David och jag hade alltid varit tillsammans. Vi hade känt varandra hela livet. Men jag var för blind för att se allt som hände runt omkring mig. Mina vänner sa alltid att jag var så smart och duktig på allt att jag hade problem med att se allt annat. Jag antar att det var rätt.
Jag vaknade på morgonen av min klocka som vanligt. Men jag låg kvar i sängen.
"Alex, vakna!" skerk mamma från köket på nedervåningen. Jag blev tvungen att resta mig upp och gå ut till badrummet. Kläderna låg i en hög bredvid handfatet där jag lagt det igår kväll. Jag drog på mig byxorna och t-shirten. Rufsade till mitt blonda hår och gick ner till mamma i köket.
"Alex, kan du inte var lite mer femenin?" frågade hon med en suck. Hon hade börjat ge upp på att få mig att se ut som en tjej nu. Hon hade redan misslyckats i 14 år.
"Mamma," var allt jag sa och tog ett äppel som låg en skol på bordet. Sedan gick jag ut i hallen drog på mig koftan, slängde över skolväskan över axlen och tog tag i skeatborden på vägen ut.
"Vi ses sen," sa jag när jag stängde dörren. Min mamma svarade, men jag hörde inte. Solen sken och det var varmt ute. Huset jag bodde i var stort och vit. Det låg nära stranden och stan på samma gång. Vilket var bra. Min pappa var nästan aldrig hemma på grund av jobb och min mamma hade fått föda upp mig och min bror själv. Hon hade gjort sitt bästa.
Jag satte ner mot vägen och stannade i en korsning. Min fot nuddade precis marken när han kom runt hörnet.
"Alex!" skrek han och vinkade lika glatt som vanligt. David. Han var en ganska muskulös kille som var solbränd och så där 10 centimeter längre än mig. Han hade svart hår och isblå ögone. Jag hade alltid gillat de med honom.
"Go morgon," svarade jag och log. David körde förbi med sin cyckel, jag drog upp brädan från marken och la den under armen. Sprang ikapp med Davids cyckel och hoppade upp på pakethållaren. Han cycklade fort och vi var snart framme vid skolan. Alla tittade upp på oss när vi kom och nästan alla hälsade oss god morgon.
"Alex, vet du vilken dag det är idag?" frågade David mig och jag tittade upp på honom med stora ögon.
"Nej," sa jag först fundersamt.
"Den 14," sa han. David behövde inte säga mer eftersom jag fattade att det var februrai. Alla hjärtans dag. Här där jag bor är det som en stor festival. Tjejerna ger choklad till killen de gillar och en del erkänner sin kärlek. En vecka senare, om killen tagit imot chokladen ska han ge tjejen en present tillbaka. Det kallas vita dagen.
Jag suckade och David flinade åt mig.
"Varför?" frågade jag, men ångrade mig direkt. För jag kom att tänka på något annat. För många år sedan var det en kompis till mig som föddes.
"Ah, grattis på födelsedagen!" skrek jag och log mot David.
"Du glömmde i år igen," sa han med en suck och började gå in mot skolan från cyckelstället. Jag visste att han inte var sur, men det var inte bra att glömma hans födelsedag. Han har liksom en hobby att hämnas, 3 gånger värre. David gick förmodligen runt med ett leende på läpparna just nu och jobbade med en hämdplan. Jag var tvungen att komma på hans goda sida igen.
"David, har du fått någon choklad?" frågade jag och tittade på honom.
"Inte än," svarade han.
Jag rotade i väskan och drog fram en liten svar ask, med rött sidenband runt.
"Här," sa jag och log.
"Tack," sa han och flinade.
På min skola ser alla mig som kille. Det flesta vet inte ens att jag är tjej. Men alla vet att när jag och David gör sånt här är det inget konstigt. Vi kramar varandra, ger varandra presentar. Men sanningen att säga är det helt normalt.
"Öhm, Alex." Rösten kom från en tjej och jag vände mig om och log.
"Ja," svarade jag.
"Vill du ta imot den här chokladen av mig?" frågade hon och gav mig en ask.
"Visst," svarade jag.
Det var slut på skolan och jag hade hela skåpet fyllt med choklad. Detta var varför jag hatade alla hjärtans dag. David väntade på mig utanför med cycklen och jag hoppade på.
"Vart ska vi idag då?" frågade han mig.
"Hem till mig," svarade jag.
Han tittade förvirrat på mig. David visste att jag inte ofta tog med honom hem till mig och eftersom det var hans födelsedag hade han väll hoppats på att få välja, men jag hade en annan plan.
"Okej," svarade han kort. Likafort som vi kommit till skolan var vi framme hoss mig. Det var mörkt i alla fönstrerna.
"Är det ingen hemma?" frågade David.
"Jodå," svarade jag och öppnade dörren. Lamporna tändes och alla hoppade fram.
"Grattis!" skrek de i kör. David såg överlycklig ut.
"Du hade inte glömt," suckade han med ett flin på läpparna.
"Aldrig," svarade jag tillbaka.
Kommer vi få reda på vad det är som däljer sig hoss David? Kommer Alex fatta? Vem är den nya tjejen i klassen? Varför är hon så nära David?
Tills nästa kapitel
Ha det bra och var försiktig. Du vet aldrig vart en historia kan bli san.
StoryTeller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar