Jag hade en stark känsla av att jag redan ivsste vad hon tänkte göra. Jag kunde inte låta honom gå igenom det själv, men hur kom jag ifrån Drake. Jag ville egentligen vara själv med honom, men egoistiskt ja och det var jag inte. Så jag vände mig mot honom och log.
"Jag måste gå snart med, de väntar på mig hemma," sa jag och började plocka ihop mina grejer. Men han tog tag i min hand och jag tittade på honom.
"Stanna hos mig," sa han och mitt hjärta hoppade över ett slag, men han såg ut som om han inte visste varför han hade sagt det.
"Va?" frågade jag istället för att slänga mig i hans armar som jag ville göra.
"Stanna hos mig, gå inte," upprepade han och den här gången såg han ut som han visste precis vad han ville.
"Jag ska hem, vi syns imon," sa jag istället med ett flin och drog mig loss från hans grepp innan jag packade ihop det sista av mina saker och gick. Jag var tvungen att hitta Liam och Carly. Han hade sagt att han skulle till henne och som tur var bodde hon inte så långt bort så jag kunde gå. Men jag gick inte, jag sprang. Jag kunde inte sluta tänka på vad som kunde vara fel, vad som hände nu när jag inte var där och hur det skulle bli. Jag fram till grinden av Carlys hus i samma ögonblick som dörren öppnades och Liam och hon kom ut genom den. De såg mig inte och jag gömde mig snabbt bakom ett träd. Jag hörde vad det sa, mest för att de skrek åt varandra.
"Jag fattar inte att du gör slut med mig!" Liam skrek. Jag hade haft rätt att oroa mig.
"Måste du skrika!" Carly skrek, men hon lät mest som om hon ville att det skulle sluta.
"Varför skulle jag!? Det är han eller hur!? Drake! Du dumpar mig för honom!"
Calry svarade inte och jag visste sanningen. Med ett stön vände sig Liam och började springa ut mot grinden och rakt mot mig. Jag gick fram bakom trädet och han stannade. Harklade sig och jag såg hur han var nära på att gråta.
"Hej Ammie," sa han och gick förbi mig.
"Liam, killar gråter inte, det är vad tjejer gör eller hur?" sa jag utan att titta på honom och jag hörde hur han skrattade till samtidigt som rösten sprack.
"Ja, jag har hört det," sa han sen till svar och jag vände mig mot honom och la mina armar om hans midja och lutade kinden mot hans smala lilla rygg.
"Jag går ingenstans du vet," sa jag tyst mot hans öra och han vände sig om och grävde ner sitt huvud i min hals och jag kände de varma tårarna mot min hud. Inte ett ljud kom ifrån honom. Vi bara stod så, utanför Carlys hus tills allt kändes bättre igen. Fast han var fortfarande förstörd och vi stod där länge. Kramade varandra undertiden hans tårara lugnade ner sig.
XoXo
StoryTeller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar