På morgonen när jag vaknade var det kallt i mitt rum. Jag visste att idag skulle bli en bra dag. Jag kunde känna det i hela kroppen. Det var nyår idag. Den sista dagen på året. Imorgon skulle det vara ett nytt år, en ny början. På kvällen var alla samlade hos Jolie. Russ gick bredvid mig. Hans svart hår glänste och som vanligt kände jag att han var den rätta för mig. Så fort vi kom in i huset omringades vi av värme, musik, bekantskap och folk. Jolie och Chasper var först fram att hälsa på oss.
"Fia, hej!" sa Jolie och kramade mig.
"Hej," svarade jag. Hon gav Russ en blick och hälsade sedan på honom med. Jag hade aldrig förstått blicken.
"Är han här?" viskade jag till Chasper när han drog in mig i en kram.
"Nej, men han kommer kanske sen," viskade han tillbaka. Jag suckade. Alex hade knappt pratat med mig sedan festen under julafton. Jag saknade honom. Han var en av mina bästa vänner. Var han inte glad för att jag hade hittat killen från mina minnen?
Russ såg att jag inte var glad och tog min hand. Han drog med mig ut på dansgolvet och började dans med mig. Klockan var 10 i 12 när Jolie kom fram till mig.
"Fia, kan du hjälpa mig hämta mer dricka?" Den står på balkongen," frågade hon. Hon gav mig inget att säga till om utan drog mig ifrån Russ, uppför trappan och puttade ut mig på balkongen. Men hon följde inte med, hon stängde dörren efter mig och låste den. Några sekunder senare förstod jag varför. Det var kallt och där stod han. Han studerade mig med sin otroligt vackra ögon och log sedan mot mig. Han gav mig en jacka. Jag var stum, kom inte på vad jag skulle säga.
"Ta den, du kommer frysa annars," sa han. Det var så längesedan jag hade hört hans röst. Jag hade kunnat slänga mig i hans armar och aldrig släppa honom igen. Men det gjorde jag inte.
"Tack," svarade jag och tog på mig jackan. "Varför pratar du inte med mig längre?"
"Jag kan inte," svarade han mig.
"Alex, har jag gjort något? Är du inte glad för mig?"
"Felicia."
Jag stannade upp i de tusen frågor jag hade frågat honom.
"Jag ska flytta hem."
"Vad menar du med det?"
"Jag ska flytta tillbaka till London," svarade han.
"London!?" utbrast jag. "Men det är ju långt dit!"
Han tittade bara på mig.
"Jag vet."
"När åker du?" frågade jag efter en stund tystnad.
"Imorgon."
Det kändes som allt gick för fort. Men samtidigt så långsamt. Alex mötte min blick.
"Jag kom bara hit för att säga det jag skulle säga innan jag åkte," viskade han och la en kall hand på min kind.
"Vad var det då?" frågade jag honom. Jag hörde hur folk började komma ut ur huset. klockan närmade sig nog tolv. Alex log ett perfekt leende mot mig.
"Det här," svarade han och lutade sig framåt. Hans läppar mötte mina och de var fasligt kalla. Först tänkte jag putta bort honom, men min kropp besvarade hans kyss och plötsligt föll alla mina nyfunna minnen på plats. Pojken i dem var inte Russ. nej, de var han som var här, med mig nu, Alex. Det var då jag insåg hur mycket jag älskade honom. Att jag alltid hade gjort det. Det var han hela tiden. När jag kände att hans läppar höll på att lämna mina la jag mina armar runt hans nacke och tvingade honom att stanna hos mig. Alex besvarade det. Han la sina armar runt min midja och tryckte mig emot si. Tillslut lämnade hans läppar mina.
"Felicia, jag älskar di," viskade han och jag tittade på honom. Jag skulle svara, men han inte göt han drog sig undan och gick mot dörren. Han låste upp den och gick, lämnade mig ensam. Vetande om att jag aldrig skulle få se honom igen. Det var då raketerna började smälla och jag gjorde ett nyårslöfte. Ett löfte som jag med säkerhet skulle hålla. Jag sprang in i huset, ut genom dörren på andra sidan och skrek hans namn.
"Alex!"
Han stannade och vände sig om och stod så fram till det att jag kommit ikapp honom.
"Gå inte," viskade jag med andan i halsen.
"Men jag..." började han men jag avbröt honom.
"Jag älskar dig, du måste komma tillbaka till mig," sa jag och kramade honom. När jag släppte log han. Ett leende som jag visste höll ett löfte och en hemlighet.
XoXo
StoryTeller
Nästa gång blir det en ny berättelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar