Alice satt i köket med huvudet nere i sina läxor. Jasper satt utanför på träterrassen tillsammans med Sebastian. De verkade prata intensivt om något och det gjorde mig nyfiken. Jasper var den enda Sebastian verkligen pratade med så det var inte därför jag var nyfiken. Nej, det såg ut som om de bråkade om något fast i viskningar. För varje ord Sebastian sa verkade Jasper bli mer och mer sur. Vad kunde vara så hemligt att de behövde bråka om det så här mycket?
"Ro," sa Alice och jag släppte mina bröder med blicken för att möta hennes mörkblå ögon. Hon log mot mig innan hon pekade på historia boken framför mig med pennan. "Du måste plugga."
Jag suckade men visste att hon hade rätt. Att jag var svag var ingen ursäkt att inte göra mina läxor även om jag använde den rätt ofta. Mina syskon visste om det och det gjorde allt de kunde för att jag skulle plugga som nu. Alice och jag satt alltid och pluggade tillsammans på helgerna hur gärna jag än skulle ha gjort något annat. Jag visste att även Alice ville göra annat men det var bara vi och det gjorde att vi var tvungna att ta hand om varandra.
Jag tog upp boken och slog upp sidan 166 som jag skulle läsa. Jag hade aldrig gillat krig speciellt mycket och läsa om andra världskriget var inget som lockade mig men det var lika bra att göra det så att jag hade det gjort.
Han satt i sitt rum. Det var mörkt och han kände ingen anledning till att sätta sig upp och dra bort de tjocka gardinerna från fönsterna och släppa in solen. Han ville inte. Så istället låg han kvar i sängen med sin huvudvärk. Huvudvärken som alltid var där och alltid hemsökte honom.
"Ash,"sa rösten i hans huvud och han skakade på det. Han ville inte prata med rösten just nu. Han hade inte lust. Det var förmodligen den som gav honom huvudvärken. Ash vände sig i sängen som om han försökte vända sig bort från någon som stod bredvid men han visste att den som pratade var i hans huvud och inte utanför det.
"Ash," sa rösten igen. Rösten lät precis som hans egen och han visste att personen såg likadan ut men han förstod inte vad rösten ville med honom.
"Vad vill du?" svarade Ash rösten i sitt huvud. Den hade funnits där hela hans liv och han visste inte hur han skulle få bort den. Som liten hade hans föräldrar trott att han var galen när han pratade med rösten i hans huvud. Rösten som hade varit hans enda vän. De hade lagt in honom på mentalsjukhus. Ash hade lärt sig att spela som om rösten in var där och han hade blivit fri igen men hans föräldrar hade inte velat veta av honom och därför bodde han nu ensam.
"Har du pratat med henne?" frågade rösten. Ash visste vem rösten menade. Den menade Rawanda. Han ville inte svara rösten men visste att den egentligen redan visste svaret eftersom den visste allt om honom. Så han var tyst och väntade på att rösten skulle svara honom. Vad ville den honom egentligen?
"Bra," sa rösten innan den blev tyst igen och huvudvärken lämnade honom. Rösten hade gett sig av. För tillfället. Varför var den så intresserad av Rawanda? Det förstod han inte heller. Han suckade och satte sig upp i sängen. Om han bara visste vad rösten ville honom. Den skrämde honom. Vem var det?
Försiktigt knackade jag på dörren in till min brors rum och det tog bara några sekunder innan han öppnade åt mig. Hans svarta hår var blött men han hade i alla fall bytt kläder. Hans och Sebastians bråk hade spårat ut och Sebastian hade tillslut puttat ner Jasper i poolen.
"Vad bråkade ni om?" frågade jag honom nyfiket och han suckade. Det var tydligen inget han ville prata om men jag var nyfiken och ville veta. Jasper tittade sig omkring i korridoren innan han tog min hand och drog in mig i sitt rum. Jag satte mig på hans säng och han stängde dörren.
"På om vi skulle berätta för dig eller inte," sa han till svar och jag tittade oförstående på honom. Berätta vad? Jag visste allt om mina syskon och de allt om mig. Eller det trodde jag i alla fall att jag gjorde.
"Berätta vad?" frågade jag honom och han suckade. Drog en hand genom sitt hår och satte sig bredvid mig på sängen.
"Ro, lyssna på mig nu och lova att du inte kommer bli skrämd," sa han och jag nickade till svar. " Efter olyckan upptäckte Alice, jag och Sebastian att något hade hänt med oss. Alice upptäckte att hon kunde se det som kommer hända och det som redan har hänt medan Sebastian fick någon sort tankekraft och kan läsa folks tankar och han blev otroligt smart. Jag fick en mer aktiv förmåga."
Jasper studerade mig. Det såg ut som om han väntade på att jag skulle skrika eller springa min väg men för mig lät det hela så normalt. Det kunde förklara varför jag kunde gå genom drömmar som han kallade det.
Jasper tog min hand i sin och ett litet ljus uppstod mellan våra händer och en kyla kom över mig. När han tog bort sin hand var i min hand en svan gjord av is. Jag studerade den och log mot min bror som verkade oroad.
"Det kan förklara mina drömmar," sa jag och nu var det Japsers tur att inte förstå. Jag berättade för honom om mina drömmar. Vad som hade hänt, vad han sa, allt. Allt utom att den personen även fanns här och gick under namnet Ash. Det var det enda jag inte sa. Något jag senare skulle få ångra.
XoXo
StoryTeller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar