Skolavslutningen hade kommit och vi satt inne i samlingsrummet. Alex höll min hand och Jolie satt på min andra sida.
"Mina föräldrar har ett hus vid stranden och vi hade tänkt åka dit i sommar, vill ni med?" frågade Jolie. Vi som hon syftade på här var gänget. Jag tittade på Alex, väntade på hans svar.
"Visst," sa han och jag log till svar. Han var väldigt framåt och jag antog att han inte hade något i mot att vara med andra. Jolie nickade till svar och redan 2 dagar senare befann vi oss i det stora huset vid stranden som vi skulle spendera 2 veckor i. Jag och Jolie delade rum. Vi var 10 st, så det var 2 i varje rum. 6 killar och 4 tjejer. De övriga var Emelie och Olivia, de andra 2 tjejerna i gruppen förutom Jolie och jag, Alex, Eric, Heath, Chasper, Jasper och Samuel. Alla var rätt snälla och jag tyckte om dem. Men som sagt visste jag inte riktigt vilka jag vågade lite på och inte. Alex var bäst kompis med Chasper i gruppen och det syntes att han visste våran hemlighet. Jolie visste också att han visste eftersom han var hennes kille. De var rätt söta tillsammans.
"Felicia, vi ska bada, kommer du?" frågade Jasper och jag log mot honom.
"Kommer," var mitt svar.
Vi gick ut i den varma solen. Det var skönt och lagom varmt i vattnet. Vi simmade ut en bit och sedan tillbaka. Jag var inte lika snabb på att simma som de andra. Men innan jag visste ordet av var jag helt plötsligt under vatten och allt blev svart. Jag vet inte ens vad som hände. Inga minnen. Inget.
Det var inte fören vi kom upp på land som vi upptäckte att Felicia inte var med oss. Jag vände mig för att kolla efter henne. Hon syntes inte till. Inget ovanligt i vattnet fören en missfärgning en bit bort kom in. Röd. Blod. Jag sprang, simmade och lyckades få tag i henne och drog in henne till stranden. Blod från huvudet.
"Felicia!" alla skrek hennes namn. Jolie ringde ambulansen och inom 30 minuter hade vi alla förflyttat oss till sjukhuset.
Chasper satte sig bredvid mig.
"Vad skulle du göra om du förlorade henne?" frågade han.
"Jag vet inte," svarade jag ärligt.
"Alex, du måste säga det till henne när hon vaknar," sa han och sedan gick han. Jag satt tyst kvar. Funderade på det. Han hade rätt. Jag var tvungen att berätta det för henne.
Läkaren kom ut efter 1 timme och sa att vi fick komma in. Hon öppnade ögonen när vi var där och det var som om alla kunde andas. De var våra riktiga vänner alla av dem. Inte fejk som jag visste att Fia oroade sig för. De lämnade oss. Alla som om de visste att jag ville prata med henne själv.
"Jag är så glad att du mår bra Fia, jag var så orolig," sa jag och kramade henne. Hon sa inget.
"Fia, jag måste berätta en sak för dig, jag..."
Jag blev avbruten.
"Kan du släppa mig? Jag kramar inte folk jag inte känner och jag har inte en aning om vem du är," sa hon. Jag släppte henne. Det var hon. Såg ut som hon. Lät som hon. Jolie kom in.
"Fia, hur mår du?" frågade hon oroligt och jag förväntade mig samma reaktion som på mig.
"Jag mår bra Jolie," svarade hon. "Kan du förklara för mig vem han är?" frågade hon pekade på mig. Jolie studerade mig.
"Det är Alex."
"Vem är han då? Jag har aldrig sätt honom innan," sa hon och tittade kallt på mig. Chasper kom in. Tog ut mig ur rummet och tittade på mig.
"Jag han inte säga det, det är för sent nu, jag tog för lång tid på mig," jag babblade på.
"Lugna ner dig Alex," sa Chasper i ett försök.
"Jag han inte säga att jag älskar henne," sa jag i ren frustration. Ljudet av hjärtat som slår, ljudet av ensamheten, ljudet av tårar, ljudet av snyftningar. Sjukhus var fullt av det och jag var nu en del av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar