Childhood friends del 3

Amy Star...
Jag vet inte hur länge jag satt tyst och inte sa något. Men när jag kom tillbaka till mitt fulla sinne lät David orolig i telefonen och lite desperat när han sa mitt namn.
"Alex..." stönade han.
"Jag är här," svarade jag tyst och tittade ner i golvet.
"Gud, gör inte så," sa han och jag visste att han log.
Jag satt tyst igen.
"David, får jag komma hem till dig?" frågade jag tillslut.
"Ja, här är ingen utom mig som vanligt," svarade han.
"Okej..."
Jag drog på mig en t-shirt och ett par jeans som vanligt och klättrade ut genom fönstret med hjälp av klätter växten som fanns där. Sen sprang jag så snabbt och tyst jag kunde ut på vägen och hem till David. Han stod vid ingången och väntade på mig. När jag kom fram kramade jag om honom och han förde mig in till sig.
"hur fick du reda på vem hon var?" frågade jag.
David hade gett mig te och nu satt vi i hans soffa och pratade.
"Hon var dum nog att säga det," svarade han.
"Amy, det var ett tag sen jag såg henne."
"Hon är inte som hon var. Dessutom tror jag inte att hon känner igen dig längre. Det är nog därför hon klänger på mig och inte dig... Som hon brukade menar jag."
"Jag vet, men fortfarande."
Vi tittade på varande och log. Amy Star var en tjej som varit kär i mig på vår förra skola. Eller hur man nu ska säga det. Hon visste ju inte att jag var tjej. När hon fick reda på det hade hon först försökt ta livet av sig och när hon inte lyckades hade hon hoppat på mig.
David hade räddat mig från henne. Men nu var det helt annorlunda.
"Hur länge stannar hon?" frågade jag.
"Vet inte," medgav David och drog med handen genom håret.
Te kopparna stod tomma på bordet. Han lutade sig fram över mig och jag lutade mig tillbaka. Snart låg jag ner i soffan med honom över mig. Jag suckade och tittade upp i hans vackra ögon. Varför höll han alltid på så här? Kyssa mig, krama mig, hålla handen... Jag visste att han gillade mig, men gillade jag honom tillbaka på det sättet. Det hade jag aldrig tänkt på. David sänkte sig ner mot mig och snart var hans läppar bara några centimeter från mig. Det var inte första gången det här hände. Jag hade aldrig sagt nej, jag antar att jag gillade det.
Hans mjuka läppar mötte mina och vi kysstes. Men för mig fanns de inga känslor i kyssen.
David lämnade mig och tittade lite sorgset på mig.
"Du är för kall," suckade han och kröp ner bredvid mig i soffan. Så låg vi i evigheter.

Morgonen kom och det var dags för skola. David väntade på mig i dörren och som vanligt tog vi sällskap till skolan. Men så snart vi kom dit skolan kom Amy.
"David! Kom nu!" sa hon och vinkade åt honom. Jag suckade och blängde på henne.
"Gå," sa jag och lämnade honom.
Jag kände mig konstig när jag såg honom med henne. Det var oroväckande och sen kunde jag inte lita på henne. Men David? Jag kände ett hug i hjärtat. Vad var det för fel på mig?
Så fort jag kom till klassrummet var tjejerna över mig och killarna pratade med mig. Men jag lyssnade inte och var borta. Jag tror de märkte det och att de slutade men jag var inte säker.

Vad tror du händer mellan David och Amy? Vad känner Alex? Få reda på i nästa del av Childhood friends.
Du vet aldrig vart en historia blir verklig...
Mvh
StoryTeller

Hime-sama del 3

Jag vågade knappt andas. Han var så kall att jag rös.
"Nahtan?" viskade jag.
Han gnuggade sin kind mot min mage och jag kände kylan genom nattlinnet som var extremt tunt.
"Vad är det?" frågade han.
"När ska vi gifta oss?" frågade jag tyst.
"Om två dagar," svarade han. Jag suckade. Så snart?
Han tryckte sig mot mig. Jag rös på nytt. Även fall vi hade täcke på oss, hur var det möjligt att han var så kall?
Jag la min hand på han hår och började pilla i det. Det var lite stripigt, men förvånans värt mjukt. Jag tittade på honom. Han rörde sig inte ur fläcken.
"Mellony, jag är ledsen för att dra in dig i nått sånt här," sa han efter en stund.
"Vad menar du? Jag valde att följa med dig."
"Jag vet, men jag tvingade dig lite."
"Nej, du gav mig ett val."
Han tittade upp på mig. Även fall jag inte såg så bra i mörkret såg jag hans ögon helt klart. Jag kände hur han flyttade på sig närmare mig och hödre upp.
Helt plötsligt kände jag hans hår mot min hals och hans huvud vid mina bröst. Där log han i ytligare några minuter. Nahtan suckade. Det var som om han försökte sammla mod till nått.
"Mellony..." Han börade säga nått men avbröt sig. Av någon anledning började jag tänka på ett litet barn. Men jag visste att han inte ville ha mig som en mor. Han rullade över på mage vid sidan om mig och reste sig upp lite. Han hade bar överkropp och var solbränd och muskulös. Ögonen studerade mig intesivt och sen lutade han sig fram och kysste mig. Min första kyss gick till honom. Jag klagade inte. men jag nöjt nog inte heller. Han lämnade mina läppar och tittade oförstående på mig.
"Du puttade inte bort mig?" sa han med stora ögon.
"Vi ska gifta oss, vad är då poängen med det?" svarade jag och log svagt. Han nickade och kysste mig. Jag kände direkt skillnaden. Den var längre, mer passionerad och med lunga. Nahtans ena arm började gilda upp för mitt ben och den andra la sig runt min midja. Han tryckte upp mig mot honom och själv la jag armarna runt hans nacke.
Ett förhållande utan kärlek...
Skulle det vara möjligt?
Jag kände redan nu hur mycket min kropp skrek efter mer men hur min hjärna sa ifrån. Han lämnade mina läppar och jag andades tungt. Sen la han ner mig försiktigt som jag var gjord av porslin.
"Vad är det?" frågade jag.
Han vände sig om från mig, men låg fortfarande ganska näsra. Jag kände att han fortfarande var kall. Jag ville värma honom så jag kröp närmare, la mina armar runt hans mage och mitt huvud på hans axel.
"Vad gör du?" frågade han.
"Värmer dig."
"Är jag så kall?"
"Du skulle bara veta."
Han sa inget mer, Jag förmodade att han hade somnat. Jag tror jag också somnade för innan jag visste ordet av var det morgon och Nahtan var borta från sängen.
Jag gick ner för trappan och en bekänt kom fram till mig. Hon tog min arm och drog in mig i ett rum. Jag fick ett bad, en kläning i vitt och sen gjorde hon iårdning mitt hår så att det såg vackert ut. När jag tittade mig i speglen stod en främling framför mig och inte jag.
Dagen gick och framåt middagen kom Nahtan. Han stirrade på mig en lång stund innan han log.
"Du är vacker," sa han och la armen runt min midja. Drog mig till sig och kysste mig. Jag förstod att kyssen kvällen innan bara varit ett test för att se hur villig jag var. Han släppte allt utom min hand. Middagen var seg och långsam. Vi satt på varsin sida av ett stort bord.
"Imogon är bröllopet," sa Nahtan och jag kände en klump i magen. Ville jag verkligen det här?
På kvällen var han lika kall igen och jag kröp ner bredvid honom. Han protesterad inte och de kändes på något sätt skönt att ligga så nära honom.
Men gifta sig? Ville jag vakna up imorgon?

Nu du, nu får du snart läsa del 4 i hime-sama. Berätta gärna vad du tycker om den så här långt! Du vet aldrig var en historia kan komma fram.
Mvh
StoryTeller

Childhood friends del 2

Det var lunch rast och David tittade på mig från andra sidan bordet.
"Vad är det?" frågade jag tillslut då hans blick började irritera mig.
"Ser du tjejen där borta?" Han gjorde en nick bakåt och vände mig om. En tjej med nötbrunt hår och varma bruna ögon tittade på oss därifrån.
"Ja, vad är det med henne?" frågade jag.
David tittade på mig med stora ögon.
"Alex, hon började i min klass idag," började han.
"Ja, och?"
"Hon visste vem jag var direkt. Jag behövde inte ens pressentera mig. Dessutom har jag en känsla av att jag känner henne."
"David, det är omöjligt."
"Jag vet, men... Nej, du har nog rätt."
David tittade ner på maten. Solen sken på honom och de fick hans svarta hår att glittra lite.
Det fick mig att tänka på en gång när vi var små. David hade varit ute och letat efter mig i regnet när jag rymt hemmifrån en gång. Han hade hittat mig under ett stort träd i parken där regnet inte nådde mig. När David skulle ta mig hem slutade de regna och solen kom fram. Regn dropparna i hans hår hade sett ut som diamanter och jag hade skrattat åt det och hade försökt ta i dem utan att de gick sönder.
"Vad ler du åt?" Jag vaknade av att David tittade på mig med undrande blick.
"Inget..." svarade jag. Jag visste att det lät misstänksamt.
"Vad?"
"Jag började tänka på den där gången jag rymde hemmifrån."
"Då du försökte fånga diamanter i mitt hr?"
"Japp."
David log mot mig. Hans leende gjorde mig alltid så varm. Plötsligt stod tjejen med de nötbruna håret bredvid oss.
"David, kan vi ta sällskap till klassrummet?" frågade hon. Jag blängde på henne.
"Ehh.. jag vet inte, jag ska vara med Alex," svarade han och gjorde en grimash.
Jag suckade och reste på mig.
"Kom nu, David," sa jag och lämnade maten. Tjejen tittade surt på mig. Jag förstod henne inte. Vem var hon och vad ville hon? Framför allt vem var hon till David?
"Alex," sa David när vi var på väg till taket.
"Ja?" svarade jag och tittade på honom.
Han log och tog min hand i sin. Min var avsevärt mindre, men den var lika brun och jag log tillbaka. Vi kom upp på taket utan att möta någon, vilket förmodligen var tur. Även fall alla visste att vi gjorde konstiga saker, så tror jag inte de skulle vara glada om de såg två killar hålla handen.
"David, du kommer aldrig lämna mig va?" frågade jag och la mig ner på rygg. Jag hade släppt hans hand.
"Det vet du att jag aldrig tänker göra," svarade han och la sig bredvid mig.
En knackning på dörren och den där för benade tjejen kom dit.
"Det är här du är David! Jag har letat efter dig," sa hon och log helt oskylldigt.
"Vad är det?" utbrast jag.
"Alex ta det lugnt." David försökte lugna ner mig.
"Men! Hon är i vägen hela tiden, du känner henne inte ens!"
"Alex!"
"Få henne att gå, jag vill inte se henne!"
"Alex!"
"Nej!"
"ALEX!"
Jag tysnade. Det var inte ofta David blev så sur att han skrek så högt åt mig.
"Låt henne få vara med oss."
"Nej," sa jag och gick. Jag lämnade honom ensam med den där typen. Jag hatade henne värkigen. Men David hade rätt det var nått beknat med henne. Men det var omöjligt eller?
För ett par år sen hade David hamnat i ett gräl med sina föreldrar och han hade bott hoss mig en längre tid. De hade slutat med att han kapat alla bad till dem. För ett tag sen hade min famlij flyttat och då hade han följt med. Men han hade fått en egen lägenhet att bo i.
Då var det väll omöjligt att vi kände henne eller?
Det var kväll. Stjärnorna sken utanför mitt fönster.
"Alex, jag är ledsen för idag, men det här är viktigt!"
David pratade md mig över mobilen.
"Säg det fort då."
Jag var fortfarande sur.
"Du kommer ihåg tjejen idag va?"
"Ja, hur skulle jag kuna glömma?!"
"Jaja, lugn. Hon kommer från vår gammla stad och en sak till..."
"Kom till saken David."
"Hon heter Amy Star."
Jag stelnade till. Det kunde inte vara. Nej! Det vr omöjligt! Eller?

Vem är Amy Star? Få reda på i nästa kapitel. Du vet alldrig vart en historia kan bli san!
MvH
StoryTeller