"Alex, kan du hålla dina händer borta från din flickvän under lektionen? Jag vet att du gillar henne, men snälla," sa läraren när Alex strök lite lätt med handen på mitt ben. Jag hade halvt sovit och njöt mest av det. Jag var en hemsk människa som njöt av det här. Men jag älskade att se alla andra vara så avundsjuka på mig. Jag log och satte mig upp.
"Det stör inte mig," svarade jag läraren som tittade chockat på mig. "Jag tror inte det stör någon annan heller."
Alex flinade lite diskret mot mig och tog min hand med sin andra hand under tiden han fortfarande smekte mitt ben.
"Alex! Sluta!" sa läraren och Alex släppte mig. Men så fort lärare vände sig om började han igen. Den hördes en suck från klassrummet och läraren vände sig om och tittade på oss.
"Gå ut och kom inte in igen fören ni kan hålla händerna från varandra," sa läraren och vi nickade och gick ut. De borde ha lärt sig vid det här laget att när de sa så så skulle vi inte komma tillbaka alls. Vi satte oss på en stol som stod utanför klassrummet. Eller... Alex satte sig på stolen och jag satte mig grensle över hans ben och la armarna om hans hals. Det gick förbi folk hela tiden och Alex tryckte mig i mot sig.
"Vill du ge dem en show?" frågade han och jag tittade på honom.
"Hur menar du?" frågade jag och tittade lite misstänksamt på honom. Jag hade lärt känna honom tillräckligt bra nu för att veta att han hade nått lurt i görningen när han sa så.
"Spela med bara," sa han och kysste min hals. Jag spelade med och visste direkt vad det var han hade menat med en show. Han tänkte lossas ha sex med mig i korridoren och det lustiga var hur jag inte tänkte äga nått, utan spela med. Hur hade det blivit så här egentligen? Vi hade "dejtat" nu i flera månader och jag antar att jag hade vant mig. Han lät sin ena hand krypa in under min kofta som jag hade på mig och tryckte mig mer i mot sig och jag stönade tyst till och han fortsatte kyssa min hals. Det var inte första gången vi gjorde nått sånt här. Vi hade gjort det i biblioteket och på toan och en gång i klassrummet. Jag log mot Alex. Vi hade aldrig kysst varandra på riktigt och aldrig haft sex med varandra. Som sagt, allt var på lossas. Men varje gång han rörde mig hoppade mitt hjärta över ett slag och jag visste inte varför. Vad var det för fel på mig?
Jag reste mig och Alex följde efter. En massa folk tittade på oss och jag visste vad de trodde, men brydde mig inte längre. Jag kramade om Alex och vi lämnade skolan. Han och jag. Vi var de ända som visste och det skulle för alltid bara så.
XoXo
StoryTeller
söndag 26 juni 2011
onsdag 15 juni 2011
Hime-sama del 13
Han tittade på mig med sina vackra ögon och jag var så nära på att gråta av lycka. Alla andra var borta för en sekund.
"Mell?" upprepade han och jag skulle precis svara när William tog tag i min arm.
"Känner du honom Mellony?" frågade han och jag rycktes tillbaka till den världen jag nu befann mig i. Jag tittade på William och de andra i butiken och sedan på Nathan.
"Nej, jag vet inte vem han är," sa jag och log mot William. Jag vände mot dörren för att gå men Nathan stod i vägen.
"Mell, det är jag, kommer du inte ihåg?" frågade han och jag såg hans plågade blick. Jag vara nära på att säga något jag inte skulle ha gjort precis just då.
"Nej, jag vet inte vem du är, så låt mig vara," sa jag kallt och lämnade butiken. William, Percy och Ray kom snabbt efter mig.
"Mellony, jag har aldrig sätt dig så kall innan," sa Percy och jag log mot honom.
"Det är mycket du inte vet om mig," sa jag till svar och William log och tog mina saker. Han hade lämnat sina hos sin mor som jobbade i mjölkbutiken. Vi kom snart hem till mig där Molly kom ut till oss med en blick som var fylld med panik.
"Mell!! Jag vet vem det är som bor på kullen, det är..."
Jag la handen för hennes mun.
"Inte här och inte nu," väste jag och hon nickade till svar. Killarna följde med in och åt frukost med oss.
Det var kväll och jag tittade på blommorna i trädgården igen. Rosorna blommade vackert och jag tänkte på mitt möte med Nathan tidigare idag. Jag suckade och det knackade på dörren. In kom Charles. Jag visste vem han var, han hade jobbat för Nathan när jag var hans fru.
"Frun," sa han och log. Jag såg att Molly var den som släppt in honom.
"Charles," svarade jag. "Vad gör ni här?" frågade jag honom kallt.
"Snälla frun, var inte så kall mot mig. Nathan har inte varit sig själv på sista tiden och vi tänkte att lite frisk luft kunde vara bra för honom. Vi visste inte att du var här," sa han och log.
"Säkert?" frågade jag och han nickade. Jag suckade.
"Hur länge stannar han?"
"Jag vet inte, men nu när han vet att du är här kan det nog ta ett tag, jag är ledsen frun, jag visste att du inte ville ha det så här."
"Det är okej Charles."
Han log mot mig, bigade och lämnade mig. Molly följde honom ut till dörren.
"Vem är du egentligen?" frågade William som tittade på mig från andra sidan staketet. Jag stelnade till. Han fick inte veta vem jag var, inget fick veta det. "Vem är du Mellony?"
Jag svalde och tittade mig omkring. Vad skulle jag svara nu?
Det var allt för idag,
XoXo
StoryTeller
"Mell?" upprepade han och jag skulle precis svara när William tog tag i min arm.
"Känner du honom Mellony?" frågade han och jag rycktes tillbaka till den världen jag nu befann mig i. Jag tittade på William och de andra i butiken och sedan på Nathan.
"Nej, jag vet inte vem han är," sa jag och log mot William. Jag vände mot dörren för att gå men Nathan stod i vägen.
"Mell, det är jag, kommer du inte ihåg?" frågade han och jag såg hans plågade blick. Jag vara nära på att säga något jag inte skulle ha gjort precis just då.
"Nej, jag vet inte vem du är, så låt mig vara," sa jag kallt och lämnade butiken. William, Percy och Ray kom snabbt efter mig.
"Mellony, jag har aldrig sätt dig så kall innan," sa Percy och jag log mot honom.
"Det är mycket du inte vet om mig," sa jag till svar och William log och tog mina saker. Han hade lämnat sina hos sin mor som jobbade i mjölkbutiken. Vi kom snart hem till mig där Molly kom ut till oss med en blick som var fylld med panik.
"Mell!! Jag vet vem det är som bor på kullen, det är..."
Jag la handen för hennes mun.
"Inte här och inte nu," väste jag och hon nickade till svar. Killarna följde med in och åt frukost med oss.
Det var kväll och jag tittade på blommorna i trädgården igen. Rosorna blommade vackert och jag tänkte på mitt möte med Nathan tidigare idag. Jag suckade och det knackade på dörren. In kom Charles. Jag visste vem han var, han hade jobbat för Nathan när jag var hans fru.
"Frun," sa han och log. Jag såg att Molly var den som släppt in honom.
"Charles," svarade jag. "Vad gör ni här?" frågade jag honom kallt.
"Snälla frun, var inte så kall mot mig. Nathan har inte varit sig själv på sista tiden och vi tänkte att lite frisk luft kunde vara bra för honom. Vi visste inte att du var här," sa han och log.
"Säkert?" frågade jag och han nickade. Jag suckade.
"Hur länge stannar han?"
"Jag vet inte, men nu när han vet att du är här kan det nog ta ett tag, jag är ledsen frun, jag visste att du inte ville ha det så här."
"Det är okej Charles."
Han log mot mig, bigade och lämnade mig. Molly följde honom ut till dörren.
"Vem är du egentligen?" frågade William som tittade på mig från andra sidan staketet. Jag stelnade till. Han fick inte veta vem jag var, inget fick veta det. "Vem är du Mellony?"
Jag svalde och tittade mig omkring. Vad skulle jag svara nu?
Det var allt för idag,
XoXo
StoryTeller
fredag 10 juni 2011
Hime-sama del 12
Vad skulle jag kunna ha gjort för att få henne att se det? Att jag verkligen älskade henne. Att jag inte ville att hon skulle gå.
Jag tittade ut genom fönstret och möttes av min spegelbild och havet. Jag var på väg ut till en liten stad mitt ute på landet. Alla tyckte det verkade bra för mig, men jag var inte lika säker. Jag drog efter andan och såg hur solen höll på att gå ner.
"Herrn, vi är snart där," sa den man som körde och jag såg hur hus och byggnader började tona upp sig framför mig. Han vevade ner en av rutorna och jag kände doften av blommor. Det påminde mig om henne och en tår kom fram. Jag gnuggade bort den. Det här var löjligt av mig.
Staden var uppbyggd som en gammal stad och alla såg ut som det gör i stan, men lite mer gammalmodiga av sig. Jag suckade och kände hur jag ville tillbaka hem. Vi åkte förbi ett stort hus med en fin trädgård och den var full av blommor. Det som fångade min blick var hur blommorna var placerade och hur de växte. De påminde om min trädgård hemma. Men sedan tänkte jag inte mer på det. Vi åkte in på en grusväg och stannade framför ett stort hus och jag gick in i det. Det låg en liten bit från resten av byn, men det var ändå nära nog. Jag studerade den. Var det här jag skulle vara helt ensam? Jag suckade igen.
"Herrn, om ni fortsätter sucka så kommer ni bli kortare," sa en butler och jag log mot honom.
"Det är okej Charles," svarade jag och vi gick in i huset. Charles gjorde i ordning allt. Han var den ända personen jag hade med mig och jag gick ut i trädgården. Den var full med blommor och jag tänkte på henne. Första gången hon hade sätt dem hade hon skrattat och sagt att hon älskade blommor. Gjorde hon fortfarande det?
Det var någon som hade flyttat in i huset uppe på kullen i skogen. Vi visste inte vem, men tydligen var han rik och alla i hela byn pratade om det. Jag kände nu alla i byn och de var alla snälla och jag vågade äntligen gå ut att ha någon av mina syskon med mig. Jag hade varit så mycket trubbel för dem.
"Mellony, vad för det lov att vara idag?" frågade Mr. Collin. Mr. Collin ägde bageriet i stan.
"Det vanliga tack och ta lite extra majsbröd," sa jag och han log mot mig.
"Ska du hälsa på mannen på kullen?" frågade han.
"Jag vet inte det än," svarade jag och log.
Det plingade till i dörrklockan och jag tittade mot dörren, men slog sedan ner blicken igen när det inte var någon från byn. Bara någon som passerade. Jag fick mitt bröd och var på väg att gå när Miss Heart kom in genom dörren med sin lilla dotter Lilly.
"God morgon Mellony, har du handlat bröd till frukosten?" frågade hon och log mot mig.
"Ja," svarade jag och log tillbaka. "God morgon Lilly, vill du se en sak?" Jag gillade Lilly och hennes mamma. De var bland de första som hade pratat med mig när jag kom hit.
"Vad då?" frågade Lilly nyfiket och tittade på mig. Lilly var bara 8 år gammal, men hon var väldigt söt.
"Här, den får du av mig," sa jag och gav henne av rosorna från min trädgård.
"Hon ger dem till alla idag," sa Mr. Collin. Miss Heart log mot mig och jag gav henne en ros.
"Tack så mycket min kära," sa hon och det plingade i klockan igen.
"God morgon William," sa Mr. Collin. William var en av de pojkarna i byn som var runt min ålder. Han var väldigt snygg och väldigt trevlig och glad och jag gillade honom.
"God morgon," sa han till svar. "Kan jag få det vanlig tack?" frågade han.
"Det är klart du kan," sa Mr. Collin och började plocka ner bröd i en lite påse. Det började bli mycket folk i den lilla butiken och jag gav även William en ros. Han log sitt charmiga leende mot mig och jag log tillbaka.
"Ungkärlek," sa Miss Heart och jag tittade på henne vilket tydligen William också gjorde. Han tog i mot sina saker och vi lämnade butiken tillsammans.
"Har du varit och hälsat på mannen på kullen än?" frågade han mig och jag skakade på huvudet.
"Nej," sa jag. Det var något med allt som gjorde att jag inte ville gå dit.
"Vi kan gå tillsammans om du vill," sa han och log. Jag log till svar. Vi gick in i nästa butik för att köpa lite mjölk. Jag stod och småpratade med William och två andra pojkar som heter Percy och Ray. Det var då klockan till dörren ringde och han kom in. Personen jag försökte undvika och personen jag inte ville se, men samtidigt hade ett så stort begär att möta. Han kom in med en butler och jag visste direkt att det var han som hade flyttat till kullen. Han tittade livlöst runt i rummet. Han mådde inte bra, hade de skadat honom så mycket? Jag kände hur det stack i bröstet på mig. Hans blick stannade och den var rakt på mig. Det var som om han förändrades framför ögonen på mig. Den gamla trötta mannen med de sorgsena livlösa ögonen övergick till en liten pojke full av förväntningar.
"Mell?" sa han frågande och jag visste att de alla tittade på mig och jag kände hur jag var tvungen att ta mig där i från men samtidigt ville slänga mig i hans armar. Vad skulle jag nu göra?
XoXO
StoryTeller
Missa inte nästa del av Hime-sama, vad tänker Mellony göra nu och hur ska Nahtan se på det hela?
Jag tittade ut genom fönstret och möttes av min spegelbild och havet. Jag var på väg ut till en liten stad mitt ute på landet. Alla tyckte det verkade bra för mig, men jag var inte lika säker. Jag drog efter andan och såg hur solen höll på att gå ner.
"Herrn, vi är snart där," sa den man som körde och jag såg hur hus och byggnader började tona upp sig framför mig. Han vevade ner en av rutorna och jag kände doften av blommor. Det påminde mig om henne och en tår kom fram. Jag gnuggade bort den. Det här var löjligt av mig.
Staden var uppbyggd som en gammal stad och alla såg ut som det gör i stan, men lite mer gammalmodiga av sig. Jag suckade och kände hur jag ville tillbaka hem. Vi åkte förbi ett stort hus med en fin trädgård och den var full av blommor. Det som fångade min blick var hur blommorna var placerade och hur de växte. De påminde om min trädgård hemma. Men sedan tänkte jag inte mer på det. Vi åkte in på en grusväg och stannade framför ett stort hus och jag gick in i det. Det låg en liten bit från resten av byn, men det var ändå nära nog. Jag studerade den. Var det här jag skulle vara helt ensam? Jag suckade igen.
"Herrn, om ni fortsätter sucka så kommer ni bli kortare," sa en butler och jag log mot honom.
"Det är okej Charles," svarade jag och vi gick in i huset. Charles gjorde i ordning allt. Han var den ända personen jag hade med mig och jag gick ut i trädgården. Den var full med blommor och jag tänkte på henne. Första gången hon hade sätt dem hade hon skrattat och sagt att hon älskade blommor. Gjorde hon fortfarande det?
Det var någon som hade flyttat in i huset uppe på kullen i skogen. Vi visste inte vem, men tydligen var han rik och alla i hela byn pratade om det. Jag kände nu alla i byn och de var alla snälla och jag vågade äntligen gå ut att ha någon av mina syskon med mig. Jag hade varit så mycket trubbel för dem.
"Mellony, vad för det lov att vara idag?" frågade Mr. Collin. Mr. Collin ägde bageriet i stan.
"Det vanliga tack och ta lite extra majsbröd," sa jag och han log mot mig.
"Ska du hälsa på mannen på kullen?" frågade han.
"Jag vet inte det än," svarade jag och log.
Det plingade till i dörrklockan och jag tittade mot dörren, men slog sedan ner blicken igen när det inte var någon från byn. Bara någon som passerade. Jag fick mitt bröd och var på väg att gå när Miss Heart kom in genom dörren med sin lilla dotter Lilly.
"God morgon Mellony, har du handlat bröd till frukosten?" frågade hon och log mot mig.
"Ja," svarade jag och log tillbaka. "God morgon Lilly, vill du se en sak?" Jag gillade Lilly och hennes mamma. De var bland de första som hade pratat med mig när jag kom hit.
"Vad då?" frågade Lilly nyfiket och tittade på mig. Lilly var bara 8 år gammal, men hon var väldigt söt.
"Här, den får du av mig," sa jag och gav henne av rosorna från min trädgård.
"Hon ger dem till alla idag," sa Mr. Collin. Miss Heart log mot mig och jag gav henne en ros.
"Tack så mycket min kära," sa hon och det plingade i klockan igen.
"God morgon William," sa Mr. Collin. William var en av de pojkarna i byn som var runt min ålder. Han var väldigt snygg och väldigt trevlig och glad och jag gillade honom.
"God morgon," sa han till svar. "Kan jag få det vanlig tack?" frågade han.
"Det är klart du kan," sa Mr. Collin och började plocka ner bröd i en lite påse. Det började bli mycket folk i den lilla butiken och jag gav även William en ros. Han log sitt charmiga leende mot mig och jag log tillbaka.
"Ungkärlek," sa Miss Heart och jag tittade på henne vilket tydligen William också gjorde. Han tog i mot sina saker och vi lämnade butiken tillsammans.
"Har du varit och hälsat på mannen på kullen än?" frågade han mig och jag skakade på huvudet.
"Nej," sa jag. Det var något med allt som gjorde att jag inte ville gå dit.
"Vi kan gå tillsammans om du vill," sa han och log. Jag log till svar. Vi gick in i nästa butik för att köpa lite mjölk. Jag stod och småpratade med William och två andra pojkar som heter Percy och Ray. Det var då klockan till dörren ringde och han kom in. Personen jag försökte undvika och personen jag inte ville se, men samtidigt hade ett så stort begär att möta. Han kom in med en butler och jag visste direkt att det var han som hade flyttat till kullen. Han tittade livlöst runt i rummet. Han mådde inte bra, hade de skadat honom så mycket? Jag kände hur det stack i bröstet på mig. Hans blick stannade och den var rakt på mig. Det var som om han förändrades framför ögonen på mig. Den gamla trötta mannen med de sorgsena livlösa ögonen övergick till en liten pojke full av förväntningar.
"Mell?" sa han frågande och jag visste att de alla tittade på mig och jag kände hur jag var tvungen att ta mig där i från men samtidigt ville slänga mig i hans armar. Vad skulle jag nu göra?
XoXO
StoryTeller
Missa inte nästa del av Hime-sama, vad tänker Mellony göra nu och hur ska Nahtan se på det hela?
tisdag 7 juni 2011
Kill me for love del 4
Alex tittade glatt på mig när vi gick igenom skolan och höll handen. Vi kom upp på taket där det inte fanns någon som kunde se eller höra oss.
"Ahh.. Det var kul," sa han och log. Jag tittade på honom och sedan ändrade jag min till allvarlig.
"Vad håller du på med?" frågade jag och han flinade på mot mig.
"Hjälper dig slippa ryckten," sa han oskylldigt.
"Nej, du gjorde de nyss värre," sa jag och han tittade på mig.
"Förlåt, men kan vi inte bara göra det en liten stund och sen kan vi göra slut," sa han tyst och han såg ut som en liten vilsen hundvalp och jag kunde inte hjälpa det när jag sa orden.
"Okej, men är det inte kul slutar jag," sa jag till svar och han sken upp som en sol. Hur hade det blivit så här? Jag suckade och tittade ner på gården. Den var full med folk och jag visste att de alla visste att jag och Alex nu var tillsammans.
2 månader senare...
"Jag hörde att de är jätte söta tillsammans och knappt kan slita sig från varandra."
"Jag hörde att de är förlovade och ska gifta sig när de slutar skolan."
"Jag hörde att Fia blev gravid och han är pappan."
Rykten. De vimlar av dem överallt. Alex la armen om mig.
"Lyssna inte," sa han till mig i en viskning. Det var svårt att låta bli, men jag försökte. Det var inte kul. Jag drog efter andan och gick in i klassrummet. Det blev tyst och de tittade på oss.
"God morgon Alex, Fia," sa Anja och log. Jag hörde på hennes röst att hon inte alls var glad att se mig och de syntes i hennes ögon.
"God morgon," svarade vi och satte oss på en stol. De vill ha mig här i från, men jag kunde inte till låta det. Jag ryckte på axlarna. Jag hade fortfarande inte vant mig vid den här låssas grejen och jag tyckte fortfarande inte om den. Även fall jag inte hade något i mot Alex. Jag suckade och Alex log mot mig. Klockan ringde in och lektionen började.
XoXo
StoryTeller
Jag vet att det blev tråkigt idag, men ska lägga ut ett med mer späning i nästa gång...
"Ahh.. Det var kul," sa han och log. Jag tittade på honom och sedan ändrade jag min till allvarlig.
"Vad håller du på med?" frågade jag och han flinade på mot mig.
"Hjälper dig slippa ryckten," sa han oskylldigt.
"Nej, du gjorde de nyss värre," sa jag och han tittade på mig.
"Förlåt, men kan vi inte bara göra det en liten stund och sen kan vi göra slut," sa han tyst och han såg ut som en liten vilsen hundvalp och jag kunde inte hjälpa det när jag sa orden.
"Okej, men är det inte kul slutar jag," sa jag till svar och han sken upp som en sol. Hur hade det blivit så här? Jag suckade och tittade ner på gården. Den var full med folk och jag visste att de alla visste att jag och Alex nu var tillsammans.
2 månader senare...
"Jag hörde att de är jätte söta tillsammans och knappt kan slita sig från varandra."
"Jag hörde att de är förlovade och ska gifta sig när de slutar skolan."
"Jag hörde att Fia blev gravid och han är pappan."
Rykten. De vimlar av dem överallt. Alex la armen om mig.
"Lyssna inte," sa han till mig i en viskning. Det var svårt att låta bli, men jag försökte. Det var inte kul. Jag drog efter andan och gick in i klassrummet. Det blev tyst och de tittade på oss.
"God morgon Alex, Fia," sa Anja och log. Jag hörde på hennes röst att hon inte alls var glad att se mig och de syntes i hennes ögon.
"God morgon," svarade vi och satte oss på en stol. De vill ha mig här i från, men jag kunde inte till låta det. Jag ryckte på axlarna. Jag hade fortfarande inte vant mig vid den här låssas grejen och jag tyckte fortfarande inte om den. Även fall jag inte hade något i mot Alex. Jag suckade och Alex log mot mig. Klockan ringde in och lektionen började.
XoXo
StoryTeller
Jag vet att det blev tråkigt idag, men ska lägga ut ett med mer späning i nästa gång...
Hime-sama del 11
3 år senare...
Hon hade flyttat. Inte lämat något efter sig och nu var hon borta. Jag kunde inte ens hitta hennes syskon. Men jag hade fortfarande deras konto nummer och satte in pengar regelbundet. Jag förstod inte. Varför hade hon lämnat mig. Jag trodde hon hade älskat mig, men tydligen hade jag fel. I speglen stod en sliten pojke som inte visste vad han gjorde. Hans ögon var trötta efter sömnbrist och han hemsöktes dagligen av henne. Flickan som hade lämnat honom när han behövde hennes som mest. Men tack vare det hon hade gjort hade reporterna lämnat mig i fred. Jag hade dragit in henne i det och allt var mitt fel. Hur kunde jag låta henne göra så?
Jag drog efter andan och en kvinna kom in i rummet.
"Unge herren, ni borde gå ut lite. Det är underbart väder, blommorna har precis blommat ut..." Jag avböt henne.
"Alla av dem?" frågade jag och hon nickade till svar. "Jag tänker inte gå ut." Hon lämnade mig. Jag hade inte sovit eller ätit speciellt bra efter att hon hade lämnat mig och jag kunde inte få någon ro fören jag visste vart och var och vad hon gjorde. Om hon var lycklig och om hon någon gång ångrade att hon lämnade mig. Men hur skulle jag kuna få reda på allt det här?
"Du vet att han inte kommer ringa eftersom du bytte nummer," sa min bror och jag blängde på honom och han lämnade mig. De senaste 3 åren hade varit svåra för mig. Jag hade flyttat till en annan stad, bytt nummer och dragit med mig min familj och tvingat dem att göra samma sak. Jag kände mig hämsk. Men de lät mig. Jag fick inte jobba och jag ville inte lämna huset. Om jag tittade i spegel såg jag säkert 10 år äldre ut än vad jag var. Jag var tvungen att gå vidare. Solen lyste in genom mitt rum och jag tittade på telefonen en gång till innan jag lämnade rummet och gick ut i trädgården. Den var full med blommor och det fick mig att tänka på Nahtans trädgård. Tack vare att han skickade pengar till oss regelbundet hade vi lyckats klara oss lite bättre. Vi behövde inte jobba lika hårt och vi ägde nu ett riktigt hus. Det var därför jag inte jobbade. Mina syskon såg de pengar som Nahtan skickade som min inkomst. Jag satte mig livlöst på en stol och Zoey kom fram med te till mig.
"Du vet, du kanske ska försöka komma ut oftare," sa hon och satte sig ner bredvid mig.
"Jag vill inte," sa jag till svar utan att släppa blicken från rosorna.
"Jag vet, men det skulle kanske vara enklare för dig att gå vidare om du gjorde det."
Jag tittade på henne.
"Jag vet det, men jag är inte redo att gå ut dit än," sa jag. "Jag måste få bort den där prinsses glansen jag har fått först."
"Den kommer inte försvinna. Den är ett del av ditt liv nu."
Jag suckade och drack lite av mitt te. Hon hade rätt. Jag kunde inte sluta och mina syskon var som mina tjänare och jag drog efter andan. Hur hade det här gått till? Jag sov inte bra heller. Oscar och Jesper kom fram till mig och log.
"Vill du ha något mer?" frågade de och jag blängde på dem.
"Nej, sluta tjäna mig," sa jag och de satte sig bredvid mig.
"Vi är bara oroliga för dig," sa Oscar.
"Jag vet," svarade jag.
"Förresten har ju Alexander kommit tillbaka till oss nu. Han tar bra hand om oss," sa Jesper och flinade. Det var sant. Min bror hade kommit tillbaka, men ingen av oss visste varför. Det oroade mig, men jag sa inget till de andra. Jag andades in doften av blommor och reste mig sedan gick fram till rosorna. Plockade en och luktade på den.
"Hur är det med dig?" frågade Zoey och jag log mot henne.
"Det kommer bli en bra dag och jag ska ut och gå och jag vill att du följer med mig," svarade jag henne och hon log.
"Det är klart att jag gör."
Mina bröder log när jag lämnade huset för första gången på 3 år. Om de bara visste hur rädd jag var. Jag var inte rädd för vad jag skulle möta, utan att jag inte skulle komma tillbaka till dem. Att jag skulle springa min väg eller att jag skulle vända tillbaka till honom och inte komma tillbaka eller hur rädd jag var att jag skulle hoppa från en bro och ta livet av mig. Det var därför jag bad Zoey komma med mig. För att jag inte skulle göra just något av detta. Göra det jag var rädd för att göra.
XoXo
StoryTeller
Missa inte nästa del av Hime-sama eller fortsätningen av Kill me for love som kommer snart...
Hon hade flyttat. Inte lämat något efter sig och nu var hon borta. Jag kunde inte ens hitta hennes syskon. Men jag hade fortfarande deras konto nummer och satte in pengar regelbundet. Jag förstod inte. Varför hade hon lämnat mig. Jag trodde hon hade älskat mig, men tydligen hade jag fel. I speglen stod en sliten pojke som inte visste vad han gjorde. Hans ögon var trötta efter sömnbrist och han hemsöktes dagligen av henne. Flickan som hade lämnat honom när han behövde hennes som mest. Men tack vare det hon hade gjort hade reporterna lämnat mig i fred. Jag hade dragit in henne i det och allt var mitt fel. Hur kunde jag låta henne göra så?
Jag drog efter andan och en kvinna kom in i rummet.
"Unge herren, ni borde gå ut lite. Det är underbart väder, blommorna har precis blommat ut..." Jag avböt henne.
"Alla av dem?" frågade jag och hon nickade till svar. "Jag tänker inte gå ut." Hon lämnade mig. Jag hade inte sovit eller ätit speciellt bra efter att hon hade lämnat mig och jag kunde inte få någon ro fören jag visste vart och var och vad hon gjorde. Om hon var lycklig och om hon någon gång ångrade att hon lämnade mig. Men hur skulle jag kuna få reda på allt det här?
"Du vet att han inte kommer ringa eftersom du bytte nummer," sa min bror och jag blängde på honom och han lämnade mig. De senaste 3 åren hade varit svåra för mig. Jag hade flyttat till en annan stad, bytt nummer och dragit med mig min familj och tvingat dem att göra samma sak. Jag kände mig hämsk. Men de lät mig. Jag fick inte jobba och jag ville inte lämna huset. Om jag tittade i spegel såg jag säkert 10 år äldre ut än vad jag var. Jag var tvungen att gå vidare. Solen lyste in genom mitt rum och jag tittade på telefonen en gång till innan jag lämnade rummet och gick ut i trädgården. Den var full med blommor och det fick mig att tänka på Nahtans trädgård. Tack vare att han skickade pengar till oss regelbundet hade vi lyckats klara oss lite bättre. Vi behövde inte jobba lika hårt och vi ägde nu ett riktigt hus. Det var därför jag inte jobbade. Mina syskon såg de pengar som Nahtan skickade som min inkomst. Jag satte mig livlöst på en stol och Zoey kom fram med te till mig.
"Du vet, du kanske ska försöka komma ut oftare," sa hon och satte sig ner bredvid mig.
"Jag vill inte," sa jag till svar utan att släppa blicken från rosorna.
"Jag vet, men det skulle kanske vara enklare för dig att gå vidare om du gjorde det."
Jag tittade på henne.
"Jag vet det, men jag är inte redo att gå ut dit än," sa jag. "Jag måste få bort den där prinsses glansen jag har fått först."
"Den kommer inte försvinna. Den är ett del av ditt liv nu."
Jag suckade och drack lite av mitt te. Hon hade rätt. Jag kunde inte sluta och mina syskon var som mina tjänare och jag drog efter andan. Hur hade det här gått till? Jag sov inte bra heller. Oscar och Jesper kom fram till mig och log.
"Vill du ha något mer?" frågade de och jag blängde på dem.
"Nej, sluta tjäna mig," sa jag och de satte sig bredvid mig.
"Vi är bara oroliga för dig," sa Oscar.
"Jag vet," svarade jag.
"Förresten har ju Alexander kommit tillbaka till oss nu. Han tar bra hand om oss," sa Jesper och flinade. Det var sant. Min bror hade kommit tillbaka, men ingen av oss visste varför. Det oroade mig, men jag sa inget till de andra. Jag andades in doften av blommor och reste mig sedan gick fram till rosorna. Plockade en och luktade på den.
"Hur är det med dig?" frågade Zoey och jag log mot henne.
"Det kommer bli en bra dag och jag ska ut och gå och jag vill att du följer med mig," svarade jag henne och hon log.
"Det är klart att jag gör."
Mina bröder log när jag lämnade huset för första gången på 3 år. Om de bara visste hur rädd jag var. Jag var inte rädd för vad jag skulle möta, utan att jag inte skulle komma tillbaka till dem. Att jag skulle springa min väg eller att jag skulle vända tillbaka till honom och inte komma tillbaka eller hur rädd jag var att jag skulle hoppa från en bro och ta livet av mig. Det var därför jag bad Zoey komma med mig. För att jag inte skulle göra just något av detta. Göra det jag var rädd för att göra.
XoXo
StoryTeller
Missa inte nästa del av Hime-sama eller fortsätningen av Kill me for love som kommer snart...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)