Solen höll på att gå ner. Det kändes som ingen tid och all tid hade passerat förbi mig. Framför allt när han inte var här och höll mig vid liv eller mitt sinnes fulla bruk. Jag tog ett djupt andetag och drog en hand igenom min lugg innan han gick fram till räcket av taket och tittade ner över marken. Det var ingen där, ingen jag kunde se och en vind kom och drog tag i mina kläder och mitt hår. Jag blundade och det kändes som om jag flög.
Det hade inte varit värt det. Jag visste det nu. Jag gillade inte Drake längre. Han hade bara varit intressant för att Ammie gillade honom och jag hade dumpat Liam för det. Den person som alltid brytt sig om mig och som jag gillade. Men nu var han tillsammans med Ammie, där han alltid hade hört hemma. Jag vet inte varför jag alltid ville ta Ammies killar eller de hon gillade. Med en suck släppte jag räcket och backade bakåt på taket och satte mig ner. Jag tittade ut över stade som började lysa i sitt vackra nattljus. Jag och Ammie hade tittat på det så här många gånger och jag insåg att jag faktiskt saknade henne, fast det skulle jag nog aldrig säga högt. Framför allt inte till henne.
Plötsligt kände jag hur något varmt läggas runt mig och när jag tittade upp stod Ammie där och runt mig låg en filt. Hon sattte sig ljudlöst bredvid mig.
"Du brukar alltid börjar frysa vid den här tiden," sa hon och hon hade som vanligt rätt. Jag har börjat frysa lite precis innan hon kommit.
"Jasså?" sa jag med samma oförskämda sätt som jag använt sedan jag dumpat Liam. Ammie tittade uppgivet på mig.
"Är du lyckligt med Drake?" frågad hon och jag nickade mot henne.
"Klart jag är, vad skulle jag annars vara?" frågade jag henne. Hon ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
"Jag vet inte, ledsen för att du förlorat två vänner på köpet," sa hon och jag ryckte till och tittade på henne igen. Hon mötte min blick.
"Jag har vänner," sa jag som om jag inte försto vad hon menade.
"Du vet vad jag menar Carly," sa hon och jag suckade uppgivet.
"Vad vill du Ammie?" frågade jag till svar och hon log mot mig.
"Ha dig tillbaka," sa hon som om det skulle vara det enklaste i hela världen. Jag tittade stumt på henne.
"Och om jag inte vill vara din vän igen?" frågade jag henne.
Hon ruskade på huvudet så att håret flög.
"Det finns inget så alternativ," sa hon sedan och sträckte ut armarna mot mig. "Så vad sägas? Vänner?"
Jag tvekade inte en stund. På några sekunder hade jag slängt mig i hennes armar och kramade gråtande om henne och hon höll mig tajt tillbaka precis som hon grät. Jag vet inte hur länge vi låg där, men jag kommer ihåg känslan av att det inte var över än.
XoXo
StoryTeller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar