Rawanda - Part 1 - Drömvandraren

Jasper satt framför mig på bänken. Alice bredvid och Sebastian på min andra sida. Ingen sa något.  Jag hade berättat om drömmen så många gånger att de slutat lyssna på den. Alice sa alltid "kom tillbaka när den ändrar sig" och eftersom den inte hade gjort det kunde jag inte berätta den för henne. 
Jasper var min tvilling och även om vi var födda samtidigt såg vi inte lika ut alls. Han var lång, muskulös, blev lätt solbränd, hade olivgröna ögon, svart hår och ett vackert leende. En gång hade han tillhört sportfånarna på våran skola men när olyckan hände tappade han lusten helt. Så nu gick han klädd i svart och läste böcker hela dagarna. Man hade försökt få tillbaka honom på planen, men ingen hade lyckats vilket var synd eftersom min bror var bra på sport.
Alice var min ett år äldre syster och det skapade en del bråk mellan oss men vi var alltid bra vänner. Men inte heller Alice var lika mig med sitt bruna långa hår, solbrända kropp, fräkniga ansikte, mörkblå ögon och sin smala lilla kropp. Alice var inte längre än 1,62. Hon hade alltid spelat teater och spelat musik men även hon hade slutat efter olyckan. Även hon hade haft en talang som man sa hade gått till spillo. 
Sebastian hade så blont hår att det såg vitt ut, bruna ögon, ett vackert leende även om han hade tandställning just nu och han var lång. Han var inte lika solbränd som mina övriga syskon men det var för att han alltid satt vid datorn. Sebastian var smart men även han hade slutat ge tecken på sin smarthet efter olyckan. Den hade drabbat oss hårt.
Jag då, jag hade mörkbrunt hår, ljusblå ögon, jag var 1,75 lång, hade normal vikt, hade ojämna tänder och glasögon. Dock hade jag alltid linser på mig. Jag hade dessutom fräknar över kinderna.  Jag hade aldrig haft några talanger som mina syskon. Inte som jag visste om. Det ända var kanske min fantasi alltid hade varit i överflöd. 
En gång hade vi fyra regerat den här skolan. Inte längre. Inte efter olyckan. Den hade förändrat våra liv, förändrat oss. Vänt allt upp och ner. Vi pratade aldrig om den även om vi alla hade varit där. Ingen pratade med oss om den för de visste vad vi hade förlorat. 
Jag reste mig från bordet och mina syskon tittade upp.
"Ska du inte äta mer?" frågade Alice och jag skakade på huvudet. Jag var inte hungrig. Mina syskon nickade. Ingen av dem ville säga mer om det för de visste att de skulle leda till olyckan. Jag suckade och lämnade bordet och mina syskon bakom mig. De visste vart jag skulle. 
I varje tvillingpar finns det alltid en som är svagare. I mitt fall var det jag. Jag orkade inte lika mycket som andra och jag var alltid trött. Därför spenderade jag större delen av min skoltid i en säng som fanns inne hos sjuksystern. Hon lät mig komma och gå som jag ville. Jag hade till och med fått en nyckel. 
Nu var det ingen i rummet och jag låste upp med just den nyckeln och gick in. Sängen stod vid fönstret i det vita rummet. Jag drog för duken som Jasper och Sebastian hade hängt upp några år tidigare för att man skulle kunna skilja rummen åt. Det var tyst i rummet och utanför sken solen. Den värmde mina armar och jag la mig ner på sängen med en suck. Jag gillade den här sängen. Det var det ända stället som han inte var i mina drömmar. Den enda platsen jag fick sova ifred på. 

Jag stod på en äng och doften av gräs och sommar omringade mig. Solen sken ännu starkare här än i verkligheten och jag andades in luften som värmde mig. Jag hade på mig en vit klänning och någon la sina armar runt mig. Han hade en fast grepp, solbrända, muskulösa armar som sa att de aldrig ville släppa mig.
"Du ser vacker ut," viskade han och jag log ut mot luften. Jag var inte förvånad. Han skulle vara här det visste jag. Men i den här drömmen bestämde jag.
"Tack," sa jag med en röst som inte lät som min egen men jag hade lärt mig att i den här världen lät jag så. Jag visste att han log och han släppte taget om mig. Jag vände mig runt mot honom och möttes av hans röda ögon. Jag hade gillat dem sedan första gången jag såg dem. Den dagen jag förstört spegeln. Han var runt min ålder och hans hud var len och mjuk och hans hår var sandfärgat. Hela han var unik på något sätt. 
"Vad gör du här?" frågade jag honom och han log ett svagt leende. Han kom bara in i mina drömmar om han ville att jag skulle göra något speciellt.
"Direkt på kritan som vanligt," sa han och jag skakade på mitt huvud. Jag ville att han skulle gå så jag kunde njuta av min dröm igen. 
"Jag har ingen anledning att inte vara det," svarade jag honom och han log bredare den här gången. Han sträckte ut sina händer och kramade om mig. Jag hade inte tänkt på hur nära han var mig.
"Jag vill att du går in i någons dröm," sa han och jag suckade uppgivet. Han hade bett mig om samma sak sedan jag släppt honom lös. Problemet var att jag inte visste hur man gick in i andras drömmar. Hade jag vetat hade jag gjort det så att jag kunde bli av med honom.
"Jag kan inte," svarade jag honom ärligt som jag alltid gjorde undertiden jag tittade ner i marken. Han suckade frustrerat. Jag förstod honom men jag förstod inte varför han ville att just jag skulle göra det.
"Du måste," sa han med en lugnt röst men jag hörde hans ilska bakom den.
"Jag kan inte," sa jag igen och han släppte mig. Han gick några steg ifrån mig och jag visste att han snart skulle skrika på mig. "Jag håller fortfarande på att lära mig."
"Du är drömvandraren. Du ska veta från början," väste han åt mig och kanske hade han rätt. Men jag hade inte varit det så länge. Bara sedan regnet. Sedan olyckan. Jag undrade fortfarande varför mina syskon inte upplevt något liknande men kanske de inte ville berätta för mig.
Jag skakade på huvudet och blundade. Den här drömmen var över.

Jag vaknade upp i samma rum jag somnat men nu höll solen på att gå ner och jag suckade. Mina syskon väntade nog på mig. Det tog inte lång tid innan jag fick reda på att jag hade rätt för i nästa stund gick Alice, Jasper och Sebastian in i rummet. De hade med sig mina saker och jag reste mig upp. Vi sa inget undertiden vi började gå hemmåt men jag kunde inte sluta tänka på den nya drömmen. Jag tror inte att jag såg vart jag gick för helt plötsligt gick jag in i någon och jag stannade upp.
"Förlåt, det var inte meningen," sa jag och tittade upp mot personen jag gått in i. Han log tillbaka mot mig men jag kände en kall ilning genom min kropp.
"Det gör inget," sa han innan han gick vidare. Han kunde inte vara här. Det kunde inte vara honom. Samma utseende, samma röst. Det kunde inte vara! Han kunde inte vara här!
"Ro?" sa Alice och jag vände mig mot henne innan jag gick efter dem ut ur byggnaden, kvar med mina funderingar.

XoXo
StoryTeller

Rawanda - Prolog

"Kom till mig," viskade rösten. Jag hade hört den innan. Det var en killes röst men jag visste fortfarande inte hur han såg ut. Jag hade aldrig sett honom själv. 

"Kom till mig," viskade han igen och jag gick en aning närmare. Jag gick på luft i mörker. Vart jag än såg var det mörkt. Framför mig stod en spegel. Jag visste att om jag nådde fram till den skulle jag få se vem rösten tillhörde men det var så långt och varje gång jag kom dit och skulle få se honom vaknade jag. 

"Lite närmare," viskade han. Hans röst var behaglig och jag var inte rädd för mörkret för även det gav mig en viss lugnande känsla. Som om han inte heller kunde se mig fören jag kom fram till spegeln. Hans röst lät trött och det verkade jobbigt för honom att viska sig genom glaset. Jag började komma nära nu och jag sträckte ut handen som för att ta på glaset men det var inte min rörelse. Varför lyfte jag min han mot honom? Min hand tvekade innan den började ta sig mot glaset igen. Jag skrek. Drabbades av panik när jag inte kunde styra min egen kropp och i nästa stund vaknade jag upp i min säng. Det var fortfarande mörkt i mitt rum och ljuset från månen sken  in genom fönstret. Jag hade svettats och kläderna klibbade fast på min kropp. Hur länge hade jag sovit? Jag satte mig upp i sängen och suckade. Samma dröm igen. Jag hade haft samma dröm ända sedan meteorregnet för 4 månader sedan. Sebastian kom in i mitt rum utan att knacka och gav mig ett glas med vatten. Jag var inte säker på om han hade vaknat på grund av mig eller själv. Inget av det skulle förvåna mig. Jag tog glaset och han log mot mig innan han gick ut igen. Sebastian hade aldrig pratat mycket och sedan regnet hade han knappt pratat alls. Sebastian var min två år äldre bror och han tog alltid hand om mig. Lite mer än han brukade på den senaste tiden. Jag drack av vattnet jag fått och gick för att byta från den klibbiga pyjamasen till en annan. Den nya var mjukt och luktade gott. Precis som hemma. 

Jag andades in. Hemma. Det var så längesedan jag tänkt på dem att jag nästa glömt att de funnits.   Under tystnad gick jag tillbaka till min säng. Medveten om att så fort jag somnat skulle jag vara tillbaka i det mörka tomrummet med spegeln och försöka ta mig fram till den. Fram till honom. Det sista jag mindes innan jag somnade om den natten var hans röst. Som om den var precis bredvid mig.

"Somna om och släpp ut mig, rädda mig, drömvandrare."

XoXo

Storyteller