Rawanda - Part 5 - Hello, hello

Mina syskon hade tvingat mig bort från sjukrummet på skolan och jag satt nu ute bredvid fotbollsplanen. Jag fick inte vara med i någon fysisk aktivitet på grund av min svaghet och därför satt jag nu och kollade på alla andra som sprang runt på planen. Mina ögon drogs till honom och jag försökte med all min kraft att inte titta på honom, men det var svårt att låta bli. Jag suckade och drog en hand genom mitt hår. Det som Trishtan sagt till mig ekade fortfarande i mitt huvud och jag förstod fortfarande inte vad han ville mig men det han hade sagt hade fångat min uppmärksamhet på något sätt. Ash log och skrek till en av killarna han spelade med att passa honom och han log. Han såg så vanlig ut. Hur kunde han rädda sin bror? Visste han ens om att han fanns? Ash gjorde mål och vände sig om och kramade om en av sina lagkamrater. Innan han vände sig om för att springa ut på planen vände han sig mot mig och log. Han lyfte sin hand och vinkade mot  mig och jag blev osäker på vad jag skulle göra. Försiktig lyfte jag handen och vinkade tillbaka. Han log innan han sprang vidare. Jag suckade igen och reste mig upp från platsen där jag satt i solen och började gå mot den lilla skogen som låg bakom skolan. Den var liten men stor nog att man kunde gömma sig i den. Jag gick fram till min vanliga plats mitt i en dunge där solen trängde in och blommorna blommade i alla nyanser. Jag tog ett djupt andetag och andades in blommornas doft innan jag öppnade min mun  och lät orden komma ur min mun. 

Hello, hello.
Anybody out there?'cause I don't hear a soundAlone, alone.I don't really know where the world is but I miss it now.

I'm out on the edge and I'm screaming my name,
like a fool at the top of my lungs.
Sometimes when I close my eyes I pretend I'm alright,
but it's never enough.
'cause my echo, echo,
is the only voice coming back.
Shadow, shadow,
is the only friend that I have.

Jag ryckte till och drog tillbaka till världen från min sång när en gren gick av bakom mig. Ingen hade hört mig sjunga och jag fick egentligen inte göra det heller.

"Du har en fin röst," sa han och log varmt mot mig. Jag visste inte vad jag skulle göra men jag bestämde mig för att stanna kvar. Det skulle se konstigt ut om jag sprang min väg.

"Tack," svarade jag honom och log tillbaka. Jag visste inte hur jag skulle reagera till det han sa men det jag sa verkade göra honom nöjd och han satte sig ner bland blommorna.

"Du borde låta folk höra dig sjunga oftare," sa han och jag gick fram och satte mig bredvid honom med blommorna runt oss.

"Jag får inte," sa jag svagt till svar och han tittade oförstående på mig. Jag hade inte sagt att jag var sjuk och Ash var ny, han visste inget. Det som i den här lilla stan var så självklart. 

"Vad menar du får inte?" frågade han precis som jag trott han skulle. Nu fanns det ingen återvändo och han skulle titta på mig som alla andra. Han skulle behandla mig annorlunda.

"Jag är sjuk, så om jag överanstränger mig på något sätt riskerar jag att dö," svarade jag honom utan att titta på honom. Jag klarade inte av att se hans blick. 

"Verkligen?" sa han och jag var tvungen att titta på honom. Han lät inte ledsen utan snarare förundrad. När jag väl mötte hans blick insåg jag att han inte tittade på mig som alla andra gjorde. Det fanns ingen sorg och ingen medlidan där fanns bara förundran och spänning. 

"Ja," svarade jag och mötte hans ögon. Han log mot mig. Inget tröstande leende utan ett leende som visade att han förstod och jag visste inte vad jag skulle säga mer. Han var inte alls som jag trodde och han visade inte de känslorna jag trodde han skulle. Var han verkligen så annorlunda från alla andra eller var det bara den han var? Trish röst trängde in i mitt huvud.

"Bara han kan rädda mig," och jag suckade. Medveten om att jag var tvungen att hjälpa dem båda. För jag ville träffa den riktigt Trishtan och jag ville att Ash skulle veta vem han var. Frågan var bara hur jag skulle göra det. 

XoXo

StoryTeller

Rawanda - Part 4 - Brödernas historia

"Ro," sa han med en kall röst. Han var inte arg. Bara sårad. Sist jag hade varit här hade jag inte fått ur honom något och vi hade bråkat. Därför var han nu sur och sårad. 
"Okej, visst," sa jag till svar. "Förlåt, okej?" 
Han tittade upp från sanden. Vi var på en strand och jag hörde havet men kunde inte se det. Jag var fast med blicken på honom.
"Jag förlåter dig," sa han och log. Han reste sig upp och det förvånade mig att han kunde styra mig så lätt. Jag var som en tråd runt hans finger. Det fanns inget jag kunde säga till om och jag ville ha svar på mina frågor.
"Vad heter du?" frågade jag honom. Det var så här jag hade börjat förra gången och han hade flippat ur. Jag visste att han inte var Ash men de var för lika och jag ville veta vem han var. 
"Du vet mitt namn," sa han med ett leende och jag skakade på huvudet. Det gjorde jag inte och jag vägrade att tro att han var Ash. Han suckade och drog en hand genom sitt sandfärgade hår. 
"Mitt namn är Trishtan," sa han tillslut och jag mötte hans blick. Var det en sanning eller en lögn? Jag kunde inte läsa av honom hur mycket jag än ville. Varför kunde jag inte förstå honom men han kunde förstå mig? Jag suckade och han log mot mig.
"Du kan kalla mig Trish," sa han och satte sig ner i sanden igen. 
"Kommer du svara på mina frågor ärligt?" frågade jag honom utan att släppa honom med blicken när jag satte mig ner bredvid honom. Jag ville inte erkänna att jag trodde det han sa var en lögn. Han log svagt mot mig innan han kollade ut över havet som jag visste var där.
"Jag kommer från en värld som heter Characa," sa han och jag studerade honom. Skulle jag tro på honom eller inte? Vad han än sa kunde jag inte sluta lyssna i alla fall. "Characa var ett mycket vackert land och alla älskade alla. Det fanns inget som hette hat. En dag föddes två tvillingar i kungafamiljen som regerade i Characa. Kungafamiljen var stolta över sina söner som såg exakt likadana ut men en dag kom en spåkvinna till slottet. När hon tog upp den första sonen log hon och sa följande: "Han kommer göra gått den här, fast han kommer ha en svårt väg framför sig och han kommer inte veta vem han är. Han kommer möta en flicka som kommer förändra hans liv och ta honom tillbaka till sitt hem. Han kommer göra er stolta."
Detta gjorde kungaparet glada men deras lycka skulle snart krossas då spåkvinnan tog upp den andra sonen och höll på att tappa barnet. Hon la tillbaka honom i sängen bredvid sin bror och drog efter andan. "Den här kommer göra odåd, han kommer förstöra allt och han kommer skicka iväg sin bror. Han kommer bli landets förstörare och den enda som kan rädda honom är broden som kommer försvinna."
Paret tittade förtvivlat ner på sin son och de förstod inte varför deras söner skulle bli så olika. Vad skulle skilja dem åt? 
Åren gick och sönerna blev 5 år gamla när spåkvinnas ord blev sanning. Kungaparet hade ignorerat det så gått de kunnat men nu gick det inte längre. Deras ena son gjorde bara elaka saker jämt och den andra läste böcker. Än så länge gick det att ta hand om dem båda och de tog ut varandra. En med förnuft och en med inget alls. 
En dag kom en vacker kvinna in i slottet och hon frågade efter den yngsta sonen. Den goda. Den äldre visade henne vägen och det var där orden kom sanna. Kvinnan tog en yngsta av bröderna och lämnade slottet. Hon tog med honom bort till något annat land som ingen visste något om. Man skyllde på den äldre och han tappade alla kontrollen. De låste in honom i ett rum och han blev lämnad med sina tankar. Allt var hans fel. Allt var hans fel. Han kunde inte gå tillbaka i tiden. Förräderiet mot hans bror åt upp honom och tillslut fanns där ingen kärlek kvar. Bara hat mot kvinnan och han bestämde sig för att han sluta fören han hittat henne och sin bror. Alla i Characa hade krafter så att även denna yngling som nu hade varit inlåst tills han var 10 år också hade det var ingen överraskning. När dörren öppnades och man släppte ut honom såg han bara svart och vitt och förstörde sitt land och inget vacker fanns kvar efter den dagen. Han dödade sina egna föräldrar med den mörka magi han lärt sig inne i rummet han varit inlåst i. Det tog honom tills han var 13 år innan han hittade kvinnan som tagit hans bror men hon kunde inte längre hjälpa honom. Hon hade fyra barn som hon skickade iväg genom en portal precis som hon gjort med den yngre broden men den äldre kunde inte komma igen. Kvinnan var en häxa. Häxor här kunde mer än vanliga människor och de var farliga. Den äldre broden dödade henne men hon hade lagt en förbannelse över honom. När han kom tillbaka till slottet satte han sig på tronen där han blev fast för evigt med hjälp av rosor och häxans magi. Men han gav aldrig upp sitt letande efter sin bror..."
Jag stirrade på honom. Jag förstod att den yngre broden var Ash och den äldre var Trish och nu satt här bredvid mig. Vad hade jag hamnat i för ställe.
"Kan man åka mellan värdarna?" frågade jag honom och han nickade.
"Om man kan tillräckligt med magi," sa han och jag studerade honom. Var det därför han ville åt mig? För att jag redan vandrare och han trodde jag kunde ta med mig Ash till Characa. Trodde han att Ash skulle rädda honom där? Jag skakade på huvudet. Det kunde inte vara så. Trish märkte det inte utan kollade bara drömmande ut över havet.

Jag vaknade i min säng och Alice sov bredvid mig. Mina syskon hade turats om att sova bredvid mig sedan jag berättat som drömmarna för Jasper. Alice sov sött och jag la mig lite närmare henne. Jag gillade att sova bredvid henne. Jag hade inga dåliga drömmar men jag visste att det var för att Trish inte orkade ge mig en nu. Var det han sagt sant? Jag ville veta, jag ville se världen han tillhörde. Världen som Ash tillhörde. Ash. Han visste förmodligen inget om det här och jag kunde inte berätta det för honom heller. Han skulle inte tro mig eller så skulle han tro att jag var knäpp. Men om jag kunde få in honom i en dröm med Trish. Frågan var bara hur. Jag kunde inte komma in i andras drömma än, det var Trish som var i mina. Hur kunde jag lära mig ta kontrollen av den här kraften? Jag visste att mina syskon inte hade hel kontroll över sina. Bara Jasper, men han behövde det. Jag suckade och la armarna om Alice innan jag somnade igen och denna gång, för första gången sedan regnet sov jag ostört och drömlöst. 

XoXo
StoryTeller