Det hade gått två veckor. Två veckor sedan vi sist hade rört varandra. Vi hade kommit överrens om att bara vara vänner, inget mer. Men mitt hjärta skrek efter honom. Jag ville ha honom hos mig hela tiden och aldrig släppa honom ifrån mig. Den första veckan efter lägret hade vi inte ens träffat varandra. Den andra veckan på tisdagen då vi hade haft våran vanliga träning var han där. Jag och Emi stod och pratade utanför träningshallen när han gick förbi tillsammans med Oliver. Våra blickar möttes och vi log mot varnadra. Sen gick han iväg. Jag och Emi stod och pratade lite till. Helt plötsligt kom han tillbaka till oss och frågade vad vi skrattade. Egentligen skrattade vi åt en grej som Oliver hade gjort på lägret och han tyckte också det var kul. På en grad kanske. Emi cyklade iväg och skrek att vi skulle prata med varandra. Och det gjorde vi, om allt utom det hon ville vi skulle prata om. När vi började cykla hem visade det sig att han skulle åt samma håll som mig. Det var inte långt, men det räckte för att vi skulle känna oss bekväma i varandras närvaro. Men när vi skulle dela på oss sa vi bara hej då till varandra. Inget mer.
På torsdagen var jag inte på träningen på grund av att jag var på kurs. Något som i och för sig var kul. Men jag hade velat se honom. Jag bestämde mig också för att prata med mina föräldrar om det här.
Så nästa gång vi träffades var alltså i tisdags. Träningen flöt på som vanligt utan något som hände. Vi tog inte mer kontakt med varandra än vi behövde. Efter träningen följde jag Thess och Lacy till deras busshållplats. Det är inte så långt från lokalen där vi tränar. Hur som helts, Oliver kom och jag trodde att jag hade missat Luca. Att han redan hade åkt hem. Som tur var kom Thess buss då så jag kunde åka hem. Precis när jag kom runt hörnet av ett hus såg jag honom cykla iväg och jag cyklade ikapp honom. Så åter igen tog vi sällskap hem. Den här gången stannade vi dock där vi hade delat på oss sist och pratade. I en timme. Inget jag hade något emot och jag måste säga att det fick mig att känna mig närmare honom. Ju längre vi stod där ju närmare kom vi varandra och ju mörkare blev det runt oss, men aldrig riktigt mörk och det var inte speciellt kallt heller så det gjorde inget. När vi väll bestämde oss för att åka hem tog han det sista steget emot mig och vi kysste varandra.
Det finns bara saker som man inte kan hjälpa. Det här var en av de grejerna. Jag vet att det här itne bra, men jag gillar verkligen Luca. Det här är våran hemlighet okej? Det är inte många som vet och säg inte till någon... Mina känslor kommer alltid nå den jag vill att de ska nå.
XoXo
StoryTeller
P.s
Inga namn är de riktiga till personerna i verkligheten.
D.s
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar