Jag vaknade på morgonen. Det var varmt och jag flyttade mig lite närmare värmen. Vem var det som var så varm? Jag öppnade långsamt ögonen och såg Nahtan. Han såg ut som ett litet barn när han låg bredvid mig med armarna om mig. Jag sträckte försiktigt ut handen och flyttade undan ett hårstrå ur hans ansikte. Det var strävt, men samtidigt mjukt. Nahtan öppnade ögonen och de gröna ögonen tittade på mig. En stund såg de förvirrade ut sen insåg han nog att han höll mig och släppte mig. Men han flyttade sig inte. Vi låg stilla och tittade på varandra. Jag kände hur mitt hjärta började slå lite snabbare. Hörde han de?
"God morgon Mellony," sa han tillslut och log svagt.
"God morgon," svarade jag.
Det knackade på dörren och in kom en rad personer. Alla jobbade i huset, de visste jag.
"Fröken Mellony, Herr Nahtan, Ni måste göra er i ordning nu," sa de och drog upp oss ur sängen. Jag han inte reagera fören jag satt i det varma badkaret i det stora badrummet med guld blommor på väggarna. För några dagar sen hade jag bara drömt om de här. Jag tvättade mig noga och en kvinna kom in med en handduk.
"Kom, Fröken Molly," sa hon och log vackert mot mig. Hon drog in mig i sovrummet igen och började dra på mig en vacker vit klänning. Jag tror aldrig jag hade sett något så vackert.
"Molly, kan jag komma in?"
Det var Nahtan. Vad ville han nu?
"Vet du inte om att de betyder otur att se bruden innan bröllopet?" svarade jag. Jag tror han skrattade tyst på andra sidan.
"Förlåt mig," svarade han. "Jag säger de ikväll."
"Okej," sa jag och log mot mig själv i spegeln.
Snart stod jag framför en stor kyrka i en stor trädgård med de mest underbara blommor jag någon sin sätt. Men blommorna på insidan av kyrkan var rosor. Jag hatade rosor och hade alltid gjort. Jag blev sur bara genom att titta på dem.
Melodin började och alla i kyrkan reste sig. Jag har aldrig sett så mycket folk på samma ställe. Det var stort, vackert och skärmande. Nahtan såg chockad ut och samtidigt glad.
Har jag någonsin sätt de där uttrycket på honom? Jag lyssnade inte så noga på vad alla andra sa om oss. Jag var för upptagen med de gröna ögonen som betraktade mig hela tiden.
"Tager du, Nahtan, denna Mellony till din äkta maka och lovar du att älska henne till döden skiljer er åt?" frågade prästen. Det fick mig att vakna upp. Älska?
"Det gör jag," svarade han och log mot mig.
"Tager du, Mellony, denna Nahtan till din äkta make och lovar du att älska honom i nöd och lust?" frågade prästen mig. Älska?
Jag svalde.
"Ja," svarade jag.
Alla log och applåderade. Vilken lögn jag sagt. Men skulle jag kunna inte älska honom?
Vi bytte ringar och Nahtan drog mig intill sig och kysste mig mjukt och passionerat. Jag blev som vanligt svag i knäna av honom. Nej, det var inte möjligt. Jag var redan kär i honom.
På festen mötte jag många människor, skulle kunna allas namn, veta allt, prata rätt, gå rätt, bete mig rätt och tydligen lyckades jag ganska bra. Hela tiden höll Nahtan min hand och så fort jag kom för nära någon annan man skulle han genast vara på mig. Men jag klagade inte. På kvällen kom han in som vanligt. Kall. Men den här gången var det han som höll om mig. Jag vände mig om mot honom och log.
"Vad skulle du säga förut?" frågade jag.
"Inget viktigt," svarade han med ett flin.
"Svara," sa jag och spelade sur.
"Vill inte," sa han retligt.
Jag suckade och gav upp. Istället kröp jag närmare honom.
"Nahtan, tack för att du valde mig," viskade jag och tittade upp på honom.
Han log och kysste mig precis som förut, men med mer längtan och lust. Men han höll sig. Han visste vad han själv sagt. Ingen kärlek. Han suckade, men höll kvar mig.
"Det här kommer sluta illa," sa han dystert, mer till sig själv än till mig och jag låtsades inte om det. Jag kysste honom mjukt tillbaka.
"God natt, Nahtan," sa jag.
"God natt."
Om jag visste hur stora problem som kommit dagen efter hade jag nog inte sovit bra den natten.
Vad händer nästa gång? Missa inte del 5
Jag ber om ursäkt för att jag inte uppdaterat på ett tag. Men jag har inte haft tid och sen har jag haft dålig med inspiration. Efter Childhood friends kommer jag snart börja en ny serie. Men den ska jag inte nämna nu.
Ha det bra, du vet aldrig var en historia kan bli verklighet...
XOXO
StoryTeller
lördag 22 maj 2010
onsdag 5 maj 2010
Childhood friends del 4
Jag rörde mig långsamt genom korridoren. Det kändes som jag svävade och på något sätt kändes de skönt. Så länge inte han kom var allt under kontroll. Jag tittade mig runt. Ingen syn av honom. Jag andades ut.
"Alex, vad gör du?" Rösten fick mig att hoppa till och jag vände mig om.
"David!" utbrast jag till svar.
Han tittade oförstående på mig och jag suckade och klistrade sen på ett leende.
"Jag gör inget," sa jag sött och vände mig om för att gå.
"Alex," sa han och tog tag i min arm. Jag drog mig loss.
"Rör mig inte, " sa jag och började gå igen. Han kom ikapp.
"Vad menar du med det?" frågade han. Jag svarade inte.
Jag hade insätt varför jag kände som jag gjorde. Jag älskade honom. Han fick inte veta. Jag kunde inte säga det till honom. David hade Amy nu. Han behövde inte mig.
"Alex, prata med mig," sa han och stoppade mig.
"Varför ska jag, du har ju Amy nu," sa jag och vände mig om och började gå.
För dig som inte förstår vad som hänt ska jag förklara. För några dagar sedan dök en gammal klasskompis till David och mig upp. Sen dess har David och hon alltid varit tillsammans. För några dagar sen blev de tydligen tillsammans och jag kände mig sårad. Det tog tid, men jag fattade äntligen varför. Jag älskade David. Men som sagt, jag får inte säga något till honom.
"Varför skulle du inte," sa David och jag hörde hur han blev sur.
"David, jag går hem," sa jag bara och började gå lite snabbare.
"Alex, vänta."
Han tog tag i min arm igen och jag kunde inte dra mig loss den här gången. Jag var tvungen att stanna.
"Alex, vänd dig hitåt," sa han mjukt.
Jag kunde inte. Fick inte. Jag kände hur något blött började falla ner för mina kinder.
"Släpp mig David," sa jag tyst.
"Gråter du?" frågade han chockat och jag kände hur greppet om min arm lossnade lite.
Jag stod tyst ett tag och vände mig sen om.
"Vad vill du min David. Ser du inte vad du gör med mig?"
Jag började få ett nervöst sammanbrott. Precis samtidigt kom Amy och hennes kompisar fram runt ett hörn och alla i klassrummen kom ut för att klockan ringde. Alla stirrade på oss.
Men jag släppte inte David med min gråtande blick.
"Alex," suckade han och drog handen genom håret. Sen tittade han upp på mig. Jag skakade.
"Vad?" sa jag mellan tårarna.
Han gick närmare mig och la handen på min kind. Sen drog han bort mina tårar med sitt finger. Hans ögon såg sorgsena och glad ut på samma gång. Vad var det här för känsla egentligen? David lutade sig fram och kysste mig mjukt. Jag hörde hur alla i korridoren drog efter andan och i ögonvrån såg jag Amy springa gråtande från platsen. David stod böjd eftersom han var längre än mig. För att underlätta för honom ställde jag mig på tå och la armarna om hans hals. Jag ville inte att han skulle gå. Han fick inte lämna mig. Men de gjorde han. Davids läppar lämnade min.
"Alex, jag älskar dig," viskade han tyst. Jag kände hur tårarna kom på nytt och jag log.
"Jag älskar dig med," svarade jag och drog ner honom igen och kysste honom. Jag tror David blev chockade, men han besvarade den. Otroligt hur tre ord kan lösa allt, eller nästa.
"Är inte både Alex och David killar?" frågade en tjej till en annan. Jag hörde de och log lite för mig själv.
"David, jag ska bara göra en sak, vänta på skolgården om en timme okej?" frågade jag honom. David nickade till svar.
En timme senare stod de alla på skolgården. David såg mest fundersam ut. In på skolgården kom en tjej i kort kjol, ett linne, massa smycken, håret uppsatt i ett hårband och väskan runt axeln. I handen höll hon en skeatbord. Alla visste vem skeatborden tillhörde, men tjejen var främmande. David reste sig och gick fram till henne.
"Du är vacker, tänker du stanna så nu?" frågade han och kramade henne.
Tjejen nickade till svar.
"Ja," sa hon sen tyst och kysste honom.
"ALEXANDRA!" utbrast Amy.
"Hej på dig med Amy," svarade flickan med ett leende.
"Vem är det?" frågade en tjej bredvid.
"Oj förlåt, jag är känd som Alex här," sa flickan och log ännu mer. Först stod alla tyst, sen drog de alla efter andan och...
"EHH!!!"
Alexandra log och tog Davids hand i sin.
Den här berättelsen är kort och den sluta lyckligt. Kanske får ni träffa David och Alex igen någon gång. Det här var den sista delen i Childhod friends. Hoppas att ni gillade den.
Mvh
StoryTeller
"Alex, vad gör du?" Rösten fick mig att hoppa till och jag vände mig om.
"David!" utbrast jag till svar.
Han tittade oförstående på mig och jag suckade och klistrade sen på ett leende.
"Jag gör inget," sa jag sött och vände mig om för att gå.
"Alex," sa han och tog tag i min arm. Jag drog mig loss.
"Rör mig inte, " sa jag och började gå igen. Han kom ikapp.
"Vad menar du med det?" frågade han. Jag svarade inte.
Jag hade insätt varför jag kände som jag gjorde. Jag älskade honom. Han fick inte veta. Jag kunde inte säga det till honom. David hade Amy nu. Han behövde inte mig.
"Alex, prata med mig," sa han och stoppade mig.
"Varför ska jag, du har ju Amy nu," sa jag och vände mig om och började gå.
För dig som inte förstår vad som hänt ska jag förklara. För några dagar sedan dök en gammal klasskompis till David och mig upp. Sen dess har David och hon alltid varit tillsammans. För några dagar sen blev de tydligen tillsammans och jag kände mig sårad. Det tog tid, men jag fattade äntligen varför. Jag älskade David. Men som sagt, jag får inte säga något till honom.
"Varför skulle du inte," sa David och jag hörde hur han blev sur.
"David, jag går hem," sa jag bara och började gå lite snabbare.
"Alex, vänta."
Han tog tag i min arm igen och jag kunde inte dra mig loss den här gången. Jag var tvungen att stanna.
"Alex, vänd dig hitåt," sa han mjukt.
Jag kunde inte. Fick inte. Jag kände hur något blött började falla ner för mina kinder.
"Släpp mig David," sa jag tyst.
"Gråter du?" frågade han chockat och jag kände hur greppet om min arm lossnade lite.
Jag stod tyst ett tag och vände mig sen om.
"Vad vill du min David. Ser du inte vad du gör med mig?"
Jag började få ett nervöst sammanbrott. Precis samtidigt kom Amy och hennes kompisar fram runt ett hörn och alla i klassrummen kom ut för att klockan ringde. Alla stirrade på oss.
Men jag släppte inte David med min gråtande blick.
"Alex," suckade han och drog handen genom håret. Sen tittade han upp på mig. Jag skakade.
"Vad?" sa jag mellan tårarna.
Han gick närmare mig och la handen på min kind. Sen drog han bort mina tårar med sitt finger. Hans ögon såg sorgsena och glad ut på samma gång. Vad var det här för känsla egentligen? David lutade sig fram och kysste mig mjukt. Jag hörde hur alla i korridoren drog efter andan och i ögonvrån såg jag Amy springa gråtande från platsen. David stod böjd eftersom han var längre än mig. För att underlätta för honom ställde jag mig på tå och la armarna om hans hals. Jag ville inte att han skulle gå. Han fick inte lämna mig. Men de gjorde han. Davids läppar lämnade min.
"Alex, jag älskar dig," viskade han tyst. Jag kände hur tårarna kom på nytt och jag log.
"Jag älskar dig med," svarade jag och drog ner honom igen och kysste honom. Jag tror David blev chockade, men han besvarade den. Otroligt hur tre ord kan lösa allt, eller nästa.
"Är inte både Alex och David killar?" frågade en tjej till en annan. Jag hörde de och log lite för mig själv.
"David, jag ska bara göra en sak, vänta på skolgården om en timme okej?" frågade jag honom. David nickade till svar.
En timme senare stod de alla på skolgården. David såg mest fundersam ut. In på skolgården kom en tjej i kort kjol, ett linne, massa smycken, håret uppsatt i ett hårband och väskan runt axeln. I handen höll hon en skeatbord. Alla visste vem skeatborden tillhörde, men tjejen var främmande. David reste sig och gick fram till henne.
"Du är vacker, tänker du stanna så nu?" frågade han och kramade henne.
Tjejen nickade till svar.
"Ja," sa hon sen tyst och kysste honom.
"ALEXANDRA!" utbrast Amy.
"Hej på dig med Amy," svarade flickan med ett leende.
"Vem är det?" frågade en tjej bredvid.
"Oj förlåt, jag är känd som Alex här," sa flickan och log ännu mer. Först stod alla tyst, sen drog de alla efter andan och...
"EHH!!!"
Alexandra log och tog Davids hand i sin.
Den här berättelsen är kort och den sluta lyckligt. Kanske får ni träffa David och Alex igen någon gång. Det här var den sista delen i Childhod friends. Hoppas att ni gillade den.
Mvh
StoryTeller
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)