Kill mr for love del 8

Rosor. Det är vackra blommor. Med sin knallröda färg och ståtliga hållning. Men man måste akta dig för taggarna så att de inte sticker en. Man måste akta sig så att man inte blir sårad. Därför är rosen ett slag i sig. Ett slag som ingen kan identifiera med sin ståtliga magnifika uppsyn och samtidigt så farlig.

"Alex, är du okej?" frågade Jolie oroligt och jag log till svar.
"Jag mår bra Jolie," svarade jag. Jag såg direkt att hon inte trodde på mig. Jag vet inte om det var för att mina ögon såg trötta och uppgivna ut eller för att mitt leende var svagt och utan värme eller min röst hes. Men hon såg igenom det.
"Vi får ta hem henne reda idag," sa Olivia från andra sidan rummet. Hon var en liten tjej med brunt långt hår och älskade fester mer än något. Dessutom var hon väldigt söt.
"Vilken tur," svarade de andra och log. Såg uppriktigt glada ut. Chasper kom fram till mig.
"Det är bara att börja om från början du vet," sa han och log.
"Men jag vet inte om jag klarar av det. Hon kommer ihåg alla av er, alla! Utom mig! " svarade jag honom och suckade samtidigt som jag skakade på huvudet. Det var sant och läkaren hade sagt att hennes minne skulle komma tillbaka tillslut. Det var bara en fråga om när. Frågan i mitt fall var om jag kunde vänta så länge. Jag drog efter andan i en suck.

Det var kväll och jag satt ute på verandan till Jolies sommarhus. Vi hade bestämt oss för att stanna där i de 2 veckor som vi hade bestämt sedan innan. Felicia verkade inte ha något i mot det. Det var ju inget fel på henne förutom stygnen i hennes huvud och att hon inte kom ihåg mig. Jag lyssnade på vågorna och tittade på stjärnorna. Blundade och det var då jag hörde små tysta steg som kom närmare. Jag rörde mig inte.
"Varför sitter du här ute?" frågade den lilla svaga söta rösten som jag kände igen så väll. Rösten som var som en melodi och skapade en sång. Rösten som jag ville bara skulle bara bli min. Men jag hade inte den rätten längre.
"För att tänka," svarade jag henne.
"Vad tänker du på då? Det måste vara något allvarligt," sa hon och satte sig bredvid mig och jag visste att hon tittade upp på månen och stjärnorna.
"Ja, det är det, en viss tjej kommer inte ihåg mig," svarade jag henne och tittade på henne. Hon mötte min blick.
"Jag?"
"Japp."
"Vem är jag för dig?"
Jag blev tyst. Tittade ut över stranden och sedan tillbaka till henne.
"Det berättar jag när du får tillbaka dina minnen om mig," svarade jag henne och log. Reste mig upp och rufsade till hennes hår och gick in i huset och upp till mitt rum. Lämnade henne kvar med en funderande min.

Kill me for love del 7

Skolavslutningen hade kommit och vi satt inne i samlingsrummet. Alex höll min hand och Jolie satt på min andra sida.
"Mina föräldrar har ett hus vid stranden och vi hade tänkt åka dit i sommar, vill ni med?" frågade Jolie. Vi som hon syftade på här var gänget. Jag tittade på Alex, väntade på hans svar.
"Visst," sa han och jag log till svar. Han var väldigt framåt och jag antog att han inte hade något i mot att vara med andra. Jolie nickade till svar och redan 2 dagar senare befann vi oss i det stora huset vid stranden som vi skulle spendera 2 veckor i. Jag och Jolie delade rum. Vi var 10 st, så det var 2 i varje rum. 6 killar och 4 tjejer. De övriga var Emelie och Olivia, de andra 2 tjejerna i gruppen förutom Jolie och jag, Alex, Eric, Heath, Chasper, Jasper och Samuel. Alla var rätt snälla och jag tyckte om dem. Men som sagt visste jag inte riktigt vilka jag vågade lite på och inte. Alex var bäst kompis med Chasper i gruppen och det syntes att han visste våran hemlighet. Jolie visste också att han visste eftersom han var hennes kille. De var rätt söta tillsammans.
"Felicia, vi ska bada, kommer du?" frågade Jasper och jag log mot honom.
"Kommer," var mitt svar.
Vi gick ut i den varma solen. Det var skönt och lagom varmt i vattnet. Vi simmade ut en bit och sedan tillbaka. Jag var inte lika snabb på att simma som de andra. Men innan jag visste ordet av var jag helt plötsligt under vatten och allt blev svart. Jag vet inte ens vad som hände. Inga minnen. Inget.

Det var inte fören vi kom upp på land som vi upptäckte att Felicia inte var med oss. Jag vände mig för att kolla efter henne. Hon syntes inte till. Inget ovanligt i vattnet fören en missfärgning en bit bort kom in. Röd. Blod. Jag sprang, simmade och lyckades få tag i henne och drog in henne till stranden. Blod från huvudet.
"Felicia!" alla skrek hennes namn. Jolie ringde ambulansen och inom 30 minuter hade vi alla förflyttat oss till sjukhuset.
Chasper satte sig bredvid mig.
"Vad skulle du göra om du förlorade henne?" frågade han.
"Jag vet inte," svarade jag ärligt.
"Alex, du måste säga det till henne när hon vaknar," sa han och sedan gick han. Jag satt tyst kvar. Funderade på det. Han hade rätt. Jag var tvungen att berätta det för henne.
Läkaren kom ut efter 1 timme och sa att vi fick komma in. Hon öppnade ögonen när vi var där och det var som om alla kunde andas. De var våra riktiga vänner alla av dem. Inte fejk som jag visste att Fia oroade sig för. De lämnade oss. Alla som om de visste att jag ville prata med henne själv.
"Jag är så glad att du mår bra Fia, jag var så orolig," sa jag och kramade henne. Hon sa inget.
"Fia, jag måste berätta en sak för dig, jag..."
Jag blev avbruten.
"Kan du släppa mig? Jag kramar inte folk jag inte känner och jag har inte en aning om vem du är," sa hon. Jag släppte henne. Det var hon. Såg ut som hon. Lät som hon. Jolie kom in.
"Fia, hur mår du?" frågade hon oroligt och jag förväntade mig samma reaktion som på mig.
"Jag mår bra Jolie," svarade hon. "Kan du förklara för mig vem han är?" frågade hon pekade på mig. Jolie studerade mig.
"Det är Alex."
"Vem är han då? Jag har aldrig sätt honom innan," sa hon och tittade kallt på mig. Chasper kom in. Tog ut mig ur rummet och tittade på mig.
"Jag han inte säga det, det är för sent nu, jag tog för lång tid på mig," jag babblade på.
"Lugna ner dig Alex," sa Chasper i ett försök.
"Jag han inte säga att jag älskar henne," sa jag i ren frustration. Ljudet av hjärtat som slår, ljudet av ensamheten, ljudet av tårar, ljudet av snyftningar. Sjukhus var fullt av det och jag var nu en del av det.