I am not stupid - The truth will always come out - Part 5

Jag vet inte vad som hade hänt mellan Ammie och Carly, men de verkade som om de inte pratade med varandra just nu. Jag förstod det inte. Vi satt på trappan på vägen upp till taket och åt våran lunch.

"Du kan gå upp till dem du vet," sa jag och log mot henne, men Ammie skakade bara på huvudet och log mot mig. Vi brukade äta på taket av skolan, men sedan Caly gjorde slut med mig hade jag och Ammie ätit här i trappan istället. Drake åt med Carly. Jag förstod inte hur vi hade kunnat delat på oss på det här viset, framför allt inte Ammie och Carly som alltid hade varit tillsammans.

"Det är okej," sa hon och tog en bit av sin mat som hon hade i en låda. Hon brukade göra sin egen lunch. "De klarar sig nog. Vill du smaka?"

Hon sträckte gaflen mot mig och jag tackade aldrig nej till hennes hemlagade mat. Jag lutade mig framåt och tog en tugga av den. Det var så mycket godare än min macka.

"Tack, det var gott," sa jag till svar och hon log varmt mot mig, men jag kände hur hon var ledsen. "Jag klarar mig du vet."

"Jag vet, frågan är om jag gör det bara," sa hon till svar.

"Vad menar du med det?"

"Hur kunde hon göra så mot dig? Jag vill inte ha en vän som hon."

Jag stirrade på Ammie och det slog mig att det här förmodligen var hennes och Calys första gräl. Jag stirrade hungrigt på hennes mat och hon måste ha sätt det.

"Vill du ha mer?" frågade hon mjukt och jag nickade. Hon gav mig lådan. "Jag är inte hungrig ändå."

Jag nickade och åt först upp min macka och sedan åt jag glatt från hennes mat. När jag ätit klart gav jag henne lådan tillbaka.

"Tack," sa jag och hon flinade mot mig. Ett riktigt flin innan hon började skratta.

"Du har lite..." sa hon och lutade sig fram och strök sina fingrar över min kind precis vid min mun. Jag antog att hon tog bort lite mat därifrån, men jag tittade in i hennes ögon och kände hur vi började luta oss emot varandra.

"Oj, här stör vi visst," sa någon plötsligt och vi ryckte till och tittade upp mot trappan där Carly och Drake stod. Båda två konstigt nog sårade.
"Vad menar du med det?" frågade Ammie och blängde på Carly som gick under tystnad förbi oss.

"Ser ut som om jag vann över dig för en gångs skull," sa hon till svar kallt och tog Drakes hand. "Vi är tillsammans och det finns inget ni kan göra åt det."

Jag förstod inte vad hon höll på med och det gjorde tydligen inte heller Ammie för hon tittade bara på dem innan de var bort.

"Det där var bara konstigt," sa hon och tittade sedan på mig. "Liam, jag är ledsen."

"Var inte det," sa jag till svar och log mot henne. "Om sanningen ska fram så gillade jag egentligen dig från början. Jag vågade inte fråga ut dig så jag blev tillsammans med Carly för att kunna vara nära dig."

Ammie tittade på mig och jag tittade bort från henne. "Jag gillade dig hela tiden och hon visste det."

Fortfarande inget svar. Det var då skolklockan ringde in för nästa lektion men ingen av oss rörde sig. Vi satt bara kvar vid trappan och väntade på att den andra skulle säga något, de orden som aldrig blev uttalade då.

XoXo

StoryTeller

I am not stupid - Boys don't cry now, do they? - Part 4

Jag hade en stark känsla av att jag redan ivsste vad hon tänkte göra. Jag kunde inte låta honom gå igenom det själv, men hur kom jag ifrån Drake. Jag ville egentligen vara själv med honom, men egoistiskt ja och det var jag inte. Så jag vände mig mot honom och log.
"Jag måste gå snart med, de väntar på mig hemma," sa jag och började plocka ihop mina grejer. Men han tog tag i min hand och jag tittade på honom.
"Stanna hos mig," sa han och mitt hjärta hoppade över ett slag, men han såg ut som om han inte visste varför han hade sagt det.
"Va?" frågade jag istället för att slänga mig i hans armar som jag ville göra.
"Stanna hos mig, gå inte," upprepade han och den här gången såg han ut som han visste precis vad han ville.
"Jag ska hem, vi syns imon," sa jag istället med ett flin och drog mig loss från hans grepp innan jag packade ihop det sista av mina saker och gick. Jag var tvungen att hitta Liam och Carly. Han hade sagt att han skulle till henne och som tur var bodde hon inte så långt bort så jag kunde gå. Men jag gick inte, jag sprang. Jag kunde inte sluta tänka på vad som kunde vara fel, vad som hände nu när jag inte var där och hur det skulle bli. Jag fram till grinden av Carlys hus i samma ögonblick som dörren öppnades och Liam och hon kom ut genom den. De såg mig inte och jag gömde mig snabbt bakom ett träd. Jag hörde vad det sa, mest för att de skrek åt varandra.
"Jag fattar inte att du gör slut med mig!" Liam skrek. Jag hade haft rätt att oroa mig.
"Måste du skrika!" Carly skrek, men hon lät mest som om hon ville att det skulle sluta.
"Varför skulle jag!? Det är han eller hur!? Drake! Du dumpar mig för honom!"
Calry svarade inte och jag visste sanningen. Med ett stön vände sig Liam och började springa ut mot grinden och rakt mot mig. Jag gick fram bakom trädet och han stannade. Harklade sig och jag såg hur han var nära på att gråta.
"Hej Ammie," sa han och gick förbi mig.
"Liam, killar gråter inte, det är vad tjejer gör eller hur?" sa jag utan att titta på honom och jag hörde hur han skrattade till samtidigt som rösten sprack.
"Ja, jag har hört det," sa han sen till svar och jag vände mig mot honom och la mina armar om hans midja och lutade kinden mot hans smala lilla rygg.
"Jag går ingenstans du vet," sa jag tyst mot hans öra och han vände sig om och grävde ner sitt huvud i min hals och jag kände de varma tårarna mot min hud. Inte ett ljud kom ifrån honom. Vi bara stod så, utanför Carlys hus tills allt kändes bättre igen. Fast han var fortfarande förstörd och vi stod där länge. Kramade varandra undertiden hans tårara lugnade ner sig.

XoXo
StoryTeller

I am not stupid - Say the word - Part 3

Hon tittade upp från sin bok och log mot mig med sitt underbara leende. Hon var lika vacker som alltid och jag förstod varför hon var så populär.
"Ammie," sa jag och satte mig bredvid henne och tog upp min fysik bok. Jag visste att hon skulle sitta i biblioteket. Det gjorde hon alltid efter skolan och pluggade.
"Drake," sa hon till svar och log igen.
"Vad pluggar du?"
Dum fråga. Jag såg att hon satt med matte framför sig, men jag var tvungen att prata med henne.
"Är det inte uppenbart?" frågade hon med ett flin och pekade på boken.
"Jo, lite kanske," svarade jag. Hon tittade på mig och jag tappade tråden, fick plötsligt svårt att prata med henne.
"Vad gör du på fredag?" frågade jag plötsligt och hon tittade på mig. Ammie såg ut som om hon funderade på det en stund innan hon svarade med ett leende.
"Inget, hur så?"
"Har du lust att hänga med mig då?" frågade jag och hon log retligt mot mig.
"Vi får väll se," sa hon och sedan kom Liam fram bakom en bokhylla och satte sig mitt emot oss.
"Vart är Carly?" frågade jag. Jag visste att de var tillsammans, men jag hade aldrig sett dem bete sig som ett. Han tittade upp från boken han tagit fram och suckade.
"Hur ska jag veta?" svarade han lite surt och Ammie la en hand över hans.
"Det kommer bli bra, jag lovar," sa hon och strök med sin tumme över hans hand. Jag kunde inte hjälpa det, jag blev svartsjuk. Jag ville också ha henne nära mig. Plötsligt ringde någons mobil, det var förmodligen Liams för han flög upp från stolen och svarade sedan.
"Hallå? Jag kommer direkt," sa han sen. Han tog sina böcker och flinade mot Ammie. " Jag drar till Carly, hon sa att hon ville prata om något viktigt."
"Lycka till," sa Ammie till svar. Men det såg inte ut som om hon var lycklig för honom, snarare orolig. Sedan kom hon ihåg mig och all oro försvann ifrån hennes ansikte och hon log mot mig igen.
"Jag måste gå snart med, de väntar på mig hemma," sa hon och reste sig upp. Hon började plocka ihop sina böcker och jag tog hennes hand.
"Stanna hos mig," sa jag utan att tänka mig för och hon tittade på mig. Jag hade en känsla av att om jag inte sa hur jag kände nu skulle jag aldrig få en chans att göra det.
"Va?" sa hon och tittade på mig med stora ögon.
"Stanna hos mig, gå inte," sa jag och hon tittade oförstående på mig.
"Jag ska hem, " sa hon med ett flin. "Vi syns i skolan imon."
Sen drog hon sig loss och var borta. Jag hade inte hunnit säga det. Men jag kände att tiden började ta slut och jag behövde berätta för henne. Frågan var bara när och hur...

XoXo
StoryTeller
Förlåt för att jag inte varit akriv på ett tag