Hime-sama del 15

Det knackade på dörren dagen efter och jag vaknade upp bredvid Nathan. Hur hade nu det här gått till? Jag kom ihåg att jag saknat honom och längtat efter honom när jag pratade med William. Just det! William. Jag rös av minnet av kyssen han gett mig. Sedan han jag sprungit till Nathan av instinkt och nu var jag här. Vad hade jag gjort? Men det kändes så varmt och skönt att ligga i hans famn. Jag vände mig mot honom och studerade han ansikte. Han såg så vacker ut och jag visste inte vad jag skulle göra med honom. Han såg ut som ett litet barn. Jag drog min hand längs hans ansikte och följde hans ansiktsdrag och läpparna. När jag kom till läpparna. Kysste han mina fingrar och jag förstod att jag väckt honom.
"God morgon," sa han med den sammetslena rösten och jag log till svar mot honom.
"God morgon," sa jag och vände mig om för att jag tänkte lämna sängen. Men han tog tag i mig och drog mig tillbaka ner mot sig.
"Det blir så kallt om du går," sa han och kramade om mig.
"Men jag måste säga till mina syskon att jag är här," sa jag och försökte ta mig loss.
"Det vet nog redan det," svarade han och jag tittade på honom och han tittade på mig som ett envist barn tillbaka.
"Okej, jag går inte," sa jag och han lättade greppet om mig. Jag gjorde ett nytt försök att lämna honom. Den här gången han jag ställa mig upp och den här gången då jag landade bredvid honom kittlade han mig som straff för att jag försökt fly vilket inte var rättvist eftersom jag var väldigt kittlig och han inte var det alls. På något vis hamnade han över mig och jag andades häftigt när han kittlade mig. Nathans ögon mötte mina och vi kysste varandra.

Det kan ha varit sent på eftermiddagen när han äntligen lät mig gå, men jag var tvungen att komma tillbaka direkt efter att jag har varit hos mina syskon. Jag gick in i huset och visste direkt att de var i trädgården.
"Molly??" ropade jag och mina syskon svarade allihop. Jag satte mig i gräset hos dem och de log mot mig.
"Du ska tillbaka till honom eller hur?" sa Molly och jag nickade till svar. "Vi stannar här, men du är fri att komma när du vill och hälsa på."
Det var allt de sa. Jag visste att de var osäkra på att låta mig gå. De var rädda att jag skulle bli lika skadad som innan en gång till. Men de visste också att det var jag som hade lämnat honom.
"Kommer du lämna honom igen?" frågade Molly och jag skakade på huvudet.
"Nej, jag älskar honom, jag lämnar honom inte," svarade jag och log mot dem.
En stund senare hade jag packat mina grejer och var på väg tillbaka till Nathan.
"Du kände honom visste och inte lite heller, du är gift med honom," sa William och jag log mot honom när jag mötte honom på vägen.
"Det stämmer," sa jag.
"Varför lämnade du honom? Vad gjorde han dig? Tvingar han tillbaka dig nu?"
"William, jag älskar honom och det har inte med dig att göra," sa jag tillbaka. Han sa inget mer och jag förstod att han skämdes över det han gjort kvällen innan. Nathan väntade på mig och när jag kom fram kramade han mig och kysste mig. Charles tog mina väskor och gick in med dem i huset.
"Vi åker tillbaka till stan om ett tag," viskade Nathna och jag log mot honom.
"Vad som helst, bara det är med dig," svarade jag och han kysste mig igen.

Jag ber om ursäkt för att det tog lite tid den här gången att lägga upp ett nytt inlägg...
XoXo
StoryTeller

Hime-sama del 14

Jag tittade på honom och log sedan kallt.
"Jag är Mellony," svarade jag honom och han studerade mig.
"Det var inte det jag menade och det vet du," sa han och hoppade över staketet och kom fram till mig. "Jag vill veta vem du är. I början kom du inte ut ur ditt hus, sedan gömmer du saker hela tiden och du ljuger när du säger att du inte vet vem mannen på kullen är. Vem är du?"
Jag kände mig pressad, men tittade bara på honom och log fortfarande kallt.
"Vem har sagt att jag måste berätta något för dig William?" svarade jag honom och jag såg hur han ryckte till.
"Ingen, men jag vill veta allt om dig och det går inte om du inte berättar det för mig."
"Jag vill inte berätta nått för dig så försvinn."
Jag reste mig upp från stolen började gå mot huset. Men William tog tag i min hand och vände mig i mot honom. Hans läppar mötte mina och jag puttade bort honom.
"Vad gör du!?" Skrek jag åt honom och tittade på honom.
"Jag älskar dig och jag vill vara med dig, är det så svårt för dig att förstå det?" svarade han mig och jag skakade på huvudet.
"Nej, jag vill inte höra det här," sa jag till svar och gick in i huset. Hur skulle jag nu göra? Tårarna började komma och det var bara en person som kom upp i mitt huvud. En som kunde få mig att sluta. Jag öppnade dörren på andra sidan och lämnade huset bakom mig. Gjorde det som jag fruktat att jag skulle göra så länge.

Hur kunde hon vara så kall mot mig? Jag satt mitt i trappan i huset när det ringde på dörren. Jag lyssnade inte. Charles öppnade dörren och jag hörde honom viska något svagt. Jag lyssnade inte. Inte fören jag hörde snyftningar och sedan fotsteg som närmade sig. Jag han inte reagera för den lilla lätta kroppen kramade om mig i trappan där jag satt. Gnuggade in sitt huvud i mina kläder och höll ett stadigt tag om mig med sina skakande händer.
"Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt," upprepade hon och jag förstod just då att hon inte hade velat lämna mig. Att hon gjort det för min skull och ingen annan.
"Mell," viskade jag och drog handen över hennes hår. Det luktade som rosor. Hon tittade upp på mig med sina vackra ögon och sitt gråtande ansikte. "Jag älskar dig."
Jag kysste hennes panna och log mot henne. Hon log till svar och sedan kom det mer tårar. Hon grävde ner sitt ansikte i mina kläder igen.
"Vad har hänt?" frågade jag henne och hon blev tyst i en sekund.
"Jag kan inte var borta från dig längre, det gör så ont och jag orkar inte med smärtan," sa hon i mellan sina snyftningar. Jag kramade om henne.
"Stanna då, stanna hos mig för alltid och lämna mig inte den här gången."
Hon log och torkade bort lite av tårarna och våra läppar mötte varandra. Jag hade saknat henne och jag tänkte visa henne det nu och tryckte henne i mot mig.
"Jag släpper dig aldrig mer."


XoXo
StoryTeller