Jag rörde mig långsamt genom korridoren. Det kändes som jag svävade och på något sätt kändes de skönt. Så länge inte han kom var allt under kontroll. Jag tittade mig runt. Ingen syn av honom. Jag andades ut.
"Alex, vad gör du?" Rösten fick mig att hoppa till och jag vände mig om.
"David!" utbrast jag till svar.
Han tittade oförstående på mig och jag suckade och klistrade sen på ett leende.
"Jag gör inget," sa jag sött och vände mig om för att gå.
"Alex," sa han och tog tag i min arm. Jag drog mig loss.
"Rör mig inte, " sa jag och började gå igen. Han kom ikapp.
"Vad menar du med det?" frågade han. Jag svarade inte.
Jag hade insätt varför jag kände som jag gjorde. Jag älskade honom. Han fick inte veta. Jag kunde inte säga det till honom. David hade Amy nu. Han behövde inte mig.
"Alex, prata med mig," sa han och stoppade mig.
"Varför ska jag, du har ju Amy nu," sa jag och vände mig om och började gå.
För dig som inte förstår vad som hänt ska jag förklara. För några dagar sedan dök en gammal klasskompis till David och mig upp. Sen dess har David och hon alltid varit tillsammans. För några dagar sen blev de tydligen tillsammans och jag kände mig sårad. Det tog tid, men jag fattade äntligen varför. Jag älskade David. Men som sagt, jag får inte säga något till honom.
"Varför skulle du inte," sa David och jag hörde hur han blev sur.
"David, jag går hem," sa jag bara och började gå lite snabbare.
"Alex, vänta."
Han tog tag i min arm igen och jag kunde inte dra mig loss den här gången. Jag var tvungen att stanna.
"Alex, vänd dig hitåt," sa han mjukt.
Jag kunde inte. Fick inte. Jag kände hur något blött började falla ner för mina kinder.
"Släpp mig David," sa jag tyst.
"Gråter du?" frågade han chockat och jag kände hur greppet om min arm lossnade lite.
Jag stod tyst ett tag och vände mig sen om.
"Vad vill du min David. Ser du inte vad du gör med mig?"
Jag började få ett nervöst sammanbrott. Precis samtidigt kom Amy och hennes kompisar fram runt ett hörn och alla i klassrummen kom ut för att klockan ringde. Alla stirrade på oss.
Men jag släppte inte David med min gråtande blick.
"Alex," suckade han och drog handen genom håret. Sen tittade han upp på mig. Jag skakade.
"Vad?" sa jag mellan tårarna.
Han gick närmare mig och la handen på min kind. Sen drog han bort mina tårar med sitt finger. Hans ögon såg sorgsena och glad ut på samma gång. Vad var det här för känsla egentligen? David lutade sig fram och kysste mig mjukt. Jag hörde hur alla i korridoren drog efter andan och i ögonvrån såg jag Amy springa gråtande från platsen. David stod böjd eftersom han var längre än mig. För att underlätta för honom ställde jag mig på tå och la armarna om hans hals. Jag ville inte att han skulle gå. Han fick inte lämna mig. Men de gjorde han. Davids läppar lämnade min.
"Alex, jag älskar dig," viskade han tyst. Jag kände hur tårarna kom på nytt och jag log.
"Jag älskar dig med," svarade jag och drog ner honom igen och kysste honom. Jag tror David blev chockade, men han besvarade den. Otroligt hur tre ord kan lösa allt, eller nästa.
"Är inte både Alex och David killar?" frågade en tjej till en annan. Jag hörde de och log lite för mig själv.
"David, jag ska bara göra en sak, vänta på skolgården om en timme okej?" frågade jag honom. David nickade till svar.
En timme senare stod de alla på skolgården. David såg mest fundersam ut. In på skolgården kom en tjej i kort kjol, ett linne, massa smycken, håret uppsatt i ett hårband och väskan runt axeln. I handen höll hon en skeatbord. Alla visste vem skeatborden tillhörde, men tjejen var främmande. David reste sig och gick fram till henne.
"Du är vacker, tänker du stanna så nu?" frågade han och kramade henne.
Tjejen nickade till svar.
"Ja," sa hon sen tyst och kysste honom.
"ALEXANDRA!" utbrast Amy.
"Hej på dig med Amy," svarade flickan med ett leende.
"Vem är det?" frågade en tjej bredvid.
"Oj förlåt, jag är känd som Alex här," sa flickan och log ännu mer. Först stod alla tyst, sen drog de alla efter andan och...
"EHH!!!"
Alexandra log och tog Davids hand i sin.
Den här berättelsen är kort och den sluta lyckligt. Kanske får ni träffa David och Alex igen någon gång. Det här var den sista delen i Childhod friends. Hoppas att ni gillade den.
Mvh
StoryTeller
"Alex, vad gör du?" Rösten fick mig att hoppa till och jag vände mig om.
"David!" utbrast jag till svar.
Han tittade oförstående på mig och jag suckade och klistrade sen på ett leende.
"Jag gör inget," sa jag sött och vände mig om för att gå.
"Alex," sa han och tog tag i min arm. Jag drog mig loss.
"Rör mig inte, " sa jag och började gå igen. Han kom ikapp.
"Vad menar du med det?" frågade han. Jag svarade inte.
Jag hade insätt varför jag kände som jag gjorde. Jag älskade honom. Han fick inte veta. Jag kunde inte säga det till honom. David hade Amy nu. Han behövde inte mig.
"Alex, prata med mig," sa han och stoppade mig.
"Varför ska jag, du har ju Amy nu," sa jag och vände mig om och började gå.
För dig som inte förstår vad som hänt ska jag förklara. För några dagar sedan dök en gammal klasskompis till David och mig upp. Sen dess har David och hon alltid varit tillsammans. För några dagar sen blev de tydligen tillsammans och jag kände mig sårad. Det tog tid, men jag fattade äntligen varför. Jag älskade David. Men som sagt, jag får inte säga något till honom.
"Varför skulle du inte," sa David och jag hörde hur han blev sur.
"David, jag går hem," sa jag bara och började gå lite snabbare.
"Alex, vänta."
Han tog tag i min arm igen och jag kunde inte dra mig loss den här gången. Jag var tvungen att stanna.
"Alex, vänd dig hitåt," sa han mjukt.
Jag kunde inte. Fick inte. Jag kände hur något blött började falla ner för mina kinder.
"Släpp mig David," sa jag tyst.
"Gråter du?" frågade han chockat och jag kände hur greppet om min arm lossnade lite.
Jag stod tyst ett tag och vände mig sen om.
"Vad vill du min David. Ser du inte vad du gör med mig?"
Jag började få ett nervöst sammanbrott. Precis samtidigt kom Amy och hennes kompisar fram runt ett hörn och alla i klassrummen kom ut för att klockan ringde. Alla stirrade på oss.
Men jag släppte inte David med min gråtande blick.
"Alex," suckade han och drog handen genom håret. Sen tittade han upp på mig. Jag skakade.
"Vad?" sa jag mellan tårarna.
Han gick närmare mig och la handen på min kind. Sen drog han bort mina tårar med sitt finger. Hans ögon såg sorgsena och glad ut på samma gång. Vad var det här för känsla egentligen? David lutade sig fram och kysste mig mjukt. Jag hörde hur alla i korridoren drog efter andan och i ögonvrån såg jag Amy springa gråtande från platsen. David stod böjd eftersom han var längre än mig. För att underlätta för honom ställde jag mig på tå och la armarna om hans hals. Jag ville inte att han skulle gå. Han fick inte lämna mig. Men de gjorde han. Davids läppar lämnade min.
"Alex, jag älskar dig," viskade han tyst. Jag kände hur tårarna kom på nytt och jag log.
"Jag älskar dig med," svarade jag och drog ner honom igen och kysste honom. Jag tror David blev chockade, men han besvarade den. Otroligt hur tre ord kan lösa allt, eller nästa.
"Är inte både Alex och David killar?" frågade en tjej till en annan. Jag hörde de och log lite för mig själv.
"David, jag ska bara göra en sak, vänta på skolgården om en timme okej?" frågade jag honom. David nickade till svar.
En timme senare stod de alla på skolgården. David såg mest fundersam ut. In på skolgården kom en tjej i kort kjol, ett linne, massa smycken, håret uppsatt i ett hårband och väskan runt axeln. I handen höll hon en skeatbord. Alla visste vem skeatborden tillhörde, men tjejen var främmande. David reste sig och gick fram till henne.
"Du är vacker, tänker du stanna så nu?" frågade han och kramade henne.
Tjejen nickade till svar.
"Ja," sa hon sen tyst och kysste honom.
"ALEXANDRA!" utbrast Amy.
"Hej på dig med Amy," svarade flickan med ett leende.
"Vem är det?" frågade en tjej bredvid.
"Oj förlåt, jag är känd som Alex här," sa flickan och log ännu mer. Först stod alla tyst, sen drog de alla efter andan och...
"EHH!!!"
Alexandra log och tog Davids hand i sin.
Den här berättelsen är kort och den sluta lyckligt. Kanske får ni träffa David och Alex igen någon gång. Det här var den sista delen i Childhod friends. Hoppas att ni gillade den.
Mvh
StoryTeller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar