Vad skulle jag kunna ha gjort för att få henne att se det? Att jag verkligen älskade henne. Att jag inte ville att hon skulle gå.
Jag tittade ut genom fönstret och möttes av min spegelbild och havet. Jag var på väg ut till en liten stad mitt ute på landet. Alla tyckte det verkade bra för mig, men jag var inte lika säker. Jag drog efter andan och såg hur solen höll på att gå ner.
"Herrn, vi är snart där," sa den man som körde och jag såg hur hus och byggnader började tona upp sig framför mig. Han vevade ner en av rutorna och jag kände doften av blommor. Det påminde mig om henne och en tår kom fram. Jag gnuggade bort den. Det här var löjligt av mig.
Staden var uppbyggd som en gammal stad och alla såg ut som det gör i stan, men lite mer gammalmodiga av sig. Jag suckade och kände hur jag ville tillbaka hem. Vi åkte förbi ett stort hus med en fin trädgård och den var full av blommor. Det som fångade min blick var hur blommorna var placerade och hur de växte. De påminde om min trädgård hemma. Men sedan tänkte jag inte mer på det. Vi åkte in på en grusväg och stannade framför ett stort hus och jag gick in i det. Det låg en liten bit från resten av byn, men det var ändå nära nog. Jag studerade den. Var det här jag skulle vara helt ensam? Jag suckade igen.
"Herrn, om ni fortsätter sucka så kommer ni bli kortare," sa en butler och jag log mot honom.
"Det är okej Charles," svarade jag och vi gick in i huset. Charles gjorde i ordning allt. Han var den ända personen jag hade med mig och jag gick ut i trädgården. Den var full med blommor och jag tänkte på henne. Första gången hon hade sätt dem hade hon skrattat och sagt att hon älskade blommor. Gjorde hon fortfarande det?
Det var någon som hade flyttat in i huset uppe på kullen i skogen. Vi visste inte vem, men tydligen var han rik och alla i hela byn pratade om det. Jag kände nu alla i byn och de var alla snälla och jag vågade äntligen gå ut att ha någon av mina syskon med mig. Jag hade varit så mycket trubbel för dem.
"Mellony, vad för det lov att vara idag?" frågade Mr. Collin. Mr. Collin ägde bageriet i stan.
"Det vanliga tack och ta lite extra majsbröd," sa jag och han log mot mig.
"Ska du hälsa på mannen på kullen?" frågade han.
"Jag vet inte det än," svarade jag och log.
Det plingade till i dörrklockan och jag tittade mot dörren, men slog sedan ner blicken igen när det inte var någon från byn. Bara någon som passerade. Jag fick mitt bröd och var på väg att gå när Miss Heart kom in genom dörren med sin lilla dotter Lilly.
"God morgon Mellony, har du handlat bröd till frukosten?" frågade hon och log mot mig.
"Ja," svarade jag och log tillbaka. "God morgon Lilly, vill du se en sak?" Jag gillade Lilly och hennes mamma. De var bland de första som hade pratat med mig när jag kom hit.
"Vad då?" frågade Lilly nyfiket och tittade på mig. Lilly var bara 8 år gammal, men hon var väldigt söt.
"Här, den får du av mig," sa jag och gav henne av rosorna från min trädgård.
"Hon ger dem till alla idag," sa Mr. Collin. Miss Heart log mot mig och jag gav henne en ros.
"Tack så mycket min kära," sa hon och det plingade i klockan igen.
"God morgon William," sa Mr. Collin. William var en av de pojkarna i byn som var runt min ålder. Han var väldigt snygg och väldigt trevlig och glad och jag gillade honom.
"God morgon," sa han till svar. "Kan jag få det vanlig tack?" frågade han.
"Det är klart du kan," sa Mr. Collin och började plocka ner bröd i en lite påse. Det började bli mycket folk i den lilla butiken och jag gav även William en ros. Han log sitt charmiga leende mot mig och jag log tillbaka.
"Ungkärlek," sa Miss Heart och jag tittade på henne vilket tydligen William också gjorde. Han tog i mot sina saker och vi lämnade butiken tillsammans.
"Har du varit och hälsat på mannen på kullen än?" frågade han mig och jag skakade på huvudet.
"Nej," sa jag. Det var något med allt som gjorde att jag inte ville gå dit.
"Vi kan gå tillsammans om du vill," sa han och log. Jag log till svar. Vi gick in i nästa butik för att köpa lite mjölk. Jag stod och småpratade med William och två andra pojkar som heter Percy och Ray. Det var då klockan till dörren ringde och han kom in. Personen jag försökte undvika och personen jag inte ville se, men samtidigt hade ett så stort begär att möta. Han kom in med en butler och jag visste direkt att det var han som hade flyttat till kullen. Han tittade livlöst runt i rummet. Han mådde inte bra, hade de skadat honom så mycket? Jag kände hur det stack i bröstet på mig. Hans blick stannade och den var rakt på mig. Det var som om han förändrades framför ögonen på mig. Den gamla trötta mannen med de sorgsena livlösa ögonen övergick till en liten pojke full av förväntningar.
"Mell?" sa han frågande och jag visste att de alla tittade på mig och jag kände hur jag var tvungen att ta mig där i från men samtidigt ville slänga mig i hans armar. Vad skulle jag nu göra?
XoXO
StoryTeller
Missa inte nästa del av Hime-sama, vad tänker Mellony göra nu och hur ska Nahtan se på det hela?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar