Rawanda - Part 5 - Hello, hello

Mina syskon hade tvingat mig bort från sjukrummet på skolan och jag satt nu ute bredvid fotbollsplanen. Jag fick inte vara med i någon fysisk aktivitet på grund av min svaghet och därför satt jag nu och kollade på alla andra som sprang runt på planen. Mina ögon drogs till honom och jag försökte med all min kraft att inte titta på honom, men det var svårt att låta bli. Jag suckade och drog en hand genom mitt hår. Det som Trishtan sagt till mig ekade fortfarande i mitt huvud och jag förstod fortfarande inte vad han ville mig men det han hade sagt hade fångat min uppmärksamhet på något sätt. Ash log och skrek till en av killarna han spelade med att passa honom och han log. Han såg så vanlig ut. Hur kunde han rädda sin bror? Visste han ens om att han fanns? Ash gjorde mål och vände sig om och kramade om en av sina lagkamrater. Innan han vände sig om för att springa ut på planen vände han sig mot mig och log. Han lyfte sin hand och vinkade mot  mig och jag blev osäker på vad jag skulle göra. Försiktig lyfte jag handen och vinkade tillbaka. Han log innan han sprang vidare. Jag suckade igen och reste mig upp från platsen där jag satt i solen och började gå mot den lilla skogen som låg bakom skolan. Den var liten men stor nog att man kunde gömma sig i den. Jag gick fram till min vanliga plats mitt i en dunge där solen trängde in och blommorna blommade i alla nyanser. Jag tog ett djupt andetag och andades in blommornas doft innan jag öppnade min mun  och lät orden komma ur min mun. 

Hello, hello.
Anybody out there?'cause I don't hear a soundAlone, alone.I don't really know where the world is but I miss it now.

I'm out on the edge and I'm screaming my name,
like a fool at the top of my lungs.
Sometimes when I close my eyes I pretend I'm alright,
but it's never enough.
'cause my echo, echo,
is the only voice coming back.
Shadow, shadow,
is the only friend that I have.

Jag ryckte till och drog tillbaka till världen från min sång när en gren gick av bakom mig. Ingen hade hört mig sjunga och jag fick egentligen inte göra det heller.

"Du har en fin röst," sa han och log varmt mot mig. Jag visste inte vad jag skulle göra men jag bestämde mig för att stanna kvar. Det skulle se konstigt ut om jag sprang min väg.

"Tack," svarade jag honom och log tillbaka. Jag visste inte hur jag skulle reagera till det han sa men det jag sa verkade göra honom nöjd och han satte sig ner bland blommorna.

"Du borde låta folk höra dig sjunga oftare," sa han och jag gick fram och satte mig bredvid honom med blommorna runt oss.

"Jag får inte," sa jag svagt till svar och han tittade oförstående på mig. Jag hade inte sagt att jag var sjuk och Ash var ny, han visste inget. Det som i den här lilla stan var så självklart. 

"Vad menar du får inte?" frågade han precis som jag trott han skulle. Nu fanns det ingen återvändo och han skulle titta på mig som alla andra. Han skulle behandla mig annorlunda.

"Jag är sjuk, så om jag överanstränger mig på något sätt riskerar jag att dö," svarade jag honom utan att titta på honom. Jag klarade inte av att se hans blick. 

"Verkligen?" sa han och jag var tvungen att titta på honom. Han lät inte ledsen utan snarare förundrad. När jag väl mötte hans blick insåg jag att han inte tittade på mig som alla andra gjorde. Det fanns ingen sorg och ingen medlidan där fanns bara förundran och spänning. 

"Ja," svarade jag och mötte hans ögon. Han log mot mig. Inget tröstande leende utan ett leende som visade att han förstod och jag visste inte vad jag skulle säga mer. Han var inte alls som jag trodde och han visade inte de känslorna jag trodde han skulle. Var han verkligen så annorlunda från alla andra eller var det bara den han var? Trish röst trängde in i mitt huvud.

"Bara han kan rädda mig," och jag suckade. Medveten om att jag var tvungen att hjälpa dem båda. För jag ville träffa den riktigt Trishtan och jag ville att Ash skulle veta vem han var. Frågan var bara hur jag skulle göra det. 

XoXo

StoryTeller

Rawanda - Part 4 - Brödernas historia

"Ro," sa han med en kall röst. Han var inte arg. Bara sårad. Sist jag hade varit här hade jag inte fått ur honom något och vi hade bråkat. Därför var han nu sur och sårad. 
"Okej, visst," sa jag till svar. "Förlåt, okej?" 
Han tittade upp från sanden. Vi var på en strand och jag hörde havet men kunde inte se det. Jag var fast med blicken på honom.
"Jag förlåter dig," sa han och log. Han reste sig upp och det förvånade mig att han kunde styra mig så lätt. Jag var som en tråd runt hans finger. Det fanns inget jag kunde säga till om och jag ville ha svar på mina frågor.
"Vad heter du?" frågade jag honom. Det var så här jag hade börjat förra gången och han hade flippat ur. Jag visste att han inte var Ash men de var för lika och jag ville veta vem han var. 
"Du vet mitt namn," sa han med ett leende och jag skakade på huvudet. Det gjorde jag inte och jag vägrade att tro att han var Ash. Han suckade och drog en hand genom sitt sandfärgade hår. 
"Mitt namn är Trishtan," sa han tillslut och jag mötte hans blick. Var det en sanning eller en lögn? Jag kunde inte läsa av honom hur mycket jag än ville. Varför kunde jag inte förstå honom men han kunde förstå mig? Jag suckade och han log mot mig.
"Du kan kalla mig Trish," sa han och satte sig ner i sanden igen. 
"Kommer du svara på mina frågor ärligt?" frågade jag honom utan att släppa honom med blicken när jag satte mig ner bredvid honom. Jag ville inte erkänna att jag trodde det han sa var en lögn. Han log svagt mot mig innan han kollade ut över havet som jag visste var där.
"Jag kommer från en värld som heter Characa," sa han och jag studerade honom. Skulle jag tro på honom eller inte? Vad han än sa kunde jag inte sluta lyssna i alla fall. "Characa var ett mycket vackert land och alla älskade alla. Det fanns inget som hette hat. En dag föddes två tvillingar i kungafamiljen som regerade i Characa. Kungafamiljen var stolta över sina söner som såg exakt likadana ut men en dag kom en spåkvinna till slottet. När hon tog upp den första sonen log hon och sa följande: "Han kommer göra gått den här, fast han kommer ha en svårt väg framför sig och han kommer inte veta vem han är. Han kommer möta en flicka som kommer förändra hans liv och ta honom tillbaka till sitt hem. Han kommer göra er stolta."
Detta gjorde kungaparet glada men deras lycka skulle snart krossas då spåkvinnan tog upp den andra sonen och höll på att tappa barnet. Hon la tillbaka honom i sängen bredvid sin bror och drog efter andan. "Den här kommer göra odåd, han kommer förstöra allt och han kommer skicka iväg sin bror. Han kommer bli landets förstörare och den enda som kan rädda honom är broden som kommer försvinna."
Paret tittade förtvivlat ner på sin son och de förstod inte varför deras söner skulle bli så olika. Vad skulle skilja dem åt? 
Åren gick och sönerna blev 5 år gamla när spåkvinnas ord blev sanning. Kungaparet hade ignorerat det så gått de kunnat men nu gick det inte längre. Deras ena son gjorde bara elaka saker jämt och den andra läste böcker. Än så länge gick det att ta hand om dem båda och de tog ut varandra. En med förnuft och en med inget alls. 
En dag kom en vacker kvinna in i slottet och hon frågade efter den yngsta sonen. Den goda. Den äldre visade henne vägen och det var där orden kom sanna. Kvinnan tog en yngsta av bröderna och lämnade slottet. Hon tog med honom bort till något annat land som ingen visste något om. Man skyllde på den äldre och han tappade alla kontrollen. De låste in honom i ett rum och han blev lämnad med sina tankar. Allt var hans fel. Allt var hans fel. Han kunde inte gå tillbaka i tiden. Förräderiet mot hans bror åt upp honom och tillslut fanns där ingen kärlek kvar. Bara hat mot kvinnan och han bestämde sig för att han sluta fören han hittat henne och sin bror. Alla i Characa hade krafter så att även denna yngling som nu hade varit inlåst tills han var 10 år också hade det var ingen överraskning. När dörren öppnades och man släppte ut honom såg han bara svart och vitt och förstörde sitt land och inget vacker fanns kvar efter den dagen. Han dödade sina egna föräldrar med den mörka magi han lärt sig inne i rummet han varit inlåst i. Det tog honom tills han var 13 år innan han hittade kvinnan som tagit hans bror men hon kunde inte längre hjälpa honom. Hon hade fyra barn som hon skickade iväg genom en portal precis som hon gjort med den yngre broden men den äldre kunde inte komma igen. Kvinnan var en häxa. Häxor här kunde mer än vanliga människor och de var farliga. Den äldre broden dödade henne men hon hade lagt en förbannelse över honom. När han kom tillbaka till slottet satte han sig på tronen där han blev fast för evigt med hjälp av rosor och häxans magi. Men han gav aldrig upp sitt letande efter sin bror..."
Jag stirrade på honom. Jag förstod att den yngre broden var Ash och den äldre var Trish och nu satt här bredvid mig. Vad hade jag hamnat i för ställe.
"Kan man åka mellan värdarna?" frågade jag honom och han nickade.
"Om man kan tillräckligt med magi," sa han och jag studerade honom. Var det därför han ville åt mig? För att jag redan vandrare och han trodde jag kunde ta med mig Ash till Characa. Trodde han att Ash skulle rädda honom där? Jag skakade på huvudet. Det kunde inte vara så. Trish märkte det inte utan kollade bara drömmande ut över havet.

Jag vaknade i min säng och Alice sov bredvid mig. Mina syskon hade turats om att sova bredvid mig sedan jag berättat som drömmarna för Jasper. Alice sov sött och jag la mig lite närmare henne. Jag gillade att sova bredvid henne. Jag hade inga dåliga drömmar men jag visste att det var för att Trish inte orkade ge mig en nu. Var det han sagt sant? Jag ville veta, jag ville se världen han tillhörde. Världen som Ash tillhörde. Ash. Han visste förmodligen inget om det här och jag kunde inte berätta det för honom heller. Han skulle inte tro mig eller så skulle han tro att jag var knäpp. Men om jag kunde få in honom i en dröm med Trish. Frågan var bara hur. Jag kunde inte komma in i andras drömma än, det var Trish som var i mina. Hur kunde jag lära mig ta kontrollen av den här kraften? Jag visste att mina syskon inte hade hel kontroll över sina. Bara Jasper, men han behövde det. Jag suckade och la armarna om Alice innan jag somnade igen och denna gång, för första gången sedan regnet sov jag ostört och drömlöst. 

XoXo
StoryTeller

Rawanda - Part 3 - Syskonens förmåga

Alice satt i köket med huvudet nere i sina läxor. Jasper satt utanför på träterrassen tillsammans med Sebastian. De verkade prata intensivt om något och det gjorde mig nyfiken. Jasper var den enda Sebastian verkligen pratade med så det var inte därför jag var nyfiken. Nej, det såg ut som om de bråkade om något fast i viskningar. För varje ord Sebastian sa verkade Jasper bli mer och mer sur. Vad kunde vara så hemligt att de behövde bråka om det så här mycket?
"Ro," sa Alice och jag släppte mina bröder med blicken för att möta hennes mörkblå ögon. Hon log mot mig innan hon pekade på historia boken framför mig med pennan. "Du måste plugga."
Jag suckade men visste att hon hade rätt. Att jag var svag var ingen ursäkt att inte göra mina läxor även om jag använde den rätt ofta. Mina syskon visste om det och det gjorde allt de kunde för att jag skulle plugga som nu. Alice och jag satt alltid och pluggade tillsammans på helgerna hur gärna jag än skulle ha gjort något annat. Jag visste att även Alice ville göra annat men det var bara vi och det gjorde att vi var tvungna att ta hand om varandra. 
Jag tog upp boken och slog upp sidan 166 som jag skulle läsa. Jag hade aldrig gillat krig speciellt mycket och läsa om andra världskriget var inget som lockade mig men det var lika bra att göra det så att jag hade det gjort.

Han satt i sitt rum. Det var mörkt och han kände ingen anledning till att sätta sig upp och dra bort de tjocka gardinerna från fönsterna och släppa in solen. Han ville inte. Så istället låg han kvar i sängen med sin huvudvärk. Huvudvärken som alltid var där och alltid hemsökte honom.
"Ash,"sa rösten i hans huvud och han skakade på det. Han ville inte prata med rösten just nu. Han hade inte lust. Det var förmodligen den som gav honom huvudvärken. Ash vände sig i sängen som om han försökte vända sig bort från någon som stod bredvid men han visste att den som pratade var i hans huvud och inte utanför det. 
"Ash," sa rösten igen. Rösten lät precis som hans egen och han visste att personen såg likadan ut men han förstod inte vad rösten ville med honom. 
"Vad vill du?" svarade Ash rösten i sitt huvud. Den hade funnits där hela hans liv och han visste inte hur han skulle få bort den. Som liten hade hans föräldrar trott att han var galen när han pratade med rösten i hans huvud. Rösten som hade varit hans enda vän. De hade lagt in honom på mentalsjukhus. Ash hade lärt sig att spela som om rösten in var där och han hade blivit fri igen men  hans föräldrar hade inte velat veta av honom och därför bodde han nu ensam. 
"Har du pratat med henne?" frågade rösten. Ash visste vem rösten menade. Den menade Rawanda. Han ville inte svara rösten men visste att den egentligen redan visste svaret eftersom den visste allt om honom. Så han var tyst och väntade på att rösten skulle svara honom. Vad ville den honom egentligen?
"Bra,"  sa rösten innan den blev tyst igen och huvudvärken lämnade honom. Rösten hade gett sig av. För tillfället. Varför var den så intresserad av Rawanda? Det förstod han inte heller. Han suckade och satte sig upp i sängen. Om han bara visste vad rösten ville honom. Den skrämde honom. Vem var det?

Försiktigt knackade jag på dörren in till min brors rum och det tog bara några sekunder innan han öppnade åt mig. Hans svarta hår var blött men han hade i alla fall bytt kläder. Hans och Sebastians bråk hade spårat ut och Sebastian hade tillslut puttat ner Jasper i poolen. 
"Vad bråkade ni om?" frågade jag honom nyfiket och han suckade. Det var tydligen inget han ville prata om men jag var nyfiken och ville veta. Jasper tittade sig omkring i korridoren innan han tog min hand och drog in mig i sitt rum. Jag satte mig på hans säng och han stängde dörren.
"På om vi skulle berätta för dig eller inte," sa han till svar och jag tittade oförstående på honom. Berätta vad? Jag visste allt om mina syskon och de allt om mig. Eller det trodde jag i alla fall att jag gjorde.
"Berätta vad?" frågade jag honom och han suckade. Drog en hand genom sitt hår och satte sig bredvid mig på sängen.
"Ro, lyssna på mig nu och lova att du inte kommer bli skrämd," sa han och jag nickade till svar. " Efter olyckan upptäckte Alice, jag och Sebastian att något hade hänt med oss. Alice upptäckte att hon kunde se det som kommer hända och det som redan har hänt medan Sebastian fick någon sort tankekraft och kan läsa folks tankar och han blev otroligt smart. Jag fick en mer aktiv förmåga."
Jasper studerade mig. Det såg ut som om han väntade på att jag skulle skrika eller springa min väg men för mig lät det hela så normalt. Det kunde förklara varför jag kunde gå genom drömmar som han kallade det. 
Jasper tog min hand i sin och ett litet ljus uppstod mellan våra händer och en kyla kom över mig. När han tog bort sin hand var i min hand en svan gjord av is. Jag studerade den och log mot min bror som verkade oroad.
"Det kan förklara mina drömmar," sa jag och nu var det Japsers tur att inte förstå. Jag berättade för honom om mina drömmar. Vad som hade hänt, vad han sa, allt. Allt utom att den personen även fanns här och gick under namnet Ash.  Det var det enda jag inte sa. Något jag senare skulle få ångra. 

XoXo
StoryTeller

Rawanda - Part 2 - Mitt namn är Ash

Jag satt i min säng inne i det vita rummet och tittade ut genom fönstret. Jag kunde se honom härifrån. Vem var han? Han kunde inte vara samma person som i min dröm. Det var ju bara en person i min dröm. Men de såg exakt likadana ut. Samma röda ögon. Samma sandfärgade hår. Samma hud. Om han la sina armar om mig skulle det nog kännas likadant också.
Den här personen som jag nu studerade skrattade och log på ett vänligt sett. Inte som personen i mina drömmar. Personen i mina drömmar log men aldrig vänligt. Han såg så vanlig ut även om han hade röda ögon och alla verkade gilla honom. Hade han gått här hela tiden?
Jag drog en hand genom håret och suckade. Vem var han? Med ytligare en suck la jag mig ner i sängen och blundade. Jag ville inte se honom men jag hade iget val. Jag var så trött. Enda sedan jag sätt honom här hade jag undvikit att sova så mycket som möjligt. Jag ville inte se honom i mina drömmar eller här. Innan jag visste ordet av hade jag somnat.

"Ro," sa han och log mot mig. Ett leende jag hade kunnat leva utan. Åter igen stod vi på fältet. Varför hade jag rört vid speglen och släppt honom fri från den? Jag visste inte men jag visste att han hade fått mig att göra det.
"Vad gör du här?" frågade jag honom kallt och hans leende blev bredare. Jag hade alltid en känsla av att han kunde läsa mina tankar. Jag förstod bara inte hur.
"Du har träffat personen jag ville att du skulle hitta åt mig," sa han och jag skakade på huvudet. Jag visste vem han menade men jag tänkte inte hjälpa honom. Han fick göra sitta arbete själv. Jag ville bara att han skulle lämna mig ifred.
"Gå," sa jag till honom och han suckade. Hur kunde någon vara så kall?
"Jag vill bara att du hjälper mig komma tillbaka till min kropp," sa han och jag skakade på huvudet. Jag tänkte inte hjälpa honom. Jag hade sagt det så många gånger till honom nu.
"Gå sa jag."
Jag upprepade mig. Jag vill sova ifred. Han log mot mig innan han bugade sig och försvanna. Jag hade aldrig förstått den rörelsen. Vart gick han? Var det bara mig han var hos oss?
En varm vind kom från ingenstans och jag andades in. Kände doften av sommaren. Försiktigt sträckte jag ut mina armar mot den blå himmlen som om jag försökte omfamna den.

Jag vaknade av att någon försökte väcka mig. Det var inget jag var van vid. När jag sov fick jag alltid sova tills jag vaknade eftersom jag var så svag. Vem kunde vilja mig något så viktigt att de var tvunegna att väcka mig?
"Ursäkta?" sa en röst frågande och den var så bekant att jag satte mig rakt upp i sängen och klättrade upp mot väggen i en och samma rörelse.
"Ah, förlåt, det var inte meningen att skrämma dig," sa han och log mot mig. Ett vänligt leende. Jag rörde mig inte och andades häftigt. Han såg fundersamt på mig och jag studerade honom tillbaka. Var det verkligen inte samma person?
"Har vi träffats innan?" frågade han och jag skakade på huvudet innan jag kom på att jag faktiskt hade träffat honom innan.
"Jag gick in i dig igår," sa jag och han nickade till svar på ett sätt som jag inte visste hur jag skulle tolka. Han såg i alla fall inte helt övertygad om att det var den enda gången vi hade träffats.
"Vet du vad sjuksjöterskan är?" frågade tillslut och jag skakade på huvudet. Jag visste aldrig var hon var. Hon sa det aldrig till mig heller. Jag var som en parasit i det här rummet hon helst ville bli av med även om hon var snäll mot mig.
"Jag vet inte," svarade jag honom och han flinade.
"Synd, jag letade egentligen bara efter ett plåster och lite sprit. Jag skrapade upp knät när vi spelade fotboll," sa han och pekade på sitt knä. Han hade rätt. Det var täckt i bold. Jag andades in och pekade mot skåpet vid väggen på andra sidan.
"Det finns där inne," sa jag och han nickade till svar innan han gick fram till det och började plocka fram de sakerna han behövde.
"Så vad heter du?" frågade han och jag suckade. Som om han inte redan visste det. Men jag antog att jag kunde spela med en stund.
"Rawanda," sa jag och log mot honom. Han log tillbaka. "Ditt?"
"Jag heter Ashton," sa han och log bredare mot mig. "Men alla kallar mig Ash."
Ash. Det var inte ett namn som jag tänkt att han skulle ha. Men åt andra sidan hade jag aldrig tänkt att han hade ett namn. Jag hade aldrig brytt mig om det.
"Ash," sa jag i en viskning som för att testa namnet och han tittade upp från sitt sår som han höll på att ta hand om.
"Ja?" sa han frågande och jag skakade på huvudet. Hand röda ögon tindrade. Det gjorde de aldrig annars. Vem var han?
"Det var inget," sa jag till svar och han tittade tillbaka ner mot sitt sår. Han var så annorlunda mot i mina drömmar.
"Säker på att vi inte har träffats mer än igår?" frågade han mig plötsligt och jag nickade till svar. Det fanns inte en chans att han skulle få veta sanningen. Att jag pratade med honom varje gång jag sov. Var inte han egentligen tvingen att sova om han kunde vara i mina drömmar?
Ju mer jag funderade på honom ju mer nyfiken blev jag. Kanske jag kunde fråga honom i en dröm. Men jag ville inte se honom i drömmarna. Han var mycket trevligare här, i verkligheten.
Ash log mot mig innan han reste sig upp. Han var färdig med sitt sår.
"Det var trevligt att träffa dig Rawanda," sa han med ett stort leende innan han lämnade mig ensam i rummet igen. Jag ville veta mer och det fanns bara en person jag kunde fråga. Jag hade inget val än att fråga honom nästa gång jag skulle sova. Jag ville veta allt om Ash. Det var något  med honom som drog mig till honom och jag ville veta vad och varför var han i mina drömmar?

XoXo
StoryTeller

Rawanda - Part 1 - Drömvandraren

Jasper satt framför mig på bänken. Alice bredvid och Sebastian på min andra sida. Ingen sa något.  Jag hade berättat om drömmen så många gånger att de slutat lyssna på den. Alice sa alltid "kom tillbaka när den ändrar sig" och eftersom den inte hade gjort det kunde jag inte berätta den för henne. 
Jasper var min tvilling och även om vi var födda samtidigt såg vi inte lika ut alls. Han var lång, muskulös, blev lätt solbränd, hade olivgröna ögon, svart hår och ett vackert leende. En gång hade han tillhört sportfånarna på våran skola men när olyckan hände tappade han lusten helt. Så nu gick han klädd i svart och läste böcker hela dagarna. Man hade försökt få tillbaka honom på planen, men ingen hade lyckats vilket var synd eftersom min bror var bra på sport.
Alice var min ett år äldre syster och det skapade en del bråk mellan oss men vi var alltid bra vänner. Men inte heller Alice var lika mig med sitt bruna långa hår, solbrända kropp, fräkniga ansikte, mörkblå ögon och sin smala lilla kropp. Alice var inte längre än 1,62. Hon hade alltid spelat teater och spelat musik men även hon hade slutat efter olyckan. Även hon hade haft en talang som man sa hade gått till spillo. 
Sebastian hade så blont hår att det såg vitt ut, bruna ögon, ett vackert leende även om han hade tandställning just nu och han var lång. Han var inte lika solbränd som mina övriga syskon men det var för att han alltid satt vid datorn. Sebastian var smart men även han hade slutat ge tecken på sin smarthet efter olyckan. Den hade drabbat oss hårt.
Jag då, jag hade mörkbrunt hår, ljusblå ögon, jag var 1,75 lång, hade normal vikt, hade ojämna tänder och glasögon. Dock hade jag alltid linser på mig. Jag hade dessutom fräknar över kinderna.  Jag hade aldrig haft några talanger som mina syskon. Inte som jag visste om. Det ända var kanske min fantasi alltid hade varit i överflöd. 
En gång hade vi fyra regerat den här skolan. Inte längre. Inte efter olyckan. Den hade förändrat våra liv, förändrat oss. Vänt allt upp och ner. Vi pratade aldrig om den även om vi alla hade varit där. Ingen pratade med oss om den för de visste vad vi hade förlorat. 
Jag reste mig från bordet och mina syskon tittade upp.
"Ska du inte äta mer?" frågade Alice och jag skakade på huvudet. Jag var inte hungrig. Mina syskon nickade. Ingen av dem ville säga mer om det för de visste att de skulle leda till olyckan. Jag suckade och lämnade bordet och mina syskon bakom mig. De visste vart jag skulle. 
I varje tvillingpar finns det alltid en som är svagare. I mitt fall var det jag. Jag orkade inte lika mycket som andra och jag var alltid trött. Därför spenderade jag större delen av min skoltid i en säng som fanns inne hos sjuksystern. Hon lät mig komma och gå som jag ville. Jag hade till och med fått en nyckel. 
Nu var det ingen i rummet och jag låste upp med just den nyckeln och gick in. Sängen stod vid fönstret i det vita rummet. Jag drog för duken som Jasper och Sebastian hade hängt upp några år tidigare för att man skulle kunna skilja rummen åt. Det var tyst i rummet och utanför sken solen. Den värmde mina armar och jag la mig ner på sängen med en suck. Jag gillade den här sängen. Det var det ända stället som han inte var i mina drömmar. Den enda platsen jag fick sova ifred på. 

Jag stod på en äng och doften av gräs och sommar omringade mig. Solen sken ännu starkare här än i verkligheten och jag andades in luften som värmde mig. Jag hade på mig en vit klänning och någon la sina armar runt mig. Han hade en fast grepp, solbrända, muskulösa armar som sa att de aldrig ville släppa mig.
"Du ser vacker ut," viskade han och jag log ut mot luften. Jag var inte förvånad. Han skulle vara här det visste jag. Men i den här drömmen bestämde jag.
"Tack," sa jag med en röst som inte lät som min egen men jag hade lärt mig att i den här världen lät jag så. Jag visste att han log och han släppte taget om mig. Jag vände mig runt mot honom och möttes av hans röda ögon. Jag hade gillat dem sedan första gången jag såg dem. Den dagen jag förstört spegeln. Han var runt min ålder och hans hud var len och mjuk och hans hår var sandfärgat. Hela han var unik på något sätt. 
"Vad gör du här?" frågade jag honom och han log ett svagt leende. Han kom bara in i mina drömmar om han ville att jag skulle göra något speciellt.
"Direkt på kritan som vanligt," sa han och jag skakade på mitt huvud. Jag ville att han skulle gå så jag kunde njuta av min dröm igen. 
"Jag har ingen anledning att inte vara det," svarade jag honom och han log bredare den här gången. Han sträckte ut sina händer och kramade om mig. Jag hade inte tänkt på hur nära han var mig.
"Jag vill att du går in i någons dröm," sa han och jag suckade uppgivet. Han hade bett mig om samma sak sedan jag släppt honom lös. Problemet var att jag inte visste hur man gick in i andras drömmar. Hade jag vetat hade jag gjort det så att jag kunde bli av med honom.
"Jag kan inte," svarade jag honom ärligt som jag alltid gjorde undertiden jag tittade ner i marken. Han suckade frustrerat. Jag förstod honom men jag förstod inte varför han ville att just jag skulle göra det.
"Du måste," sa han med en lugnt röst men jag hörde hans ilska bakom den.
"Jag kan inte," sa jag igen och han släppte mig. Han gick några steg ifrån mig och jag visste att han snart skulle skrika på mig. "Jag håller fortfarande på att lära mig."
"Du är drömvandraren. Du ska veta från början," väste han åt mig och kanske hade han rätt. Men jag hade inte varit det så länge. Bara sedan regnet. Sedan olyckan. Jag undrade fortfarande varför mina syskon inte upplevt något liknande men kanske de inte ville berätta för mig.
Jag skakade på huvudet och blundade. Den här drömmen var över.

Jag vaknade upp i samma rum jag somnat men nu höll solen på att gå ner och jag suckade. Mina syskon väntade nog på mig. Det tog inte lång tid innan jag fick reda på att jag hade rätt för i nästa stund gick Alice, Jasper och Sebastian in i rummet. De hade med sig mina saker och jag reste mig upp. Vi sa inget undertiden vi började gå hemmåt men jag kunde inte sluta tänka på den nya drömmen. Jag tror inte att jag såg vart jag gick för helt plötsligt gick jag in i någon och jag stannade upp.
"Förlåt, det var inte meningen," sa jag och tittade upp mot personen jag gått in i. Han log tillbaka mot mig men jag kände en kall ilning genom min kropp.
"Det gör inget," sa han innan han gick vidare. Han kunde inte vara här. Det kunde inte vara honom. Samma utseende, samma röst. Det kunde inte vara! Han kunde inte vara här!
"Ro?" sa Alice och jag vände mig mot henne innan jag gick efter dem ut ur byggnaden, kvar med mina funderingar.

XoXo
StoryTeller

Rawanda - Prolog

"Kom till mig," viskade rösten. Jag hade hört den innan. Det var en killes röst men jag visste fortfarande inte hur han såg ut. Jag hade aldrig sett honom själv. 

"Kom till mig," viskade han igen och jag gick en aning närmare. Jag gick på luft i mörker. Vart jag än såg var det mörkt. Framför mig stod en spegel. Jag visste att om jag nådde fram till den skulle jag få se vem rösten tillhörde men det var så långt och varje gång jag kom dit och skulle få se honom vaknade jag. 

"Lite närmare," viskade han. Hans röst var behaglig och jag var inte rädd för mörkret för även det gav mig en viss lugnande känsla. Som om han inte heller kunde se mig fören jag kom fram till spegeln. Hans röst lät trött och det verkade jobbigt för honom att viska sig genom glaset. Jag började komma nära nu och jag sträckte ut handen som för att ta på glaset men det var inte min rörelse. Varför lyfte jag min han mot honom? Min hand tvekade innan den började ta sig mot glaset igen. Jag skrek. Drabbades av panik när jag inte kunde styra min egen kropp och i nästa stund vaknade jag upp i min säng. Det var fortfarande mörkt i mitt rum och ljuset från månen sken  in genom fönstret. Jag hade svettats och kläderna klibbade fast på min kropp. Hur länge hade jag sovit? Jag satte mig upp i sängen och suckade. Samma dröm igen. Jag hade haft samma dröm ända sedan meteorregnet för 4 månader sedan. Sebastian kom in i mitt rum utan att knacka och gav mig ett glas med vatten. Jag var inte säker på om han hade vaknat på grund av mig eller själv. Inget av det skulle förvåna mig. Jag tog glaset och han log mot mig innan han gick ut igen. Sebastian hade aldrig pratat mycket och sedan regnet hade han knappt pratat alls. Sebastian var min två år äldre bror och han tog alltid hand om mig. Lite mer än han brukade på den senaste tiden. Jag drack av vattnet jag fått och gick för att byta från den klibbiga pyjamasen till en annan. Den nya var mjukt och luktade gott. Precis som hemma. 

Jag andades in. Hemma. Det var så längesedan jag tänkt på dem att jag nästa glömt att de funnits.   Under tystnad gick jag tillbaka till min säng. Medveten om att så fort jag somnat skulle jag vara tillbaka i det mörka tomrummet med spegeln och försöka ta mig fram till den. Fram till honom. Det sista jag mindes innan jag somnade om den natten var hans röst. Som om den var precis bredvid mig.

"Somna om och släpp ut mig, rädda mig, drömvandrare."

XoXo

Storyteller

Rawanda - Previwe

Jag tog ett djupt andetag. Något var fel men jag kunde inte sätta fingret på vad. Alice satt bredvid mig på sängen och Jasper stod utanför dörren. Jag visste inte vart Sebastian hade tagit vägen men jag hade en känsla av att han inte var långt borta.
"Alice," viskade jag mot henne och hon nickade till svar så hastigt att hennes bruna hår flög åt alla håll. Jag var tvungen att berätta det för henne innan jag åkte tillbaka in i sömnensvärld och tillbaka till honom.
"Vad är det Ro?" frågade hon och jag drog efter yttligare ett andetag.
"Han är här och han kommer för mig, ni måste stoppa honom," viskade jag snabbt. Jag visste att hon hörde det jag sa för hennes blick var inte lika varm längre.
"Vad menar du? Han finns väl bara i dina drömmar?" frågade hon och jag skakade på huvudet. Jag ångrade plötsligt att jag inte hade berättat allt för henne. Att han fanns här med fast i en annan skepnad. Att hans röda ögon alltid vakade över mig. Att jag aldrig var säker från honom. Att jag inte kunde stoppa honom. Att han hade mig i ett järngrepp.
En stak smärta kom över mig och jag la mig ner på sängen igen. Jag visste att det snart var dags för mig att fara tillbaka men jag ville inte. Jag ville vara kvar här med Alice, Jasper och Sebastian men det fanns inget val för mig.
"Lova att hitta honom och få honom att sluta," sa jag innan jag blundade och försvann tillbaka in i drömvärlden. Världen jag ville ut ifrån och rymma ifrån och världen jag längtade till när jag var vaken. Till världen där han var sig själv och jag ville vara med honom för evigt. I världen där jag inte kunde rymma men inte ville lämna. Världen utan mina syskon men med honom. Världen jag aldrig kunde kommma undan, inte ens om jag lämnade honom och hans röda ögon. De ögonen jag aldrig ville skiljas från...

XoXo
StoryTeller
(som ni ser, en ny berättelse på gång och jag hoppas ni kommer gilla den. Den kommer bryta sig lite från det jag skrivit innan. Berätta gärna vad ni tycker!)