Childhood friends del 2

Det var lunch rast och David tittade på mig från andra sidan bordet.
"Vad är det?" frågade jag tillslut då hans blick började irritera mig.
"Ser du tjejen där borta?" Han gjorde en nick bakåt och vände mig om. En tjej med nötbrunt hår och varma bruna ögon tittade på oss därifrån.
"Ja, vad är det med henne?" frågade jag.
David tittade på mig med stora ögon.
"Alex, hon började i min klass idag," började han.
"Ja, och?"
"Hon visste vem jag var direkt. Jag behövde inte ens pressentera mig. Dessutom har jag en känsla av att jag känner henne."
"David, det är omöjligt."
"Jag vet, men... Nej, du har nog rätt."
David tittade ner på maten. Solen sken på honom och de fick hans svarta hår att glittra lite.
Det fick mig att tänka på en gång när vi var små. David hade varit ute och letat efter mig i regnet när jag rymt hemmifrån en gång. Han hade hittat mig under ett stort träd i parken där regnet inte nådde mig. När David skulle ta mig hem slutade de regna och solen kom fram. Regn dropparna i hans hår hade sett ut som diamanter och jag hade skrattat åt det och hade försökt ta i dem utan att de gick sönder.
"Vad ler du åt?" Jag vaknade av att David tittade på mig med undrande blick.
"Inget..." svarade jag. Jag visste att det lät misstänksamt.
"Vad?"
"Jag började tänka på den där gången jag rymde hemmifrån."
"Då du försökte fånga diamanter i mitt hr?"
"Japp."
David log mot mig. Hans leende gjorde mig alltid så varm. Plötsligt stod tjejen med de nötbruna håret bredvid oss.
"David, kan vi ta sällskap till klassrummet?" frågade hon. Jag blängde på henne.
"Ehh.. jag vet inte, jag ska vara med Alex," svarade han och gjorde en grimash.
Jag suckade och reste på mig.
"Kom nu, David," sa jag och lämnade maten. Tjejen tittade surt på mig. Jag förstod henne inte. Vem var hon och vad ville hon? Framför allt vem var hon till David?
"Alex," sa David när vi var på väg till taket.
"Ja?" svarade jag och tittade på honom.
Han log och tog min hand i sin. Min var avsevärt mindre, men den var lika brun och jag log tillbaka. Vi kom upp på taket utan att möta någon, vilket förmodligen var tur. Även fall alla visste att vi gjorde konstiga saker, så tror jag inte de skulle vara glada om de såg två killar hålla handen.
"David, du kommer aldrig lämna mig va?" frågade jag och la mig ner på rygg. Jag hade släppt hans hand.
"Det vet du att jag aldrig tänker göra," svarade han och la sig bredvid mig.
En knackning på dörren och den där för benade tjejen kom dit.
"Det är här du är David! Jag har letat efter dig," sa hon och log helt oskylldigt.
"Vad är det?" utbrast jag.
"Alex ta det lugnt." David försökte lugna ner mig.
"Men! Hon är i vägen hela tiden, du känner henne inte ens!"
"Alex!"
"Få henne att gå, jag vill inte se henne!"
"Alex!"
"Nej!"
"ALEX!"
Jag tysnade. Det var inte ofta David blev så sur att han skrek så högt åt mig.
"Låt henne få vara med oss."
"Nej," sa jag och gick. Jag lämnade honom ensam med den där typen. Jag hatade henne värkigen. Men David hade rätt det var nått beknat med henne. Men det var omöjligt eller?
För ett par år sen hade David hamnat i ett gräl med sina föreldrar och han hade bott hoss mig en längre tid. De hade slutat med att han kapat alla bad till dem. För ett tag sen hade min famlij flyttat och då hade han följt med. Men han hade fått en egen lägenhet att bo i.
Då var det väll omöjligt att vi kände henne eller?
Det var kväll. Stjärnorna sken utanför mitt fönster.
"Alex, jag är ledsen för idag, men det här är viktigt!"
David pratade md mig över mobilen.
"Säg det fort då."
Jag var fortfarande sur.
"Du kommer ihåg tjejen idag va?"
"Ja, hur skulle jag kuna glömma?!"
"Jaja, lugn. Hon kommer från vår gammla stad och en sak till..."
"Kom till saken David."
"Hon heter Amy Star."
Jag stelnade till. Det kunde inte vara. Nej! Det vr omöjligt! Eller?

Vem är Amy Star? Få reda på i nästa kapitel. Du vet alldrig vart en historia kan bli san!
MvH
StoryTeller