Rosor. Det är vackra blommor. Med sin knallröda färg och ståtliga hållning. Men man måste akta dig för taggarna så att de inte sticker en. Man måste akta sig så att man inte blir sårad. Därför är rosen ett slag i sig. Ett slag som ingen kan identifiera med sin ståtliga magnifika uppsyn och samtidigt så farlig.
"Alex, är du okej?" frågade Jolie oroligt och jag log till svar.
"Jag mår bra Jolie," svarade jag. Jag såg direkt att hon inte trodde på mig. Jag vet inte om det var för att mina ögon såg trötta och uppgivna ut eller för att mitt leende var svagt och utan värme eller min röst hes. Men hon såg igenom det.
"Vi får ta hem henne reda idag," sa Olivia från andra sidan rummet. Hon var en liten tjej med brunt långt hår och älskade fester mer än något. Dessutom var hon väldigt söt.
"Vilken tur," svarade de andra och log. Såg uppriktigt glada ut. Chasper kom fram till mig.
"Det är bara att börja om från början du vet," sa han och log.
"Men jag vet inte om jag klarar av det. Hon kommer ihåg alla av er, alla! Utom mig! " svarade jag honom och suckade samtidigt som jag skakade på huvudet. Det var sant och läkaren hade sagt att hennes minne skulle komma tillbaka tillslut. Det var bara en fråga om när. Frågan i mitt fall var om jag kunde vänta så länge. Jag drog efter andan i en suck.
Det var kväll och jag satt ute på verandan till Jolies sommarhus. Vi hade bestämt oss för att stanna där i de 2 veckor som vi hade bestämt sedan innan. Felicia verkade inte ha något i mot det. Det var ju inget fel på henne förutom stygnen i hennes huvud och att hon inte kom ihåg mig. Jag lyssnade på vågorna och tittade på stjärnorna. Blundade och det var då jag hörde små tysta steg som kom närmare. Jag rörde mig inte.
"Varför sitter du här ute?" frågade den lilla svaga söta rösten som jag kände igen så väll. Rösten som var som en melodi och skapade en sång. Rösten som jag ville bara skulle bara bli min. Men jag hade inte den rätten längre.
"För att tänka," svarade jag henne.
"Vad tänker du på då? Det måste vara något allvarligt," sa hon och satte sig bredvid mig och jag visste att hon tittade upp på månen och stjärnorna.
"Ja, det är det, en viss tjej kommer inte ihåg mig," svarade jag henne och tittade på henne. Hon mötte min blick.
"Jag?"
"Japp."
"Vem är jag för dig?"
Jag blev tyst. Tittade ut över stranden och sedan tillbaka till henne.
"Det berättar jag när du får tillbaka dina minnen om mig," svarade jag henne och log. Reste mig upp och rufsade till hennes hår och gick in i huset och upp till mitt rum. Lämnade henne kvar med en funderande min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar