"Kom till mig," viskade han igen och jag gick en aning närmare. Jag gick på luft i mörker. Vart jag än såg var det mörkt. Framför mig stod en spegel. Jag visste att om jag nådde fram till den skulle jag få se vem rösten tillhörde men det var så långt och varje gång jag kom dit och skulle få se honom vaknade jag.
"Lite närmare," viskade han. Hans röst var behaglig och jag var inte rädd för mörkret för även det gav mig en viss lugnande känsla. Som om han inte heller kunde se mig fören jag kom fram till spegeln. Hans röst lät trött och det verkade jobbigt för honom att viska sig genom glaset. Jag började komma nära nu och jag sträckte ut handen som för att ta på glaset men det var inte min rörelse. Varför lyfte jag min han mot honom? Min hand tvekade innan den började ta sig mot glaset igen. Jag skrek. Drabbades av panik när jag inte kunde styra min egen kropp och i nästa stund vaknade jag upp i min säng. Det var fortfarande mörkt i mitt rum och ljuset från månen sken in genom fönstret. Jag hade svettats och kläderna klibbade fast på min kropp. Hur länge hade jag sovit? Jag satte mig upp i sängen och suckade. Samma dröm igen. Jag hade haft samma dröm ända sedan meteorregnet för 4 månader sedan. Sebastian kom in i mitt rum utan att knacka och gav mig ett glas med vatten. Jag var inte säker på om han hade vaknat på grund av mig eller själv. Inget av det skulle förvåna mig. Jag tog glaset och han log mot mig innan han gick ut igen. Sebastian hade aldrig pratat mycket och sedan regnet hade han knappt pratat alls. Sebastian var min två år äldre bror och han tog alltid hand om mig. Lite mer än han brukade på den senaste tiden. Jag drack av vattnet jag fått och gick för att byta från den klibbiga pyjamasen till en annan. Den nya var mjukt och luktade gott. Precis som hemma.
Jag andades in. Hemma. Det var så längesedan jag tänkt på dem att jag nästa glömt att de funnits. Under tystnad gick jag tillbaka till min säng. Medveten om att så fort jag somnat skulle jag vara tillbaka i det mörka tomrummet med spegeln och försöka ta mig fram till den. Fram till honom. Det sista jag mindes innan jag somnade om den natten var hans röst. Som om den var precis bredvid mig.
"Somna om och släpp ut mig, rädda mig, drömvandrare."
XoXo
Storyteller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar