Hime-sama del 5

Någon som andas. Den personen andas lugnt och utan oro. Regelbundet. Värmen den personen ger dig är mysig och du vill ha den.
Nahtan flyttade lite på sig och hans grepp lossnade om mig. Jag flyttade mig närmare honom. Han suckade mjukt och tog ett nytt grepp om mig. Om han gick skulle jag frysa till döds. De var så varmt här där vi låg i den stora sängen i detta stora rum som egentligen skrämde mig.
"Mell," sa Nahtan plötsligt mjukt och jag tittade försiktigt upp på honom.
"Ja?" svarade jag tillbaka och log mjukt.
"God morgon," sa han med de vackraste leende jag någonsin sätt.
"God morgon," sa jag som helt paralyserad av honom.
"Vet du vad klockan är?"
"Nej, hur så?"
"Ingen speciell anledning."
"Ska du inte jobba Nahtan?" frågade jag och drogs upp ur min dvala som jag egentligen fortfarande var i.
"Nej. Eftersom jag gifte mig igår är jag ledig idag för att spendera dagen med dig," svarade han och drog handen över mitt hår.
Jag log mot honom.
"Så vad ska vi göra?" frågade jag.
"De får du bestämma, Hime-sama," sa han med en mjuk röst.
Hime, betyder prinsessa på japanska. De visste jag. Men att han kunde de var helt otroligt.
Jag log mot honom.
"Kan vi inte åka och hälsa på min familj?" frågade jag.
Nahtan såg fundersam ut en stund, sen nickade han och log.
"Kan vi göra, men inte i en allt för lång stund, okej?"
Jag nickade till svar och han pussade min panna.
De knackade på dörren och man kom in i rummet. Jag kände mig helt plötsligt väldigt obekväm i situationen. En man jag aldrig träffat innan var inne i mitt sovrum när jag låg i Nahtans famn.
"Vad vill du?" frågade Nahtan mannen med en sådan röst att jag rös av obehag.
"Jag vill gratulera er till ert lyckliga äktenskap och be om ursäkt för att jag inte kunde komma igår," sa mannen. Han hade nöt brunt hår som var fint kammat och bruna ögon som var is kalla. Jag gillade honom inte. Han var dessutom lång och såg ut att vara 20 år gammal kanske.
"Var det så viktigt att du inte kunde vänta nere i hallen, Jakob?" frågade Nahtan. Jag hade inte märkt att jag hade tagit ett fastare grepp om honom. " Min fru gillar inte folk som inte hör hemma i rummen, framför allt inte halvt naken."
Jag tittade upp på honom. De där med naken var en överdrift, men man kunde nästan se igenom mina kläder.
"Jag ber om ursäkt, Nahtan," svarade mannen och lämnade rummet.
"Förlåt för de där," sa Nahtan och tittade ner på mig.
"De gör inget, men vem var det?" frågade jag utan att släppa dörren med blicken.
"Ingen viktig," svarade han.
"Okej," sa jag och slappnade av lite.
"Ska vi gå upp och åka till din familj då?" frågade han nu.
"Inte än," sa jag och kramade om honom. Jag ville vara i värmen lite till. Nahtan log och vände sig mot mig. Han kysste mig först mjukt och sen mer passionerat. Den var lång och jag hade lite svårt att andas. Men helt plötsligt hände något annat. Nahtans tunga nuddade min. Man kan väll säga att jag inte var så erfaren i kärlek. Jag visste hur de kändes att vara kär, men inte hur de var att ha ett förhållande. Hans tunga smekt mjukt min och de gjorde de hela svårare att andas. Samtidigt upptäckte jag var hans armar befann sig. Hans vänstra arm höll i mitt huvud och tryckte mig försiktigt i mot honom. Hans högra hand höll på att smeka mitt lår. I början hade jag inget i mot det. Jag försökte fokusera på hur jag skulle få luft. Men när handen började komma högre upp blev de obehagligt. Jag la mina händer på hans bröst och puttade bort honom så jag kunde få luft. Jag andades häftigt och Nahtan stannade upp.
"Förlåt," sa han och jag hörde hur han menade de. Ett förhållande utan kärlek. De var inte möjligt i det här fallet.
"Nahtan... De gör inget, men de hela går lite fort fram," sa jag och tittade ner på lakanen som var i en vit nyans med broderade blommor i rosa på. Han sa inget mer. I nästa stund satt vi i bilen och åkte till min familjs hus. Jag hade inte träffat någon av dem på flera dagar. Sist jag såg Jesper hade de ju inte varit perfekt direkt.
Vi gick in i lägenhets huset och såg ut som ett helt vanligt par. Nahtan höll min hand. Tre trappor upp, till höger.
'Familjen Sandersson.' stod de på en skyllt. Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren.
"Hallå?" sa jag i dörren. Jag kom inte längre in än två steg och han inte säga mer häller.
"Mell! Fattar du hur orolig vi har varit för dig?" frågade Zoey.
"Förlåt," sa jag och log svagt.
"Du får inte göra så Mell," sa Oscar och kramade om mig. Precis som Zoey klängde han på mig. Även fall han var min storebror.
"Ni kan släppa mig nu, får ingen luft," sa jag. De skrattade och släppt mig. Nahtan stod fortfarande i dörren. Men det var nog för att han inte hade fått rum att gå in.
"Förlåt," sa Jesper och tittade ner i golvet vilket förvånade mig.
"För vad?" frågade jag.
"Du rymde väll?" sa han och tittade upp.
"Nej," svarade jag och log.
"Vad har du gjort då?" frågade Zoey. Jag flinade.
"Oscar, Jesper och Zoey, det här är min man, Nahtan," sa jag och tog in Nahtan i rummet. Han log mot dem och de stirrade häpet på honom.
"Man?" upprepade de samtidigt.
"Är ni gifta?" frågade Zoey.
"Igår," svarade jag.
"Då vill jag se ringen," sa Oscar. Jag nickade och drog fram handen med den väl prydda diamanten och guldet runt mitt ringfinger.
"Wow, är den äkta?" frågade Jesper.
"De är klart," svarade Nahtan och han lät snäll ut. Jag var glad att han gillade min familj. Han var ganska bra på att förstå hur min familj fungerade.

Om vi hade sett honom hade jag kunnat spara dig så mycket smärta Nahtan.
Vem ser de i del 6?
Du vet aldrig var en historia kan bli sann,
MvH
StoryTeller

Hime-sama del 4

Jag vaknade på morgonen. Det var varmt och jag flyttade mig lite närmare värmen. Vem var det som var så varm? Jag öppnade långsamt ögonen och såg Nahtan. Han såg ut som ett litet barn när han låg bredvid mig med armarna om mig. Jag sträckte försiktigt ut handen och flyttade undan ett hårstrå ur hans ansikte. Det var strävt, men samtidigt mjukt. Nahtan öppnade ögonen och de gröna ögonen tittade på mig. En stund såg de förvirrade ut sen insåg han nog att han höll mig och släppte mig. Men han flyttade sig inte. Vi låg stilla och tittade på varandra. Jag kände hur mitt hjärta började slå lite snabbare. Hörde han de?
"God morgon Mellony," sa han tillslut och log svagt.
"God morgon," svarade jag.
Det knackade på dörren och in kom en rad personer. Alla jobbade i huset, de visste jag.
"Fröken Mellony, Herr Nahtan, Ni måste göra er i ordning nu," sa de och drog upp oss ur sängen. Jag han inte reagera fören jag satt i det varma badkaret i det stora badrummet med guld blommor på väggarna. För några dagar sen hade jag bara drömt om de här. Jag tvättade mig noga och en kvinna kom in med en handduk.
"Kom, Fröken Molly," sa hon och log vackert mot mig. Hon drog in mig i sovrummet igen och började dra på mig en vacker vit klänning. Jag tror aldrig jag hade sett något så vackert.
"Molly, kan jag komma in?"
Det var Nahtan. Vad ville han nu?
"Vet du inte om att de betyder otur att se bruden innan bröllopet?" svarade jag. Jag tror han skrattade tyst på andra sidan.
"Förlåt mig," svarade han. "Jag säger de ikväll."
"Okej," sa jag och log mot mig själv i spegeln.
Snart stod jag framför en stor kyrka i en stor trädgård med de mest underbara blommor jag någon sin sätt. Men blommorna på insidan av kyrkan var rosor. Jag hatade rosor och hade alltid gjort. Jag blev sur bara genom att titta på dem.
Melodin började och alla i kyrkan reste sig. Jag har aldrig sett så mycket folk på samma ställe. Det var stort, vackert och skärmande. Nahtan såg chockad ut och samtidigt glad.
Har jag någonsin sätt de där uttrycket på honom? Jag lyssnade inte så noga på vad alla andra sa om oss. Jag var för upptagen med de gröna ögonen som betraktade mig hela tiden.
"Tager du, Nahtan, denna Mellony till din äkta maka och lovar du att älska henne till döden skiljer er åt?" frågade prästen. Det fick mig att vakna upp. Älska?
"Det gör jag," svarade han och log mot mig.
"Tager du, Mellony, denna Nahtan till din äkta make och lovar du att älska honom i nöd och lust?" frågade prästen mig. Älska?
Jag svalde.
"Ja," svarade jag.
Alla log och applåderade. Vilken lögn jag sagt. Men skulle jag kunna inte älska honom?
Vi bytte ringar och Nahtan drog mig intill sig och kysste mig mjukt och passionerat. Jag blev som vanligt svag i knäna av honom. Nej, det var inte möjligt. Jag var redan kär i honom.
På festen mötte jag många människor, skulle kunna allas namn, veta allt, prata rätt, gå rätt, bete mig rätt och tydligen lyckades jag ganska bra. Hela tiden höll Nahtan min hand och så fort jag kom för nära någon annan man skulle han genast vara på mig. Men jag klagade inte. På kvällen kom han in som vanligt. Kall. Men den här gången var det han som höll om mig. Jag vände mig om mot honom och log.
"Vad skulle du säga förut?" frågade jag.
"Inget viktigt," svarade han med ett flin.
"Svara," sa jag och spelade sur.
"Vill inte," sa han retligt.
Jag suckade och gav upp. Istället kröp jag närmare honom.
"Nahtan, tack för att du valde mig," viskade jag och tittade upp på honom.
Han log och kysste mig precis som förut, men med mer längtan och lust. Men han höll sig. Han visste vad han själv sagt. Ingen kärlek. Han suckade, men höll kvar mig.
"Det här kommer sluta illa," sa han dystert, mer till sig själv än till mig och jag låtsades inte om det. Jag kysste honom mjukt tillbaka.
"God natt, Nahtan," sa jag.
"God natt."

Om jag visste hur stora problem som kommit dagen efter hade jag nog inte sovit bra den natten.

Vad händer nästa gång? Missa inte del 5

Jag ber om ursäkt för att jag inte uppdaterat på ett tag. Men jag har inte haft tid och sen har jag haft dålig med inspiration. Efter Childhood friends kommer jag snart börja en ny serie. Men den ska jag inte nämna nu.
Ha det bra, du vet aldrig var en historia kan bli verklighet...
XOXO
StoryTeller

Childhood friends del 4

Jag rörde mig långsamt genom korridoren. Det kändes som jag svävade och på något sätt kändes de skönt. Så länge inte han kom var allt under kontroll. Jag tittade mig runt. Ingen syn av honom. Jag andades ut.
"Alex, vad gör du?" Rösten fick mig att hoppa till och jag vände mig om.
"David!" utbrast jag till svar.
Han tittade oförstående på mig och jag suckade och klistrade sen på ett leende.
"Jag gör inget," sa jag sött och vände mig om för att gå.
"Alex," sa han och tog tag i min arm. Jag drog mig loss.
"Rör mig inte, " sa jag och började gå igen. Han kom ikapp.
"Vad menar du med det?" frågade han. Jag svarade inte.
Jag hade insätt varför jag kände som jag gjorde. Jag älskade honom. Han fick inte veta. Jag kunde inte säga det till honom. David hade Amy nu. Han behövde inte mig.
"Alex, prata med mig," sa han och stoppade mig.
"Varför ska jag, du har ju Amy nu," sa jag och vände mig om och började gå.

För dig som inte förstår vad som hänt ska jag förklara. För några dagar sedan dök en gammal klasskompis till David och mig upp. Sen dess har David och hon alltid varit tillsammans. För några dagar sen blev de tydligen tillsammans och jag kände mig sårad. Det tog tid, men jag fattade äntligen varför. Jag älskade David. Men som sagt, jag får inte säga något till honom.

"Varför skulle du inte," sa David och jag hörde hur han blev sur.
"David, jag går hem," sa jag bara och började gå lite snabbare.
"Alex, vänta."
Han tog tag i min arm igen och jag kunde inte dra mig loss den här gången. Jag var tvungen att stanna.
"Alex, vänd dig hitåt," sa han mjukt.
Jag kunde inte. Fick inte. Jag kände hur något blött började falla ner för mina kinder.
"Släpp mig David," sa jag tyst.
"Gråter du?" frågade han chockat och jag kände hur greppet om min arm lossnade lite.
Jag stod tyst ett tag och vände mig sen om.
"Vad vill du min David. Ser du inte vad du gör med mig?"
Jag började få ett nervöst sammanbrott. Precis samtidigt kom Amy och hennes kompisar fram runt ett hörn och alla i klassrummen kom ut för att klockan ringde. Alla stirrade på oss.
Men jag släppte inte David med min gråtande blick.
"Alex," suckade han och drog handen genom håret. Sen tittade han upp på mig. Jag skakade.
"Vad?" sa jag mellan tårarna.
Han gick närmare mig och la handen på min kind. Sen drog han bort mina tårar med sitt finger. Hans ögon såg sorgsena och glad ut på samma gång. Vad var det här för känsla egentligen? David lutade sig fram och kysste mig mjukt. Jag hörde hur alla i korridoren drog efter andan och i ögonvrån såg jag Amy springa gråtande från platsen. David stod böjd eftersom han var längre än mig. För att underlätta för honom ställde jag mig på tå och la armarna om hans hals. Jag ville inte att han skulle gå. Han fick inte lämna mig. Men de gjorde han. Davids läppar lämnade min.
"Alex, jag älskar dig," viskade han tyst. Jag kände hur tårarna kom på nytt och jag log.
"Jag älskar dig med," svarade jag och drog ner honom igen och kysste honom. Jag tror David blev chockade, men han besvarade den. Otroligt hur tre ord kan lösa allt, eller nästa.
"Är inte både Alex och David killar?" frågade en tjej till en annan. Jag hörde de och log lite för mig själv.
"David, jag ska bara göra en sak, vänta på skolgården om en timme okej?" frågade jag honom. David nickade till svar.

En timme senare stod de alla på skolgården. David såg mest fundersam ut. In på skolgården kom en tjej i kort kjol, ett linne, massa smycken, håret uppsatt i ett hårband och väskan runt axeln. I handen höll hon en skeatbord. Alla visste vem skeatborden tillhörde, men tjejen var främmande. David reste sig och gick fram till henne.
"Du är vacker, tänker du stanna så nu?" frågade han och kramade henne.
Tjejen nickade till svar.
"Ja," sa hon sen tyst och kysste honom.
"ALEXANDRA!" utbrast Amy.
"Hej på dig med Amy," svarade flickan med ett leende.
"Vem är det?" frågade en tjej bredvid.
"Oj förlåt, jag är känd som Alex här," sa flickan och log ännu mer. Först stod alla tyst, sen drog de alla efter andan och...
"EHH!!!"
Alexandra log och tog Davids hand i sin.

Den här berättelsen är kort och den sluta lyckligt. Kanske får ni träffa David och Alex igen någon gång. Det här var den sista delen i Childhod friends. Hoppas att ni gillade den.
Mvh
StoryTeller