"Ro," sa han med en kall röst. Han var inte arg. Bara sårad. Sist jag hade varit här hade jag inte fått ur honom något och vi hade bråkat. Därför var han nu sur och sårad.
"Okej, visst," sa jag till svar. "Förlåt, okej?"
Han tittade upp från sanden. Vi var på en strand och jag hörde havet men kunde inte se det. Jag var fast med blicken på honom.
"Jag förlåter dig," sa han och log. Han reste sig upp och det förvånade mig att han kunde styra mig så lätt. Jag var som en tråd runt hans finger. Det fanns inget jag kunde säga till om och jag ville ha svar på mina frågor.
"Vad heter du?" frågade jag honom. Det var så här jag hade börjat förra gången och han hade flippat ur. Jag visste att han inte var Ash men de var för lika och jag ville veta vem han var.
"Du vet mitt namn," sa han med ett leende och jag skakade på huvudet. Det gjorde jag inte och jag vägrade att tro att han var Ash. Han suckade och drog en hand genom sitt sandfärgade hår.
"Mitt namn är Trishtan," sa han tillslut och jag mötte hans blick. Var det en sanning eller en lögn? Jag kunde inte läsa av honom hur mycket jag än ville. Varför kunde jag inte förstå honom men han kunde förstå mig? Jag suckade och han log mot mig.
"Du kan kalla mig Trish," sa han och satte sig ner i sanden igen.
"Kommer du svara på mina frågor ärligt?" frågade jag honom utan att släppa honom med blicken när jag satte mig ner bredvid honom. Jag ville inte erkänna att jag trodde det han sa var en lögn. Han log svagt mot mig innan han kollade ut över havet som jag visste var där.
"Jag kommer från en värld som heter Characa," sa han och jag studerade honom. Skulle jag tro på honom eller inte? Vad han än sa kunde jag inte sluta lyssna i alla fall. "Characa var ett mycket vackert land och alla älskade alla. Det fanns inget som hette hat. En dag föddes två tvillingar i kungafamiljen som regerade i Characa. Kungafamiljen var stolta över sina söner som såg exakt likadana ut men en dag kom en spåkvinna till slottet. När hon tog upp den första sonen log hon och sa följande: "Han kommer göra gått den här, fast han kommer ha en svårt väg framför sig och han kommer inte veta vem han är. Han kommer möta en flicka som kommer förändra hans liv och ta honom tillbaka till sitt hem. Han kommer göra er stolta."
Detta gjorde kungaparet glada men deras lycka skulle snart krossas då spåkvinnan tog upp den andra sonen och höll på att tappa barnet. Hon la tillbaka honom i sängen bredvid sin bror och drog efter andan. "Den här kommer göra odåd, han kommer förstöra allt och han kommer skicka iväg sin bror. Han kommer bli landets förstörare och den enda som kan rädda honom är broden som kommer försvinna."
Paret tittade förtvivlat ner på sin son och de förstod inte varför deras söner skulle bli så olika. Vad skulle skilja dem åt?
Åren gick och sönerna blev 5 år gamla när spåkvinnas ord blev sanning. Kungaparet hade ignorerat det så gått de kunnat men nu gick det inte längre. Deras ena son gjorde bara elaka saker jämt och den andra läste böcker. Än så länge gick det att ta hand om dem båda och de tog ut varandra. En med förnuft och en med inget alls.
En dag kom en vacker kvinna in i slottet och hon frågade efter den yngsta sonen. Den goda. Den äldre visade henne vägen och det var där orden kom sanna. Kvinnan tog en yngsta av bröderna och lämnade slottet. Hon tog med honom bort till något annat land som ingen visste något om. Man skyllde på den äldre och han tappade alla kontrollen. De låste in honom i ett rum och han blev lämnad med sina tankar. Allt var hans fel. Allt var hans fel. Han kunde inte gå tillbaka i tiden. Förräderiet mot hans bror åt upp honom och tillslut fanns där ingen kärlek kvar. Bara hat mot kvinnan och han bestämde sig för att han sluta fören han hittat henne och sin bror. Alla i Characa hade krafter så att även denna yngling som nu hade varit inlåst tills han var 10 år också hade det var ingen överraskning. När dörren öppnades och man släppte ut honom såg han bara svart och vitt och förstörde sitt land och inget vacker fanns kvar efter den dagen. Han dödade sina egna föräldrar med den mörka magi han lärt sig inne i rummet han varit inlåst i. Det tog honom tills han var 13 år innan han hittade kvinnan som tagit hans bror men hon kunde inte längre hjälpa honom. Hon hade fyra barn som hon skickade iväg genom en portal precis som hon gjort med den yngre broden men den äldre kunde inte komma igen. Kvinnan var en häxa. Häxor här kunde mer än vanliga människor och de var farliga. Den äldre broden dödade henne men hon hade lagt en förbannelse över honom. När han kom tillbaka till slottet satte han sig på tronen där han blev fast för evigt med hjälp av rosor och häxans magi. Men han gav aldrig upp sitt letande efter sin bror..."
Jag stirrade på honom. Jag förstod att den yngre broden var Ash och den äldre var Trish och nu satt här bredvid mig. Vad hade jag hamnat i för ställe.
"Kan man åka mellan värdarna?" frågade jag honom och han nickade.
"Om man kan tillräckligt med magi," sa han och jag studerade honom. Var det därför han ville åt mig? För att jag redan vandrare och han trodde jag kunde ta med mig Ash till Characa. Trodde han att Ash skulle rädda honom där? Jag skakade på huvudet. Det kunde inte vara så. Trish märkte det inte utan kollade bara drömmande ut över havet.
Jag vaknade i min säng och Alice sov bredvid mig. Mina syskon hade turats om att sova bredvid mig sedan jag berättat som drömmarna för Jasper. Alice sov sött och jag la mig lite närmare henne. Jag gillade att sova bredvid henne. Jag hade inga dåliga drömmar men jag visste att det var för att Trish inte orkade ge mig en nu. Var det han sagt sant? Jag ville veta, jag ville se världen han tillhörde. Världen som Ash tillhörde. Ash. Han visste förmodligen inget om det här och jag kunde inte berätta det för honom heller. Han skulle inte tro mig eller så skulle han tro att jag var knäpp. Men om jag kunde få in honom i en dröm med Trish. Frågan var bara hur. Jag kunde inte komma in i andras drömma än, det var Trish som var i mina. Hur kunde jag lära mig ta kontrollen av den här kraften? Jag visste att mina syskon inte hade hel kontroll över sina. Bara Jasper, men han behövde det. Jag suckade och la armarna om Alice innan jag somnade igen och denna gång, för första gången sedan regnet sov jag ostört och drömlöst.
XoXo
StoryTeller
tisdag 12 mars 2013
tisdag 5 mars 2013
Rawanda - Part 3 - Syskonens förmåga
Alice satt i köket med huvudet nere i sina läxor. Jasper satt utanför på träterrassen tillsammans med Sebastian. De verkade prata intensivt om något och det gjorde mig nyfiken. Jasper var den enda Sebastian verkligen pratade med så det var inte därför jag var nyfiken. Nej, det såg ut som om de bråkade om något fast i viskningar. För varje ord Sebastian sa verkade Jasper bli mer och mer sur. Vad kunde vara så hemligt att de behövde bråka om det så här mycket?
"Ro," sa Alice och jag släppte mina bröder med blicken för att möta hennes mörkblå ögon. Hon log mot mig innan hon pekade på historia boken framför mig med pennan. "Du måste plugga."
Jag suckade men visste att hon hade rätt. Att jag var svag var ingen ursäkt att inte göra mina läxor även om jag använde den rätt ofta. Mina syskon visste om det och det gjorde allt de kunde för att jag skulle plugga som nu. Alice och jag satt alltid och pluggade tillsammans på helgerna hur gärna jag än skulle ha gjort något annat. Jag visste att även Alice ville göra annat men det var bara vi och det gjorde att vi var tvungna att ta hand om varandra.
Jag tog upp boken och slog upp sidan 166 som jag skulle läsa. Jag hade aldrig gillat krig speciellt mycket och läsa om andra världskriget var inget som lockade mig men det var lika bra att göra det så att jag hade det gjort.
Han satt i sitt rum. Det var mörkt och han kände ingen anledning till att sätta sig upp och dra bort de tjocka gardinerna från fönsterna och släppa in solen. Han ville inte. Så istället låg han kvar i sängen med sin huvudvärk. Huvudvärken som alltid var där och alltid hemsökte honom.
"Ash,"sa rösten i hans huvud och han skakade på det. Han ville inte prata med rösten just nu. Han hade inte lust. Det var förmodligen den som gav honom huvudvärken. Ash vände sig i sängen som om han försökte vända sig bort från någon som stod bredvid men han visste att den som pratade var i hans huvud och inte utanför det.
"Ash," sa rösten igen. Rösten lät precis som hans egen och han visste att personen såg likadan ut men han förstod inte vad rösten ville med honom.
"Vad vill du?" svarade Ash rösten i sitt huvud. Den hade funnits där hela hans liv och han visste inte hur han skulle få bort den. Som liten hade hans föräldrar trott att han var galen när han pratade med rösten i hans huvud. Rösten som hade varit hans enda vän. De hade lagt in honom på mentalsjukhus. Ash hade lärt sig att spela som om rösten in var där och han hade blivit fri igen men hans föräldrar hade inte velat veta av honom och därför bodde han nu ensam.
"Har du pratat med henne?" frågade rösten. Ash visste vem rösten menade. Den menade Rawanda. Han ville inte svara rösten men visste att den egentligen redan visste svaret eftersom den visste allt om honom. Så han var tyst och väntade på att rösten skulle svara honom. Vad ville den honom egentligen?
"Bra," sa rösten innan den blev tyst igen och huvudvärken lämnade honom. Rösten hade gett sig av. För tillfället. Varför var den så intresserad av Rawanda? Det förstod han inte heller. Han suckade och satte sig upp i sängen. Om han bara visste vad rösten ville honom. Den skrämde honom. Vem var det?
Försiktigt knackade jag på dörren in till min brors rum och det tog bara några sekunder innan han öppnade åt mig. Hans svarta hår var blött men han hade i alla fall bytt kläder. Hans och Sebastians bråk hade spårat ut och Sebastian hade tillslut puttat ner Jasper i poolen.
"Vad bråkade ni om?" frågade jag honom nyfiket och han suckade. Det var tydligen inget han ville prata om men jag var nyfiken och ville veta. Jasper tittade sig omkring i korridoren innan han tog min hand och drog in mig i sitt rum. Jag satte mig på hans säng och han stängde dörren.
"På om vi skulle berätta för dig eller inte," sa han till svar och jag tittade oförstående på honom. Berätta vad? Jag visste allt om mina syskon och de allt om mig. Eller det trodde jag i alla fall att jag gjorde.
"Berätta vad?" frågade jag honom och han suckade. Drog en hand genom sitt hår och satte sig bredvid mig på sängen.
"Ro, lyssna på mig nu och lova att du inte kommer bli skrämd," sa han och jag nickade till svar. " Efter olyckan upptäckte Alice, jag och Sebastian att något hade hänt med oss. Alice upptäckte att hon kunde se det som kommer hända och det som redan har hänt medan Sebastian fick någon sort tankekraft och kan läsa folks tankar och han blev otroligt smart. Jag fick en mer aktiv förmåga."
Jasper studerade mig. Det såg ut som om han väntade på att jag skulle skrika eller springa min väg men för mig lät det hela så normalt. Det kunde förklara varför jag kunde gå genom drömmar som han kallade det.
Jasper tog min hand i sin och ett litet ljus uppstod mellan våra händer och en kyla kom över mig. När han tog bort sin hand var i min hand en svan gjord av is. Jag studerade den och log mot min bror som verkade oroad.
"Det kan förklara mina drömmar," sa jag och nu var det Japsers tur att inte förstå. Jag berättade för honom om mina drömmar. Vad som hade hänt, vad han sa, allt. Allt utom att den personen även fanns här och gick under namnet Ash. Det var det enda jag inte sa. Något jag senare skulle få ångra.
XoXo
StoryTeller
"Ro," sa Alice och jag släppte mina bröder med blicken för att möta hennes mörkblå ögon. Hon log mot mig innan hon pekade på historia boken framför mig med pennan. "Du måste plugga."
Jag suckade men visste att hon hade rätt. Att jag var svag var ingen ursäkt att inte göra mina läxor även om jag använde den rätt ofta. Mina syskon visste om det och det gjorde allt de kunde för att jag skulle plugga som nu. Alice och jag satt alltid och pluggade tillsammans på helgerna hur gärna jag än skulle ha gjort något annat. Jag visste att även Alice ville göra annat men det var bara vi och det gjorde att vi var tvungna att ta hand om varandra.
Jag tog upp boken och slog upp sidan 166 som jag skulle läsa. Jag hade aldrig gillat krig speciellt mycket och läsa om andra världskriget var inget som lockade mig men det var lika bra att göra det så att jag hade det gjort.
Han satt i sitt rum. Det var mörkt och han kände ingen anledning till att sätta sig upp och dra bort de tjocka gardinerna från fönsterna och släppa in solen. Han ville inte. Så istället låg han kvar i sängen med sin huvudvärk. Huvudvärken som alltid var där och alltid hemsökte honom.
"Ash,"sa rösten i hans huvud och han skakade på det. Han ville inte prata med rösten just nu. Han hade inte lust. Det var förmodligen den som gav honom huvudvärken. Ash vände sig i sängen som om han försökte vända sig bort från någon som stod bredvid men han visste att den som pratade var i hans huvud och inte utanför det.
"Ash," sa rösten igen. Rösten lät precis som hans egen och han visste att personen såg likadan ut men han förstod inte vad rösten ville med honom.
"Vad vill du?" svarade Ash rösten i sitt huvud. Den hade funnits där hela hans liv och han visste inte hur han skulle få bort den. Som liten hade hans föräldrar trott att han var galen när han pratade med rösten i hans huvud. Rösten som hade varit hans enda vän. De hade lagt in honom på mentalsjukhus. Ash hade lärt sig att spela som om rösten in var där och han hade blivit fri igen men hans föräldrar hade inte velat veta av honom och därför bodde han nu ensam.
"Har du pratat med henne?" frågade rösten. Ash visste vem rösten menade. Den menade Rawanda. Han ville inte svara rösten men visste att den egentligen redan visste svaret eftersom den visste allt om honom. Så han var tyst och väntade på att rösten skulle svara honom. Vad ville den honom egentligen?
"Bra," sa rösten innan den blev tyst igen och huvudvärken lämnade honom. Rösten hade gett sig av. För tillfället. Varför var den så intresserad av Rawanda? Det förstod han inte heller. Han suckade och satte sig upp i sängen. Om han bara visste vad rösten ville honom. Den skrämde honom. Vem var det?
Försiktigt knackade jag på dörren in till min brors rum och det tog bara några sekunder innan han öppnade åt mig. Hans svarta hår var blött men han hade i alla fall bytt kläder. Hans och Sebastians bråk hade spårat ut och Sebastian hade tillslut puttat ner Jasper i poolen.
"Vad bråkade ni om?" frågade jag honom nyfiket och han suckade. Det var tydligen inget han ville prata om men jag var nyfiken och ville veta. Jasper tittade sig omkring i korridoren innan han tog min hand och drog in mig i sitt rum. Jag satte mig på hans säng och han stängde dörren.
"På om vi skulle berätta för dig eller inte," sa han till svar och jag tittade oförstående på honom. Berätta vad? Jag visste allt om mina syskon och de allt om mig. Eller det trodde jag i alla fall att jag gjorde.
"Berätta vad?" frågade jag honom och han suckade. Drog en hand genom sitt hår och satte sig bredvid mig på sängen.
"Ro, lyssna på mig nu och lova att du inte kommer bli skrämd," sa han och jag nickade till svar. " Efter olyckan upptäckte Alice, jag och Sebastian att något hade hänt med oss. Alice upptäckte att hon kunde se det som kommer hända och det som redan har hänt medan Sebastian fick någon sort tankekraft och kan läsa folks tankar och han blev otroligt smart. Jag fick en mer aktiv förmåga."
Jasper studerade mig. Det såg ut som om han väntade på att jag skulle skrika eller springa min väg men för mig lät det hela så normalt. Det kunde förklara varför jag kunde gå genom drömmar som han kallade det.
Jasper tog min hand i sin och ett litet ljus uppstod mellan våra händer och en kyla kom över mig. När han tog bort sin hand var i min hand en svan gjord av is. Jag studerade den och log mot min bror som verkade oroad.
"Det kan förklara mina drömmar," sa jag och nu var det Japsers tur att inte förstå. Jag berättade för honom om mina drömmar. Vad som hade hänt, vad han sa, allt. Allt utom att den personen även fanns här och gick under namnet Ash. Det var det enda jag inte sa. Något jag senare skulle få ångra.
XoXo
StoryTeller
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)