Jag tittade på honom och log sedan kallt.
"Jag är Mellony," svarade jag honom och han studerade mig.
"Det var inte det jag menade och det vet du," sa han och hoppade över staketet och kom fram till mig. "Jag vill veta vem du är. I början kom du inte ut ur ditt hus, sedan gömmer du saker hela tiden och du ljuger när du säger att du inte vet vem mannen på kullen är. Vem är du?"
Jag kände mig pressad, men tittade bara på honom och log fortfarande kallt.
"Vem har sagt att jag måste berätta något för dig William?" svarade jag honom och jag såg hur han ryckte till.
"Ingen, men jag vill veta allt om dig och det går inte om du inte berättar det för mig."
"Jag vill inte berätta nått för dig så försvinn."
Jag reste mig upp från stolen började gå mot huset. Men William tog tag i min hand och vände mig i mot honom. Hans läppar mötte mina och jag puttade bort honom.
"Vad gör du!?" Skrek jag åt honom och tittade på honom.
"Jag älskar dig och jag vill vara med dig, är det så svårt för dig att förstå det?" svarade han mig och jag skakade på huvudet.
"Nej, jag vill inte höra det här," sa jag till svar och gick in i huset. Hur skulle jag nu göra? Tårarna började komma och det var bara en person som kom upp i mitt huvud. En som kunde få mig att sluta. Jag öppnade dörren på andra sidan och lämnade huset bakom mig. Gjorde det som jag fruktat att jag skulle göra så länge.
Hur kunde hon vara så kall mot mig? Jag satt mitt i trappan i huset när det ringde på dörren. Jag lyssnade inte. Charles öppnade dörren och jag hörde honom viska något svagt. Jag lyssnade inte. Inte fören jag hörde snyftningar och sedan fotsteg som närmade sig. Jag han inte reagera för den lilla lätta kroppen kramade om mig i trappan där jag satt. Gnuggade in sitt huvud i mina kläder och höll ett stadigt tag om mig med sina skakande händer.
"Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt," upprepade hon och jag förstod just då att hon inte hade velat lämna mig. Att hon gjort det för min skull och ingen annan.
"Mell," viskade jag och drog handen över hennes hår. Det luktade som rosor. Hon tittade upp på mig med sina vackra ögon och sitt gråtande ansikte. "Jag älskar dig."
Jag kysste hennes panna och log mot henne. Hon log till svar och sedan kom det mer tårar. Hon grävde ner sitt ansikte i mina kläder igen.
"Vad har hänt?" frågade jag henne och hon blev tyst i en sekund.
"Jag kan inte var borta från dig längre, det gör så ont och jag orkar inte med smärtan," sa hon i mellan sina snyftningar. Jag kramade om henne.
"Stanna då, stanna hos mig för alltid och lämna mig inte den här gången."
Hon log och torkade bort lite av tårarna och våra läppar mötte varandra. Jag hade saknat henne och jag tänkte visa henne det nu och tryckte henne i mot mig.
"Jag släpper dig aldrig mer."
XoXo
StoryTeller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar