A secret to never be told - Met the folks - Part 3

Det var ett tag sedan jag skrev något nu om Luca. Det har hänt ganska mycket sedan sist. Sedan 12 dagar sedan blev vi faktiskt tillsammans, men jag har fortfarande inte berättat det för en viss person. Personen som gör allt detta till ett så jobbigt drama. Dock vet jag inte hur länge vi kommer kunna dölja det för honom för i stort sätt alla andra runt oss vet det ju. 
Vi pratar inte så mycket över sms eller telefon med varandra och jag antar att det är okej, för även om vi gjorde det så skulle vi ju inte ha något att säga till varandra när vi träffades. En sak jag har märkt med Luca som är väldigt gullig är att i mörkret, om man rufsar till hans hår, ser han hur söt ut som helst. Jag menar det!
Som ni förstår har vi träffat varandra ganska mycket. Jag har fått träffa båda hans föräldrar vilket jag tycker är ganska stort i sig, jag har redan träffat hans bror eftersom jag tränar med honom också. Hans pappa bor i ett hus och på deras tomt har de som ett annat litet hus och det bor Luca i. Det är jätte fint. Första gången jag var där så kom han pappa in och frågade om jag var hungrig och jag skulle äta där. Vilket jag sa ja till, bara för att få reda på att det var spagetti och köttfärssås. Då tänker ni alla att det inte är något fel på det och det är det inte... om man inte är som jag inte gillar det! Hur som helst tvingade jag mig själv att äta en hel talrik av det utan att göra något som att grina illa eller nått. 
Hans mamma bor också i ett hus, men på andra sidan den byn som Luca lever i. Där hände en ganska rolig grej. När vi kom in i huset så sa han att alla förmodligen var i hans rum och jag kunde inte förstå varför, men alla var verkligen i hans rum. Hans bror låg på hans säng och hans mamma stod där och dammsög. Jag har också märkt att han är en liten spelnörd. Inget jag tänker klaga på honom om. 
Det var allt för nu.

XoXo
StoryTeller

I am not Stupid - Bestfriends - Part 8

Långsamt kom han närmare mig. Det var som att se en flim, fast i slowmotion och du var i mitten av den. Inget jag ville göra alls. Ingenstans jag kunde fly. Det var då jag kände en stadig hand i min och tittade upp för att mötas av Liams varma leende och jag log tillbaka. Inte alls lika varmt eller lika vackert, men det var ett leende. Sedan vände jag blicken tillbaka mot Drake som fortfarande var på väg emot oss, men han hade börjat gå ännu långsammare nu. Han hade nästan stannat när han sätt Liam ta min hand och jag förstod kanske varför. När han väl kom fram till oss sa han inget.
"Ammie, vi måste prata," sa han och mötte min blick medans han undvek Liams.
"Jasså, om vad? Jag kan inte komma på något att säga till dig," svarade jag lite tyket och han tittade stumt på mig.
"Det är om Carly," sa han sedan och jag började vrida på mig lite obekvämt.
"Vad är det med Carly?" frågade jag sedan efter en stunds tystnad.
"Hon är konstig och inte sig lik," sa han och jag tittade dumt på honom.
"Klart hon inte är, hon är desperat efter dig, dumpade Liam, förlorade sin bästa vän på köpet som nu är tillsammans med hennes ex och du tror hon är okej?" frågade jag honom ännu mer argt. Orden bara fllög ur mig och jag kunde inte stoppa dem fören det var för sent.
"Jag..." började han, men jag skakade på huvudet och satte upp handen för hans mun.
"Inte ett ord till," sa jag kallt innan jag drog med mig Liam in i skolan och till en öde korridor på vinden där ingen någonsin var och gick. Det var då jag slog armarna om honom och brast ut gråtande.
"Som jag trodde, du tänkte inte," sa Liam och kramade mig tillbaka. Strök sin hand igenom mitt hår och sa sedan inget mer fören jag slutat snyffta och gråta.
"Din tröja är blöt," mumlade jag och han log till svar.
"Det gör inget så länge du stannar här och låter den torka tillsammans med mig," sa han till svar och jag nickade. Vi satte oss ner bredvid varandra och kramade om varandra. Jag gillade honom verkligen, hur hade jag någonsin kunnat ge upp på honom? Men mina tankar var inte hos Liam länge, de driftade iväg till en annan person. Nämligen min bästa vän Carly. Hon såg sig nog inte som det, men jag såg henne alltid som det och jag behövde prata med henne.

XoXo
StoryTeller

P.s
Jag ber om ursäkt om jag kommer vara dålig på att uppdatera ett tag, men under en månad framöver kommer jag inte riktigt ha tillgång till en dator om jag inte är i skolan. För att göra upp för det lovar jag att uppdatera mycket på sommarlovet!
D.s

A secret to never be told - Number - Part 2

Jag satt vid datorn och pluggade över skype tillsammans med Momo och Livi när min facebook sida började ge ifrån sig det där ljudet det använder när man fått medelande. Jag suckade och trodde det var någon jobbig person som jag inte alls hade lust att prata med, men när jag tittade vem det var blev jag helt chockad. Fråga Momo och Livi om min reaktion. Jag typ skrek. Det var hur som hellst Luca... och han ville ha mitt nummer! Hur kan man bli så glad över något så normalt och vanligt?
Det var i alla fall början av det hela, vi bytte nummer och sedan satt vi och chattade på facebook ett tag. Normala saker som fick mig att bli glad och mitt hjärta att hoppa.
Sedan dagen efter smsade vi lite med varandra. Vi sa inte speciellt mycket och det vi pratade om var absolut inte viktigt. Kanske när vi bestämde att vi skulle ta sällskap hem efter träningen, men annars... nepp inget. Jag klagar inte, det är rätt skönt och ta allt långsamt. Ta det lungt.
Jag var ute och gick med Momo igår och då pratade vi just om det här. Inget som jag egentligen vill prata om. Men, men...
Hon och Eri har båda tjatat på mig att jag inte har kommit över min förra killen än. Men grejen är att jag tror det.  Jag tror inte ens att jag gillade honom till en början. I alla fall inte som jag gillar Luca. Okej, jag ska inte ljuga. Momo har inte sagt det, men hon har sina andra små funderingar. Jag tänker inte dra upp dem nu.

XoXo
StoryTeller

I am not stupid - The truth about Drake and Carly - Part 7

Hon stirrade på mig där vi satt på taket. Jag måste erkänna att jag saknade den tiden då vi alla hade varit tillsammans utan problem, men jag antar att de var för mycket att be för. Varför hade Carly ens blivit arg på Ammie? Jag hade inte en aning. Jag förstod inte heller hur jag helt plötsligt hade blivit hennes kille. Jag gillade henne inte ens på det sättet. För mig var hon mer som en syster. Nu var jag tvungen att spela hennes kille. Fatta vad jobbigt det är!
"Drake, jag är ledsen att jag drog in dig i det här," sa hon mjukt och lutade sig fram mot mig.
"Det är okej, jag fattar bara inte varför du var tvungen att säga att vi var tillsammans," svarade jag med en uppgiven suck. Hon satt tyst en stund innan hon log igen.
"För att jag inte vill att det ska vara en lögn," sa hon sen och kröp närmare mig. Väldigt nära...
"Vad menar du med det?" frågade jag henne och hon log. Ett leende som jag inte gillade, inte det minsta.
"Att jag älskar dig och att jag vill ha dig till min pojkvän," sa hon enkelt till svar.
"Carly, jag ser dig bara som min syster," sa jag mjukt mot henne och hon suckade uppgivet.
"Har jag ingen chans mot henne?" frågade hon sedan och jag skakade på huvudet. "Det gör inget, hon blir nog snart tillsammans med Liam ändå. Då kommer du komma till mig."
Jag drog en hand igenom håret. Carly var fortfarande nära mig och jag suckade lite.
"Vad menar du nu?" frågade jag och mötte hennes blick.
"Inget, du kommer snart få se," sa hon och hånlog mot mig innan hon la all sin tyngd mot mig och vi låg ner på taket och hon pressade sina läppar mot mina.
"Hej Carly, hörde du inte vad jag sa?" frågade jag medan jag puttade bort henne. Elle försökte för hon klamrade sig fast vid mig. Som en igel.
"Nej," sa hon till svar och kysste mig igen. "Bara en liten stund."
Det var hemskt hur jag inte kunde säga nej till henne och det var hemskt hur konstig hon hade blivit. Visste jag inte bättre skulle jag tro hon var en phykopat. Hur som helst lät jag henne fortsätta och kanske gjorde det mig konstig också, för vem kysser en annan person som de inte ens gillar? Ja... Jag var nog också konstig jag med...

XoXo
StoryTeller