The soulcollector - Preview/Prolog

Det började som vilken annan dag som helst. Jag gick upp solen lyste och det var en varm dag i början av sommaren. Skolan hade precis slutat och för den här terminen och jag fann mig själv vandrande genom staden. Om en halvtimme skulle jag möta Erin vid havet. Det gick fort. Jag såg inte ens när det hände. Helt plötsligt när jag gick över vägen hördes det hur något bromsade och tutade. I några sekunder var allt svart. 

Jag öppnade ögonen stod jag på andra sidan gatan. Folk sprang runt mig mot något som hade hänt. Jag vände mig om för att se vad alla sprang mot. En lastbil hade kört på någon. Personen låg mosad under bilen, det syntes inga tecken på liv. Hon hade vackra blå skor, de såg ut som mina. Jag tittade ner på mina skor. Det såg inte bara ut som mina skor, det var mina skor. 

"Hayley Harper?" hörde jag plötsligt en röst bakom mig. Jag vände mig om och möttes av ett par kristallblå ögon och korpsvart hår. Han var solbränd, muskulös och lång. Mannen framför mig hade svarta trasiga jeans. mörklila t-shirt och en mörkröd halsduk. Över hela hans kropp slingrade sig tatueringar och han hade öron och svans från ett djur. Pälsen av djuret var grått och såg taggig ut. Det var nog en varg. Jag kom på mig själv med att ha stirrat på honom.

"Ja?" svarade jag honom tillslut och han log mot mig. Han slog till mig i pannan med sin handflata och allt började bli svart igen. "Vad gör du? Vem är du?" frågade jag med en viss ansträngning. Jag lutade mig mot honom för stöd och allt blev svart. 

Jag flöt. Vagt medveten om att jag rörde mig men inte hur. Jag var rätt säker på att jag inte gick. Någon höll om mig och någons värme värmde mig. Vad hände? Hade allt bara varit en dröm? Personen som bar mig la ner mig i något mjukt och mumlade något på ett språk jag inte förstod. Det brändes till. Hela min kropp kändes som att den skulle brinna upp och jag öppnade ögonen. De kristallblå ögonen mötte mina igen. 

"Ligg kvar," viskade han och stök mitt hår. "Det kommer inte ta lång tid." Hans röst var som en melodi. Det brände till igen i min kropp och jag gnydde till av smärtan. Lika plötsligt som allt hade börjat slutade det och min kropp började kännas som vanligt igen. 

"Vem är du? Vad hände? Vart är jag?" frågade jag honom och kände mig utmattad. Han log igen. Han hade ett vackert leende som fick hela mig att smälta.

"Samuel," sa han som svar på min första fråga. "Du dog." Minnena kom tillbaka till mig. Dog. Jag kom ihåg att jag dog. Lastbilen. Vad skulle min familj säga och göra? Samuel fortsatte. "Du är i underjorden. Och nej, det är inte helvetet men inte heller paradiset. Du är i underjorden. Här har du fått samma jobb som mig. Hayley, du är en själsamlare. Det innebär att du samlar döende själar och tar dem dit de ska. Du kommer bli tilldelad ett djur som blir ditt att dela resten av din tid här med. Du kommer bli tilldelad en partner att jobba med. Du kommer få utbildningen. Du kommer få arbeta här fram till dess att De tycker du kan gå vidare."

Vad menades med det här? Hade jag gjort något fel i mitt liv för att förtjäna det här? Jag kom inte ihåg. När jag väl tänkte på det. Jag kom inte på något om mitt liv längre...

Rawanda - Part 5 - Hello, hello

Mina syskon hade tvingat mig bort från sjukrummet på skolan och jag satt nu ute bredvid fotbollsplanen. Jag fick inte vara med i någon fysisk aktivitet på grund av min svaghet och därför satt jag nu och kollade på alla andra som sprang runt på planen. Mina ögon drogs till honom och jag försökte med all min kraft att inte titta på honom, men det var svårt att låta bli. Jag suckade och drog en hand genom mitt hår. Det som Trishtan sagt till mig ekade fortfarande i mitt huvud och jag förstod fortfarande inte vad han ville mig men det han hade sagt hade fångat min uppmärksamhet på något sätt. Ash log och skrek till en av killarna han spelade med att passa honom och han log. Han såg så vanlig ut. Hur kunde han rädda sin bror? Visste han ens om att han fanns? Ash gjorde mål och vände sig om och kramade om en av sina lagkamrater. Innan han vände sig om för att springa ut på planen vände han sig mot mig och log. Han lyfte sin hand och vinkade mot  mig och jag blev osäker på vad jag skulle göra. Försiktig lyfte jag handen och vinkade tillbaka. Han log innan han sprang vidare. Jag suckade igen och reste mig upp från platsen där jag satt i solen och började gå mot den lilla skogen som låg bakom skolan. Den var liten men stor nog att man kunde gömma sig i den. Jag gick fram till min vanliga plats mitt i en dunge där solen trängde in och blommorna blommade i alla nyanser. Jag tog ett djupt andetag och andades in blommornas doft innan jag öppnade min mun  och lät orden komma ur min mun. 

Hello, hello.
Anybody out there?'cause I don't hear a soundAlone, alone.I don't really know where the world is but I miss it now.

I'm out on the edge and I'm screaming my name,
like a fool at the top of my lungs.
Sometimes when I close my eyes I pretend I'm alright,
but it's never enough.
'cause my echo, echo,
is the only voice coming back.
Shadow, shadow,
is the only friend that I have.

Jag ryckte till och drog tillbaka till världen från min sång när en gren gick av bakom mig. Ingen hade hört mig sjunga och jag fick egentligen inte göra det heller.

"Du har en fin röst," sa han och log varmt mot mig. Jag visste inte vad jag skulle göra men jag bestämde mig för att stanna kvar. Det skulle se konstigt ut om jag sprang min väg.

"Tack," svarade jag honom och log tillbaka. Jag visste inte hur jag skulle reagera till det han sa men det jag sa verkade göra honom nöjd och han satte sig ner bland blommorna.

"Du borde låta folk höra dig sjunga oftare," sa han och jag gick fram och satte mig bredvid honom med blommorna runt oss.

"Jag får inte," sa jag svagt till svar och han tittade oförstående på mig. Jag hade inte sagt att jag var sjuk och Ash var ny, han visste inget. Det som i den här lilla stan var så självklart. 

"Vad menar du får inte?" frågade han precis som jag trott han skulle. Nu fanns det ingen återvändo och han skulle titta på mig som alla andra. Han skulle behandla mig annorlunda.

"Jag är sjuk, så om jag överanstränger mig på något sätt riskerar jag att dö," svarade jag honom utan att titta på honom. Jag klarade inte av att se hans blick. 

"Verkligen?" sa han och jag var tvungen att titta på honom. Han lät inte ledsen utan snarare förundrad. När jag väl mötte hans blick insåg jag att han inte tittade på mig som alla andra gjorde. Det fanns ingen sorg och ingen medlidan där fanns bara förundran och spänning. 

"Ja," svarade jag och mötte hans ögon. Han log mot mig. Inget tröstande leende utan ett leende som visade att han förstod och jag visste inte vad jag skulle säga mer. Han var inte alls som jag trodde och han visade inte de känslorna jag trodde han skulle. Var han verkligen så annorlunda från alla andra eller var det bara den han var? Trish röst trängde in i mitt huvud.

"Bara han kan rädda mig," och jag suckade. Medveten om att jag var tvungen att hjälpa dem båda. För jag ville träffa den riktigt Trishtan och jag ville att Ash skulle veta vem han var. Frågan var bara hur jag skulle göra det. 

XoXo

StoryTeller