Jag satt i min säng inne i det vita rummet och tittade ut genom fönstret. Jag kunde se honom härifrån. Vem var han? Han kunde inte vara samma person som i min dröm. Det var ju bara en person i min dröm. Men de såg exakt likadana ut. Samma röda ögon. Samma sandfärgade hår. Samma hud. Om han la sina armar om mig skulle det nog kännas likadant också.
Den här personen som jag nu studerade skrattade och log på ett vänligt sett. Inte som personen i mina drömmar. Personen i mina drömmar log men aldrig vänligt. Han såg så vanlig ut även om han hade röda ögon och alla verkade gilla honom. Hade han gått här hela tiden?
Jag drog en hand genom håret och suckade. Vem var han? Med ytligare en suck la jag mig ner i sängen och blundade. Jag ville inte se honom men jag hade iget val. Jag var så trött. Enda sedan jag sätt honom här hade jag undvikit att sova så mycket som möjligt. Jag ville inte se honom i mina drömmar eller här. Innan jag visste ordet av hade jag somnat.
"Ro," sa han och log mot mig. Ett leende jag hade kunnat leva utan. Åter igen stod vi på fältet. Varför hade jag rört vid speglen och släppt honom fri från den? Jag visste inte men jag visste att han hade fått mig att göra det.
"Vad gör du här?" frågade jag honom kallt och hans leende blev bredare. Jag hade alltid en känsla av att han kunde läsa mina tankar. Jag förstod bara inte hur.
"Du har träffat personen jag ville att du skulle hitta åt mig," sa han och jag skakade på huvudet. Jag visste vem han menade men jag tänkte inte hjälpa honom. Han fick göra sitta arbete själv. Jag ville bara att han skulle lämna mig ifred.
"Gå," sa jag till honom och han suckade. Hur kunde någon vara så kall?
"Jag vill bara att du hjälper mig komma tillbaka till min kropp," sa han och jag skakade på huvudet. Jag tänkte inte hjälpa honom. Jag hade sagt det så många gånger till honom nu.
"Gå sa jag."
Jag upprepade mig. Jag vill sova ifred. Han log mot mig innan han bugade sig och försvanna. Jag hade aldrig förstått den rörelsen. Vart gick han? Var det bara mig han var hos oss?
En varm vind kom från ingenstans och jag andades in. Kände doften av sommaren. Försiktigt sträckte jag ut mina armar mot den blå himmlen som om jag försökte omfamna den.
Jag vaknade av att någon försökte väcka mig. Det var inget jag var van vid. När jag sov fick jag alltid sova tills jag vaknade eftersom jag var så svag. Vem kunde vilja mig något så viktigt att de var tvunegna att väcka mig?
"Ursäkta?" sa en röst frågande och den var så bekant att jag satte mig rakt upp i sängen och klättrade upp mot väggen i en och samma rörelse.
"Ah, förlåt, det var inte meningen att skrämma dig," sa han och log mot mig. Ett vänligt leende. Jag rörde mig inte och andades häftigt. Han såg fundersamt på mig och jag studerade honom tillbaka. Var det verkligen inte samma person?
"Har vi träffats innan?" frågade han och jag skakade på huvudet innan jag kom på att jag faktiskt hade träffat honom innan.
"Jag gick in i dig igår," sa jag och han nickade till svar på ett sätt som jag inte visste hur jag skulle tolka. Han såg i alla fall inte helt övertygad om att det var den enda gången vi hade träffats.
"Vet du vad sjuksjöterskan är?" frågade tillslut och jag skakade på huvudet. Jag visste aldrig var hon var. Hon sa det aldrig till mig heller. Jag var som en parasit i det här rummet hon helst ville bli av med även om hon var snäll mot mig.
"Jag vet inte," svarade jag honom och han flinade.
"Synd, jag letade egentligen bara efter ett plåster och lite sprit. Jag skrapade upp knät när vi spelade fotboll," sa han och pekade på sitt knä. Han hade rätt. Det var täckt i bold. Jag andades in och pekade mot skåpet vid väggen på andra sidan.
"Det finns där inne," sa jag och han nickade till svar innan han gick fram till det och började plocka fram de sakerna han behövde.
"Så vad heter du?" frågade han och jag suckade. Som om han inte redan visste det. Men jag antog att jag kunde spela med en stund.
"Rawanda," sa jag och log mot honom. Han log tillbaka. "Ditt?"
"Jag heter Ashton," sa han och log bredare mot mig. "Men alla kallar mig Ash."
Ash. Det var inte ett namn som jag tänkt att han skulle ha. Men åt andra sidan hade jag aldrig tänkt att han hade ett namn. Jag hade aldrig brytt mig om det.
"Ash," sa jag i en viskning som för att testa namnet och han tittade upp från sitt sår som han höll på att ta hand om.
"Ja?" sa han frågande och jag skakade på huvudet. Hand röda ögon tindrade. Det gjorde de aldrig annars. Vem var han?
"Det var inget," sa jag till svar och han tittade tillbaka ner mot sitt sår. Han var så annorlunda mot i mina drömmar.
"Säker på att vi inte har träffats mer än igår?" frågade han mig plötsligt och jag nickade till svar. Det fanns inte en chans att han skulle få veta sanningen. Att jag pratade med honom varje gång jag sov. Var inte han egentligen tvingen att sova om han kunde vara i mina drömmar?
Ju mer jag funderade på honom ju mer nyfiken blev jag. Kanske jag kunde fråga honom i en dröm. Men jag ville inte se honom i drömmarna. Han var mycket trevligare här, i verkligheten.
Ash log mot mig innan han reste sig upp. Han var färdig med sitt sår.
"Det var trevligt att träffa dig Rawanda," sa han med ett stort leende innan han lämnade mig ensam i rummet igen. Jag ville veta mer och det fanns bara en person jag kunde fråga. Jag hade inget val än att fråga honom nästa gång jag skulle sova. Jag ville veta allt om Ash. Det var något med honom som drog mig till honom och jag ville veta vad och varför var han i mina drömmar?
XoXo
StoryTeller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar