Hime-sama del 2

Jag stod och tittade på killen som nyss räddat mig.
"Vad sa du?" frågade jag och kände att mina ögon var stora som tefat.
"Vill du gifta dig med mig?" frågade han igen.
"Jag känner dig inte ens."
"Om du gifter dig med mig kommer ingen i din familj behöva jobba igen. Allt du behöver göra är att sägs ja."
Jag tittade på honom.
"Menar du det?" frågade jag.
"Visst, men de finns ett vilkor." Hans ögon såg rakt på mig och jag kände mig obekväm.
"Vad?" frågade jag och tittade på honom.
"Vårt förhållande ska vara utan kärlek och du får inte älska någon annan."
Menade han allvar? Jag tittade en stund på honom och nickade sen till svar.
"Bra, då åker vi nu," sa han och började dra mot mig en limosin som stod längre bort.
"Får jag inte säga hej då till min familj?"
"Vi har ingen tid till de. Du kan ringa dem sen. Jo, en sak till, du får inte nämna att du kommer från en fattig familj eller något i den stilen."
"Ja, jag fattar," sa jag och lät honom dra in mig i limosinen. Nathan som han hette log vänlig mot mig. Jag tittade bara på honom.
"Jag tänker inte döda dig," sa han och flinade. Jag fortsatte bara att titta på honom. Det var nu jag la märke till att han fortfarande höll min hand. Jag drog undan snabbt. Han flinade igen. Han såg fruktansvärt ung ut.
"Hur gammal är du?" frågade jag och studerade hans ansikte.
"17 år," svarade han och tittade nu ut genom fönstret med frånvarande blick. Vi satt båda tysta en lång stund innan bilen stannade och dörren åkte upp av att en bekänt öppnade.
"Välkommen tillbaka, Nathan-kun," sa han och bugade sig, men när han såg att jag kom ut ur bilen bugade han sig ännu mer. Nathan kom efter mig och la armen runt min midja.
"Rufus, det här är fröken Melony. Hon är min festmö."
Bekänten som uppenbarligen hette Rufus nickade till svar och Nathan började föra mig in i huset. Han gick längsamt och de gav mig gott om tid att titta mig omkring. Trädgården var stor och grön och en fontän stod bakom mig och pålade och runt om allt fanns en hög mur och framför mig tornade ett stort vitt hus upp sig. Jag kunde tilll och med se havet på ena sidan av huset.
"Wow," sa jag och Nathan gav mig en skarp blick och jag teg. Ytligare två bekänter öppnade dörren och Nathan ledde mig in i ett rum. Där inne låg en man på en bäd. Han såg gammal och grå ut.
"Nathan?" sa han och öppnade ögonen och tittade på oss. "Vem har du fört med dig?" frågade han sen.
"Detta är min festmö, fröken Melony," sa han och gick fram till mannen och jag följde efter.
"Jasså, du har hittat en. Ta väl hand om henne och lova att älska henne. Du kan nu ärva firman mitt barnbarn."
"Jag lovar," svarade pojken. Men jag visste att han ljög och jag förstod varför han hade valt mig av alla. Jag var villig att ge upp allt för min familj och han kunde gifta sig med mig och ärva firman. Jag funderade inte närmare på varför inte hans föräldrar ärvde den. Men de gjorde inte mig nått.
Efter en stund la Nathan armen om min höft igen och vi lämnade rummet. Han förde mig in i ett rum.
"Gör dig i ordning och gå och lägg dig." Han släppte mig och gick ut ur rummet.
Jag gjorde som han sa. Jag tog ett bad och sen drog jag på mig ett av nattlinnena. Det var gjort i vitt siden och sen kröp jag ner i sängen. Det tog inte lång tid förren Nathan kom tillbaka i rummet och släckte lampan och kröp ner hoss mig.
"Vad gör du?" väste jag i en viskning.
"Vi ska gifta oss, det är lika bra att vi börjar sova i samma säng redan nu." Han la sig med ryggen åt mig. Jag suckade och vände ryggen mot honom med. Jag hade nog somnat när jag vaknade av en kall hand som kom krypande på min mage och omfamnade mig.
"Nathan," sa jag tyst.
"Bara en liten stund, du är så varm." Han tryckte sig imot mig och hela han var kall som en isbit.
Vad är det med alla dessa konnstiga sitvationer jag hamnar i?

Ha de bra till nästa kapitel, komentera inte stav fel:P Jag vet att de finns där.
MvH
StoryTeller