in i sömnensvärld och tillbaka till honom.
"Vad är det Ro?" frågade hon och jag drog efter yttligare ett andetag.
"Han är här och han kommer för mig, ni måste stoppa honom," viskade jag snabbt. Jag visste att hon hörde det jag sa för hennes blick var inte lika varm längre.
"Vad menar du? Han finns väl bara i dina drömmar?" frågade hon och jag skakade på huvudet. Jag ångrade plötsligt att jag inte hade berättat allt för henne. Att han fanns här med fast i en annan skepnad. Att hans röda ögon alltid vakade över mig. Att jag aldrig var säker från honom. Att jag inte kunde stoppa honom. Att han hade mig i ett järngrepp.
En stak smärta kom över mig och jag la mig ner på sängen igen. Jag visste att det snart var dags för mig att fara tillbaka men jag ville inte. Jag ville vara kvar här med Alice, Jasper och Sebastian men det fanns inget val för mig.
"Lova att hitta honom och få honom att sluta," sa jag innan jag blundade och försvann tillbaka in i drömvärlden. Världen jag ville ut ifrån och rymma ifrån och världen jag längtade till när jag var vaken. Till världen där han var sig själv och jag ville vara med honom för evigt. I världen där jag inte kunde rymma men inte ville lämna. Världen utan mina syskon men med honom. Världen jag aldrig kunde kommma undan, inte ens om jag lämnade honom och hans röda ögon. De ögonen jag aldrig ville skiljas från...

XoXo
StoryTeller
(som ni ser, en ny berättelse på gång och jag hoppas ni kommer gilla den. Den kommer bryta sig lite från det jag skrivit innan. Berätta gärna vad ni tycker!)

I am not stupid - Where is Ammie? - Part 10

Ammie hade inte ringt mig på morgonen så jag hade gått själv. Det var inte likt henne att lova saker och sen inte hålla dem, men jag antar att jag kunde låta henne komma undan för nu. Hon hade precis blivit kompis med Carly igen och de hade förmodligen en massa saker att prata om. Jag gick in på skolgården och såg fortfarande inget av henne. Drake slöt upp sig till mig med en liten sorgsen blick. "Är det så här det känns?" frågade han mig och jag tittade oförstående på honom.
"Hur vad känns?" frågade jag tillbaka.
"Att bli dumpad och lämnad?" 
"Förmodligen."
Så Carly hade lämnat Drake. Jag som inte ens trodde att han hade gillat henne speciellt mycket tillbaka. Betydde det här att jag också skulle bli dumpad och lämnad av Ammie? Tanken fick mig att vilja kräkas. Jag ville inte att det skulle vara slut mellan oss. Drake suckade och tittade sig omkring.
"Har du sätt Ammie idag?" frågade han och jag skakade på huvudet.
"Hur så?" frågade jag.
Jag fick aldrig något svar på frågan fören Carly kom upp i mellan oss och la sina armar runt våra. 
"God morgon," sa hon glatt och vi log tillbaka. "Var är Ammie?"
Jag tittade oförstående på henne. 
"Är hon inte med dig?" frågade jag henne och Carly skakade på huvudet. 
"Nej, hon sa till mig att hon hade lovat att gå med dig idag och du vet hur hon är med löften," sa Ammie och jag nickade till svar. 
"Undrar vart hon är då," sa Drake. Men vi fick snart nog svar på den frågan också, men inte från någon av oss själva utan av att rektorn några minuter senare kallade oss till sitt kontor.

"Jag är ledsen att jag har en del dåliga nyheter," sa rektor Emilia Hope framför oss. Vi satt alla på varsin stol framför hennes bort och hörde hur människor gick förbi utanför. Ibland hördes till och med ett snyftande. 
"Vadå?" frågade Drake.
"Har någon dött?" frågade Carly mest på skoj, men när hon såg rektorns blick förstod hon att hon hade sagt precis rätt och tystnade.
"Liam, du var Ammies pojkvän, Carly, du var hennes bästa vän och Drake den nya er i grupp," sa rektor Hope. "Det är därför jag har kallat er hit. Ammie dog i går kväll." 
Vi satt alla tysta. Ingen visste hur vi skulle reagera fören Calry brast ut i skratt.
"Det var nästan roligt. Jag var med Ammie igår till klockan var 11 då hon gick hem. Hon kan omöjligt ha dött på den korta rundan hem till sig. Det tar bara 5 minuter," sa hon. Carly fortsatte prata oavbrutet. Drake sa inget. Han satt bara och stirrade tomt ut i luften. Själv kände jag helt plötsligt en tår rinna ner för min kind. Var Ammie död? Hon kunde inte vara. Hon hade nyss varit här. Vi hade nyss blivit tillsammans. Varför hade hon lämnat oss så tidigt? Jag förstod det inte.
"Vad hände?" frågade jag tillslut och Carly tystnade och Drake tittade på rektorn.
"Ammie blev knivhuggen 15 gånger innan de lämnade henne för att dö, de tog hennes saker och våldtog henne, hon kämpade emot och låg levande kvar på marken i 30 minuter innan hon dog," svarade rektorn oss. "Jag tycker ni borde veta sanningen. Det finns förmodligen ingen annan som kommer berätta den för er."
Vi nickade och lämnade rummet utan att ha något mer att säga henne. Ingen av oss sa något mer om det, gjorde något mer av det. Men vi visste alla vart som skulle komma mot oss. 

XoXo
StoryTeller