Kill me for love del 1

Alex, hör du mig? Ser du mig? Jag vill se dig? Hur har du det? Jag är ledsen att jag inte pratat med dig på ett tag, förlåt mig, det ska aldrig hända igen. Kommer du ihåg första gången vi träffades? Det var den 1 januari, egentligen var det på ny år, men det kommer nog ingen av oss ihåg. Ska jag berätta det för dig?

Jag vände mig om i sängen och upptäckte att jag inte fick plats. Det var varmt och någon andades bredvid mig. Jag vände mig om och tittade på en kille med brunt hår och solbränd kropp. Han hade kläder på sig, vilket jag också hade, så vi hade inte gjort de... Mina tankar skenade iväg och jag låg bara där och stirrade på honom. Plötsligt, men långsamt öppnade han sina ögon. Jag har aldrig sett såna ögon innan. De var ljus blå och lila på samma gång.
"E du vaken nu?" frågade han med en vacker röst. Jag var så förbluffad av hans ögon att jag inte kunde svar på frågan. Han flinade mot mig och jag kom tillbaka.
"Vem e du? Vad gör du här?" frågade jag.
"Jag är Alexander och du är i min lägenhet," svarade han. Det var först nu jag upptäckte att jag inte var hemma och att detta inte var min säng.
"Vad gör jag här?"
"Du däckade på gatan framför mig och jag kunde inte låta dig vara," sa han igen. "Men nu vill jag veta ditt namn."
"Jag är Felicia;" svarade jag och reste mig från sängen. Han log och satte sig upp.
"Du bör nog duscha, " sa han och gav mig en handduk och ett par kläder. "Du får låna dom."
Jag nickade och gick in badrummet. Jag såg för jävlig ut i spegeln. En snabb dusch och på med de alldeles för stora kläderna. En stor svart tröja och ett par läggings, jag förmodade att de inte var hans. Jag tittade mig i spegeln. Mitt blonda hår hängde ner i stripor och mina helt vanliga gröna ögon var inget speciellt. Jag hatade hur jag såg ut. Det knackade på dörren och jag ryckte till.
"Är du klar? Jag har en kopp te klar till dig mot huvudvärken," sa Alex.
Jag stod tyst. Han hade rätt, jag hade enormt ont i huvudet och ville bara hem egentligen, men samtidigt var det något med de här stället som fick mig att vilja stanna. Jag suckade och gick ut ur rummet. Alex log mot mig och gav mig koppen. Den var varm och de kändes skönt.

Jag fick skjuts hem av dig. Du var lika gammal som jag och du hade nyss flyttat hit. Jag visste inte varför eller att allt skulle bli som de blev, men så blev det. Förlåt mig...

En kort berättelse idag, de hår kapitlerna kommer vara korta och jag hoppas ni gillar dem XD
Läs nästa del snart...
Mvh
Story Teller

Hime-sama del 5

Någon som andas. Den personen andas lugnt och utan oro. Regelbundet. Värmen den personen ger dig är mysig och du vill ha den.
Nahtan flyttade lite på sig och hans grepp lossnade om mig. Jag flyttade mig närmare honom. Han suckade mjukt och tog ett nytt grepp om mig. Om han gick skulle jag frysa till döds. De var så varmt här där vi låg i den stora sängen i detta stora rum som egentligen skrämde mig.
"Mell," sa Nahtan plötsligt mjukt och jag tittade försiktigt upp på honom.
"Ja?" svarade jag tillbaka och log mjukt.
"God morgon," sa han med de vackraste leende jag någonsin sätt.
"God morgon," sa jag som helt paralyserad av honom.
"Vet du vad klockan är?"
"Nej, hur så?"
"Ingen speciell anledning."
"Ska du inte jobba Nahtan?" frågade jag och drogs upp ur min dvala som jag egentligen fortfarande var i.
"Nej. Eftersom jag gifte mig igår är jag ledig idag för att spendera dagen med dig," svarade han och drog handen över mitt hår.
Jag log mot honom.
"Så vad ska vi göra?" frågade jag.
"De får du bestämma, Hime-sama," sa han med en mjuk röst.
Hime, betyder prinsessa på japanska. De visste jag. Men att han kunde de var helt otroligt.
Jag log mot honom.
"Kan vi inte åka och hälsa på min familj?" frågade jag.
Nahtan såg fundersam ut en stund, sen nickade han och log.
"Kan vi göra, men inte i en allt för lång stund, okej?"
Jag nickade till svar och han pussade min panna.
De knackade på dörren och man kom in i rummet. Jag kände mig helt plötsligt väldigt obekväm i situationen. En man jag aldrig träffat innan var inne i mitt sovrum när jag låg i Nahtans famn.
"Vad vill du?" frågade Nahtan mannen med en sådan röst att jag rös av obehag.
"Jag vill gratulera er till ert lyckliga äktenskap och be om ursäkt för att jag inte kunde komma igår," sa mannen. Han hade nöt brunt hår som var fint kammat och bruna ögon som var is kalla. Jag gillade honom inte. Han var dessutom lång och såg ut att vara 20 år gammal kanske.
"Var det så viktigt att du inte kunde vänta nere i hallen, Jakob?" frågade Nahtan. Jag hade inte märkt att jag hade tagit ett fastare grepp om honom. " Min fru gillar inte folk som inte hör hemma i rummen, framför allt inte halvt naken."
Jag tittade upp på honom. De där med naken var en överdrift, men man kunde nästan se igenom mina kläder.
"Jag ber om ursäkt, Nahtan," svarade mannen och lämnade rummet.
"Förlåt för de där," sa Nahtan och tittade ner på mig.
"De gör inget, men vem var det?" frågade jag utan att släppa dörren med blicken.
"Ingen viktig," svarade han.
"Okej," sa jag och slappnade av lite.
"Ska vi gå upp och åka till din familj då?" frågade han nu.
"Inte än," sa jag och kramade om honom. Jag ville vara i värmen lite till. Nahtan log och vände sig mot mig. Han kysste mig först mjukt och sen mer passionerat. Den var lång och jag hade lite svårt att andas. Men helt plötsligt hände något annat. Nahtans tunga nuddade min. Man kan väll säga att jag inte var så erfaren i kärlek. Jag visste hur de kändes att vara kär, men inte hur de var att ha ett förhållande. Hans tunga smekt mjukt min och de gjorde de hela svårare att andas. Samtidigt upptäckte jag var hans armar befann sig. Hans vänstra arm höll i mitt huvud och tryckte mig försiktigt i mot honom. Hans högra hand höll på att smeka mitt lår. I början hade jag inget i mot det. Jag försökte fokusera på hur jag skulle få luft. Men när handen började komma högre upp blev de obehagligt. Jag la mina händer på hans bröst och puttade bort honom så jag kunde få luft. Jag andades häftigt och Nahtan stannade upp.
"Förlåt," sa han och jag hörde hur han menade de. Ett förhållande utan kärlek. De var inte möjligt i det här fallet.
"Nahtan... De gör inget, men de hela går lite fort fram," sa jag och tittade ner på lakanen som var i en vit nyans med broderade blommor i rosa på. Han sa inget mer. I nästa stund satt vi i bilen och åkte till min familjs hus. Jag hade inte träffat någon av dem på flera dagar. Sist jag såg Jesper hade de ju inte varit perfekt direkt.
Vi gick in i lägenhets huset och såg ut som ett helt vanligt par. Nahtan höll min hand. Tre trappor upp, till höger.
'Familjen Sandersson.' stod de på en skyllt. Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren.
"Hallå?" sa jag i dörren. Jag kom inte längre in än två steg och han inte säga mer häller.
"Mell! Fattar du hur orolig vi har varit för dig?" frågade Zoey.
"Förlåt," sa jag och log svagt.
"Du får inte göra så Mell," sa Oscar och kramade om mig. Precis som Zoey klängde han på mig. Även fall han var min storebror.
"Ni kan släppa mig nu, får ingen luft," sa jag. De skrattade och släppt mig. Nahtan stod fortfarande i dörren. Men det var nog för att han inte hade fått rum att gå in.
"Förlåt," sa Jesper och tittade ner i golvet vilket förvånade mig.
"För vad?" frågade jag.
"Du rymde väll?" sa han och tittade upp.
"Nej," svarade jag och log.
"Vad har du gjort då?" frågade Zoey. Jag flinade.
"Oscar, Jesper och Zoey, det här är min man, Nahtan," sa jag och tog in Nahtan i rummet. Han log mot dem och de stirrade häpet på honom.
"Man?" upprepade de samtidigt.
"Är ni gifta?" frågade Zoey.
"Igår," svarade jag.
"Då vill jag se ringen," sa Oscar. Jag nickade och drog fram handen med den väl prydda diamanten och guldet runt mitt ringfinger.
"Wow, är den äkta?" frågade Jesper.
"De är klart," svarade Nahtan och han lät snäll ut. Jag var glad att han gillade min familj. Han var ganska bra på att förstå hur min familj fungerade.

Om vi hade sett honom hade jag kunnat spara dig så mycket smärta Nahtan.
Vem ser de i del 6?
Du vet aldrig var en historia kan bli sann,
MvH
StoryTeller