Hime-sama del 2

Jag stod och tittade på killen som nyss räddat mig.
"Vad sa du?" frågade jag och kände att mina ögon var stora som tefat.
"Vill du gifta dig med mig?" frågade han igen.
"Jag känner dig inte ens."
"Om du gifter dig med mig kommer ingen i din familj behöva jobba igen. Allt du behöver göra är att sägs ja."
Jag tittade på honom.
"Menar du det?" frågade jag.
"Visst, men de finns ett vilkor." Hans ögon såg rakt på mig och jag kände mig obekväm.
"Vad?" frågade jag och tittade på honom.
"Vårt förhållande ska vara utan kärlek och du får inte älska någon annan."
Menade han allvar? Jag tittade en stund på honom och nickade sen till svar.
"Bra, då åker vi nu," sa han och började dra mot mig en limosin som stod längre bort.
"Får jag inte säga hej då till min familj?"
"Vi har ingen tid till de. Du kan ringa dem sen. Jo, en sak till, du får inte nämna att du kommer från en fattig familj eller något i den stilen."
"Ja, jag fattar," sa jag och lät honom dra in mig i limosinen. Nathan som han hette log vänlig mot mig. Jag tittade bara på honom.
"Jag tänker inte döda dig," sa han och flinade. Jag fortsatte bara att titta på honom. Det var nu jag la märke till att han fortfarande höll min hand. Jag drog undan snabbt. Han flinade igen. Han såg fruktansvärt ung ut.
"Hur gammal är du?" frågade jag och studerade hans ansikte.
"17 år," svarade han och tittade nu ut genom fönstret med frånvarande blick. Vi satt båda tysta en lång stund innan bilen stannade och dörren åkte upp av att en bekänt öppnade.
"Välkommen tillbaka, Nathan-kun," sa han och bugade sig, men när han såg att jag kom ut ur bilen bugade han sig ännu mer. Nathan kom efter mig och la armen runt min midja.
"Rufus, det här är fröken Melony. Hon är min festmö."
Bekänten som uppenbarligen hette Rufus nickade till svar och Nathan började föra mig in i huset. Han gick längsamt och de gav mig gott om tid att titta mig omkring. Trädgården var stor och grön och en fontän stod bakom mig och pålade och runt om allt fanns en hög mur och framför mig tornade ett stort vitt hus upp sig. Jag kunde tilll och med se havet på ena sidan av huset.
"Wow," sa jag och Nathan gav mig en skarp blick och jag teg. Ytligare två bekänter öppnade dörren och Nathan ledde mig in i ett rum. Där inne låg en man på en bäd. Han såg gammal och grå ut.
"Nathan?" sa han och öppnade ögonen och tittade på oss. "Vem har du fört med dig?" frågade han sen.
"Detta är min festmö, fröken Melony," sa han och gick fram till mannen och jag följde efter.
"Jasså, du har hittat en. Ta väl hand om henne och lova att älska henne. Du kan nu ärva firman mitt barnbarn."
"Jag lovar," svarade pojken. Men jag visste att han ljög och jag förstod varför han hade valt mig av alla. Jag var villig att ge upp allt för min familj och han kunde gifta sig med mig och ärva firman. Jag funderade inte närmare på varför inte hans föräldrar ärvde den. Men de gjorde inte mig nått.
Efter en stund la Nathan armen om min höft igen och vi lämnade rummet. Han förde mig in i ett rum.
"Gör dig i ordning och gå och lägg dig." Han släppte mig och gick ut ur rummet.
Jag gjorde som han sa. Jag tog ett bad och sen drog jag på mig ett av nattlinnena. Det var gjort i vitt siden och sen kröp jag ner i sängen. Det tog inte lång tid förren Nathan kom tillbaka i rummet och släckte lampan och kröp ner hoss mig.
"Vad gör du?" väste jag i en viskning.
"Vi ska gifta oss, det är lika bra att vi börjar sova i samma säng redan nu." Han la sig med ryggen åt mig. Jag suckade och vände ryggen mot honom med. Jag hade nog somnat när jag vaknade av en kall hand som kom krypande på min mage och omfamnade mig.
"Nathan," sa jag tyst.
"Bara en liten stund, du är så varm." Han tryckte sig imot mig och hela han var kall som en isbit.
Vad är det med alla dessa konnstiga sitvationer jag hamnar i?

Ha de bra till nästa kapitel, komentera inte stav fel:P Jag vet att de finns där.
MvH
StoryTeller

Childhood Friends del 1

David och jag hade alltid varit tillsammans. Vi hade känt varandra hela livet. Men jag var för blind för att se allt som hände runt omkring mig. Mina vänner sa alltid att jag var så smart och duktig på allt att jag hade problem med att se allt annat. Jag antar att det var rätt.

Jag vaknade på morgonen av min klocka som vanligt. Men jag låg kvar i sängen.
"Alex, vakna!" skerk mamma från köket på nedervåningen. Jag blev tvungen att resta mig upp och gå ut till badrummet. Kläderna låg i en hög bredvid handfatet där jag lagt det igår kväll. Jag drog på mig byxorna och t-shirten. Rufsade till mitt blonda hår och gick ner till mamma i köket.
"Alex, kan du inte var lite mer femenin?" frågade hon med en suck. Hon hade börjat ge upp på att få mig att se ut som en tjej nu. Hon hade redan misslyckats i 14 år.
"Mamma," var allt jag sa och tog ett äppel som låg en skol på bordet. Sedan gick jag ut i hallen drog på mig koftan, slängde över skolväskan över axlen och tog tag i skeatborden på vägen ut.
"Vi ses sen," sa jag när jag stängde dörren. Min mamma svarade, men jag hörde inte. Solen sken och det var varmt ute. Huset jag bodde i var stort och vit. Det låg nära stranden och stan på samma gång. Vilket var bra. Min pappa var nästan aldrig hemma på grund av jobb och min mamma hade fått föda upp mig och min bror själv. Hon hade gjort sitt bästa.
Jag satte ner mot vägen och stannade i en korsning. Min fot nuddade precis marken när han kom runt hörnet.
"Alex!" skrek han och vinkade lika glatt som vanligt. David. Han var en ganska muskulös kille som var solbränd och så där 10 centimeter längre än mig. Han hade svart hår och isblå ögone. Jag hade alltid gillat de med honom.
"Go morgon," svarade jag och log. David körde förbi med sin cyckel, jag drog upp brädan från marken och la den under armen. Sprang ikapp med Davids cyckel och hoppade upp på pakethållaren. Han cycklade fort och vi var snart framme vid skolan. Alla tittade upp på oss när vi kom och nästan alla hälsade oss god morgon.
"Alex, vet du vilken dag det är idag?" frågade David mig och jag tittade upp på honom med stora ögon.
"Nej," sa jag först fundersamt.
"Den 14," sa han. David behövde inte säga mer eftersom jag fattade att det var februrai. Alla hjärtans dag. Här där jag bor är det som en stor festival. Tjejerna ger choklad till killen de gillar och en del erkänner sin kärlek. En vecka senare, om killen tagit imot chokladen ska han ge tjejen en present tillbaka. Det kallas vita dagen.
Jag suckade och David flinade åt mig.
"Varför?" frågade jag, men ångrade mig direkt. För jag kom att tänka på något annat. För många år sedan var det en kompis till mig som föddes.
"Ah, grattis på födelsedagen!" skrek jag och log mot David.
"Du glömmde i år igen," sa han med en suck och började gå in mot skolan från cyckelstället. Jag visste att han inte var sur, men det var inte bra att glömma hans födelsedag. Han har liksom en hobby att hämnas, 3 gånger värre. David gick förmodligen runt med ett leende på läpparna just nu och jobbade med en hämdplan. Jag var tvungen att komma på hans goda sida igen.
"David, har du fått någon choklad?" frågade jag och tittade på honom.
"Inte än," svarade han.
Jag rotade i väskan och drog fram en liten svar ask, med rött sidenband runt.
"Här," sa jag och log.
"Tack," sa han och flinade.
På min skola ser alla mig som kille. Det flesta vet inte ens att jag är tjej. Men alla vet att när jag och David gör sånt här är det inget konstigt. Vi kramar varandra, ger varandra presentar. Men sanningen att säga är det helt normalt.

"Öhm, Alex." Rösten kom från en tjej och jag vände mig om och log.
"Ja," svarade jag.
"Vill du ta imot den här chokladen av mig?" frågade hon och gav mig en ask.
"Visst," svarade jag.
Det var slut på skolan och jag hade hela skåpet fyllt med choklad. Detta var varför jag hatade alla hjärtans dag. David väntade på mig utanför med cycklen och jag hoppade på.
"Vart ska vi idag då?" frågade han mig.
"Hem till mig," svarade jag.
Han tittade förvirrat på mig. David visste att jag inte ofta tog med honom hem till mig och eftersom det var hans födelsedag hade han väll hoppats på att få välja, men jag hade en annan plan.
"Okej," svarade han kort. Likafort som vi kommit till skolan var vi framme hoss mig. Det var mörkt i alla fönstrerna.
"Är det ingen hemma?" frågade David.
"Jodå," svarade jag och öppnade dörren. Lamporna tändes och alla hoppade fram.
"Grattis!" skrek de i kör. David såg överlycklig ut.
"Du hade inte glömt," suckade han med ett flin på läpparna.
"Aldrig," svarade jag tillbaka.

Kommer vi få reda på vad det är som däljer sig hoss David? Kommer Alex fatta? Vem är den nya tjejen i klassen? Varför är hon så nära David?

Tills nästa kapitel
Ha det bra och var försiktig. Du vet aldrig vart en historia kan bli san.
StoryTeller