Solen gick i moln och helt utan förvarning öste regnet ner. Vi sprang in i huset. Det var en vecka kvar av resan som vi skulle ha i Jolies villa vid havet. Vi satt inne. Alla i filtar och huttrade. Det knaske var varmt ute, men det hjälpte inte oss när regnet var iskallt. Ändå hade vi dushcat och nu var vi på väg att dricka något varmt som varm choklad.
"Tee!" skrek Jolie.
"Kaffe!" skrek Chasper. Det var ovanligt att de var de som bråkade.
"Choklad!" sa reste uppretade på att de inte lyssnade på majoriteten. Jag satt tyst och studerade dem. Det gjorde Felicia också och hon såg fundersam ut.
"Vad är det?" frågade jag henne då hon gav i från sig en djup suck.
"Inget, jag bara önskar att jag inte hade alla dessa luckor i huvudet," svarade hon uppgivet och tittade i golvet. Jag log lite och reste mig upp så plötsligt att de andra tystnade och tittade upp.
"Jag har en ide," sa jag och gick ut i köket. Kom tillbaka med drickorna de ville ha och de tackade alla. Sedan gick jag och hämtade en kortlek.
"Vi spelar, den som förlorar får göra ett straffspel, inga undantag eller passa," sa jag och började blanda den.
Alla log mot tanken och ingen sa imot. Jag delade och så började spelet. Först var det små saker man skulle göra, men ju mer man kom in i spelet ju mer avancerade och konstiga grejer skulle man göra. I slutet låg hälften av oss avtuppade på golvet och reste krolade rutn i ett par sista försöka att inte bryta ihop. Ingen visste riktigt vad det var som vi hade gjort. Men kul hade de varit. Jag blundade och lyssnade på regnet som fortfarande öste ner mot taket. Smatter, smatter.
Någon som låg bredvid mig tog min hand och jag tittade på henne.
"Tack, du gjorde det för mig, jag hade roligt," sa Felicia och log. Jag la min hand på henne kind.
"Vad som hellst för dig," svarade jag och log tillbaka. Hon nickade och blundade en sekund. Jag studerade henne. Jag skulle sagt att jag älskade henne medan hon mindes mig, men jag hade varit rädd att hon skulle dra sig undan och vi hade ju lovat att inte bli kära i varandra. Varför hade de blivit så här nu då?
Jag suckade och och hon öppnade ögonen. Mötte min blick. Vi flyttade lite närmare varandra. Men precis när våra läppar skulle möta varandras slog någon på andra sidan till mig i sömnen och jag drog mig undan.
"Förlåt," mumlade jag och vände mig. Med ryggen mot henne. Jag kunde inte kyssa henne utan att hon visste varför. Det var inte rättvist. Jag ville att hon skulle minnas mig. Vad höll jag på med egentligen? Ingen som vet svaret på den frågan?
Ja, okej, kort inlägg xD
XoXo
StoryTeller
torsdag 22 september 2011
måndag 19 september 2011
Kill me for love del 10
Hon kom ihåg bitar. Inte allt och bara små saker. Så som att Jolie och jag bråkade, men hon sa att hon fortfarande inte hade något ansikte på mig i sina minnen. Det gjorde henne osäker på om det var mig hon såg eller inte.
Jag drog efter andan och la mig ner på verandan. Till min förvåning var det inte Chasper eller Felicia som kom smygande på mig den här gången utan Jolie.
"Alex," sa hon och satte sig tyst bredvid mig.
"Ja," svarade jag utan att öppna ögonen. Njöt av solen.
"Jag..." började hon men hon tystnade sedan.
"Vad är det?" frågade jag och tittade på henne. Det var första gången jag hörde henne vara tyst om något. Hon skakade bara på huvudet, svarade inte och tittade bort.
"Jolie," sa jag i en uppgiven suck och hon tittade rakt på mig.
"Kan du göra mig en tjänst?"
"Beror på vad?" svarade jag henne lite tveksam.
Jolie log på ett sätt som fick mig att känna mig ännu mer tveksam.
30 minuter senare...
Chasper och Jolie gick en bit framför mig. Planerade något i precis lagom ton så att jag inte skulle kunna höra. Det irriterade mig. Men jag sa inget om det.
"Det luktar gott här," sa Felicia och log mot mig. Hon gick bredvid mig och log.
"Visst gör det," svarade jag och log tillbaka. Havsvatten luktar gott, men jag gillar din doft av rosor bättre. Jag suckade och drog en hand genom håret. Det var nu jag märkte att Jolie och Chasper var borta. Det gjorde visst Felicia också och det syntes på henne för hon började skruva på sig. Tyckte det var obekvämt.
"Vi kan gå tillbaka om du vill," sa jag och hon nickade tyst. Jag hade inga minnen av att Felicia varit sån här, inte ens när jag plockat upp henne vid nyår för ett halv år sedan.
Solen höll på att gå ner och jag stannade utan att tänka på det och tittade på den. Felicia hade också stannar och omedvetet tog jag hennes hand. Jag trodde hon skulle dra sig undan, men istället tog hon min hand tillbaka och kramade om den.
"Det måste vara ensamt för dig när jag inte kommer ihåg dig," sa hon och tittade in i mina ögon.
"Lite," svarade jag och mötte hennes blick. Wow, hon hade vackra ögon.
"Förlåt," sa hon och såg skyldig ut.
"Det är inte ditt fel," svarade jag och log svagt mot henne till svar. Det fick henne nog att må lite bättre för hon log ärligt mot mig.
Jag kan inte beskriva riktigt vad som hände, det är som de där scenerna i filmer eller i böcker. När ett par står och tittar på när solen går ner och sen håller på att kyssa varandra. Problemen här var:
1. vi var inte tillsammans
2. vi blev avbrutna...
Jag la handen på hennes kind och hon ställde sig på tå mot mig och vi lutade oss båda mot varandra när Chasper och Jolie kom tillbaka. Båda lika glada och flinade. Som om det gjort något hemskt. Jag suckade och släppte Felicia.
"Seriöst?" frågade jag med en irriterad ton och de log.
"Alltid," svarade de och jag suckade igen. Drog en hand igenom håret. Felicia sa inte mer sedan den kvällen. Hon gick bara tyst i mellan oss och självklart så skällde Jolie på mig när vi kom hem och undrade vad jag hade gjort. Vilket jag som vanligt inte hade en aning om själv. Hur kan man älska henne så mycket att man inte vet vad man gör? Hade Jolie skrikit och jag hade funderat på det många gånger. Svaret var enkelt. Man gör bara det...
XoXo
StoryTeller
Jag drog efter andan och la mig ner på verandan. Till min förvåning var det inte Chasper eller Felicia som kom smygande på mig den här gången utan Jolie.
"Alex," sa hon och satte sig tyst bredvid mig.
"Ja," svarade jag utan att öppna ögonen. Njöt av solen.
"Jag..." började hon men hon tystnade sedan.
"Vad är det?" frågade jag och tittade på henne. Det var första gången jag hörde henne vara tyst om något. Hon skakade bara på huvudet, svarade inte och tittade bort.
"Jolie," sa jag i en uppgiven suck och hon tittade rakt på mig.
"Kan du göra mig en tjänst?"
"Beror på vad?" svarade jag henne lite tveksam.
Jolie log på ett sätt som fick mig att känna mig ännu mer tveksam.
30 minuter senare...
Chasper och Jolie gick en bit framför mig. Planerade något i precis lagom ton så att jag inte skulle kunna höra. Det irriterade mig. Men jag sa inget om det.
"Det luktar gott här," sa Felicia och log mot mig. Hon gick bredvid mig och log.
"Visst gör det," svarade jag och log tillbaka. Havsvatten luktar gott, men jag gillar din doft av rosor bättre. Jag suckade och drog en hand genom håret. Det var nu jag märkte att Jolie och Chasper var borta. Det gjorde visst Felicia också och det syntes på henne för hon började skruva på sig. Tyckte det var obekvämt.
"Vi kan gå tillbaka om du vill," sa jag och hon nickade tyst. Jag hade inga minnen av att Felicia varit sån här, inte ens när jag plockat upp henne vid nyår för ett halv år sedan.
Solen höll på att gå ner och jag stannade utan att tänka på det och tittade på den. Felicia hade också stannar och omedvetet tog jag hennes hand. Jag trodde hon skulle dra sig undan, men istället tog hon min hand tillbaka och kramade om den.
"Det måste vara ensamt för dig när jag inte kommer ihåg dig," sa hon och tittade in i mina ögon.
"Lite," svarade jag och mötte hennes blick. Wow, hon hade vackra ögon.
"Förlåt," sa hon och såg skyldig ut.
"Det är inte ditt fel," svarade jag och log svagt mot henne till svar. Det fick henne nog att må lite bättre för hon log ärligt mot mig.
Jag kan inte beskriva riktigt vad som hände, det är som de där scenerna i filmer eller i böcker. När ett par står och tittar på när solen går ner och sen håller på att kyssa varandra. Problemen här var:
1. vi var inte tillsammans
2. vi blev avbrutna...
Jag la handen på hennes kind och hon ställde sig på tå mot mig och vi lutade oss båda mot varandra när Chasper och Jolie kom tillbaka. Båda lika glada och flinade. Som om det gjort något hemskt. Jag suckade och släppte Felicia.
"Seriöst?" frågade jag med en irriterad ton och de log.
"Alltid," svarade de och jag suckade igen. Drog en hand igenom håret. Felicia sa inte mer sedan den kvällen. Hon gick bara tyst i mellan oss och självklart så skällde Jolie på mig när vi kom hem och undrade vad jag hade gjort. Vilket jag som vanligt inte hade en aning om själv. Hur kan man älska henne så mycket att man inte vet vad man gör? Hade Jolie skrikit och jag hade funderat på det många gånger. Svaret var enkelt. Man gör bara det...
XoXo
StoryTeller
söndag 11 september 2011
Kill me for love del 9
Felicia satt på verandan. Tittade på oss när vi badade, lekte och solade. Jag stod i vattnet och pratade på Chasper när Jolie kom.
"Varför är Fia så fundersam? Hon är så tyst och hon vill inte säga något om det," sa Jolie och tittade på mig. Undrade om jag hade gjort något mot henne.
"Jag vet inte, varför skulle det vara mitt fel?" frågade jag till svar.
"För att det är du?" sa Chasper och Jolie tillsammans med en menande blick. Jag drog en hand igenom mitt hår.
"Jag har inte gjort något, jag lovar," sa jag. Svaret dög inte för Jolie och hon började skrika på mig och jag svarade. Vi retade upp varandra. Vi brukade bråka, det hade vi alltid gjort. Oftast om Felicia på skoj, men nu var det allvar.
"Jag drar," sa jag till Chasper och gav upp, lät Jolie vinna. Hon fick ett belåtit leende på läppar. Jag suckade och gick tillbaka in i huset och fram till kylen. Drog ut en stor vatten melon och började dela den.
"Vad gör du?" frågade plötsligt en lite röst bakom mig och jag ryckte till. Jag hade inte hört henne komma.
"Delar meloner," svarade jag och log mot henne. Felicia studerade mig och sedan gick hon fram tog en kniv och började hjälpa mig.
"Vad bråkade om med Jolie den här gången?" frågade hon och jag tittade på henne. Hon tittade på melonen.
"Inget, hur vet du om att vi brukar bråka?"
"Det kom tillbaka till mig när jag såg er bråka," svarade hon och gjorde en grimash. Hon hade skurit sig i fingret. Inte djupt, men de blödde. Jag tog hennes finger och stoppade det i munnen i ett försök att få det att sluta blöda. Hon tittade på mig och det som hände efter det var som om det var i film.
Hennes kropp måste ha reagerat på min beröring. Det slog mig att jag inte hade rört henne direkt sedan hon kommit hem från sjukhuset. Hon drog undan sin hand och slängde sig i mina armar i en kram. Andades häftigt. Klängde på mig.
"Fia?" sa jag frågande och kände doften av rosor från henne. Hon släppte mig.
"Förlåt, jag vet inte vad som hände," svarade hon och tittade ner i golvet. Förmodligen var det för att hon tyckte det var för pinsamt att titta på mig. "Min kropp bara reagerade av sig själv. Vi måste ha varit nära," sa hon och jag såg att hon fortfarande andades häftigt.
Jag gick fram till ett av skåpen, letade upp ett plåster och satte det på hennes sårade finger.
"Det gör inget," sa jag och log mot henne. Hon fick sitta ner medan jag skar upp resten av melonerna och vi gick tillsammans ut med dem. Jag undrade vad hon tänkte på, men vågade inte fråga som jag hade gjort så många gånger innan.
Jolie sa förlåt när vi kom tillbaka och jag såg hur Fia sedan drog undan henne och frågade ut henne. Berättade i förtvivlan och Chasper tittade på mig.
"Vill du fylla i eller?" frågade han och jag log. Berättade för min bästa vän om vad som hade hänt och han log mer och mer för varje ord jag sa, vilket jag såg att Jolie gjorde borta hos Fia också.
XoXo
SoryTeller
"Varför är Fia så fundersam? Hon är så tyst och hon vill inte säga något om det," sa Jolie och tittade på mig. Undrade om jag hade gjort något mot henne.
"Jag vet inte, varför skulle det vara mitt fel?" frågade jag till svar.
"För att det är du?" sa Chasper och Jolie tillsammans med en menande blick. Jag drog en hand igenom mitt hår.
"Jag har inte gjort något, jag lovar," sa jag. Svaret dög inte för Jolie och hon började skrika på mig och jag svarade. Vi retade upp varandra. Vi brukade bråka, det hade vi alltid gjort. Oftast om Felicia på skoj, men nu var det allvar.
"Jag drar," sa jag till Chasper och gav upp, lät Jolie vinna. Hon fick ett belåtit leende på läppar. Jag suckade och gick tillbaka in i huset och fram till kylen. Drog ut en stor vatten melon och började dela den.
"Vad gör du?" frågade plötsligt en lite röst bakom mig och jag ryckte till. Jag hade inte hört henne komma.
"Delar meloner," svarade jag och log mot henne. Felicia studerade mig och sedan gick hon fram tog en kniv och började hjälpa mig.
"Vad bråkade om med Jolie den här gången?" frågade hon och jag tittade på henne. Hon tittade på melonen.
"Inget, hur vet du om att vi brukar bråka?"
"Det kom tillbaka till mig när jag såg er bråka," svarade hon och gjorde en grimash. Hon hade skurit sig i fingret. Inte djupt, men de blödde. Jag tog hennes finger och stoppade det i munnen i ett försök att få det att sluta blöda. Hon tittade på mig och det som hände efter det var som om det var i film.
Hennes kropp måste ha reagerat på min beröring. Det slog mig att jag inte hade rört henne direkt sedan hon kommit hem från sjukhuset. Hon drog undan sin hand och slängde sig i mina armar i en kram. Andades häftigt. Klängde på mig.
"Fia?" sa jag frågande och kände doften av rosor från henne. Hon släppte mig.
"Förlåt, jag vet inte vad som hände," svarade hon och tittade ner i golvet. Förmodligen var det för att hon tyckte det var för pinsamt att titta på mig. "Min kropp bara reagerade av sig själv. Vi måste ha varit nära," sa hon och jag såg att hon fortfarande andades häftigt.
Jag gick fram till ett av skåpen, letade upp ett plåster och satte det på hennes sårade finger.
"Det gör inget," sa jag och log mot henne. Hon fick sitta ner medan jag skar upp resten av melonerna och vi gick tillsammans ut med dem. Jag undrade vad hon tänkte på, men vågade inte fråga som jag hade gjort så många gånger innan.
Jolie sa förlåt när vi kom tillbaka och jag såg hur Fia sedan drog undan henne och frågade ut henne. Berättade i förtvivlan och Chasper tittade på mig.
"Vill du fylla i eller?" frågade han och jag log. Berättade för min bästa vän om vad som hade hänt och han log mer och mer för varje ord jag sa, vilket jag såg att Jolie gjorde borta hos Fia också.
XoXo
SoryTeller
torsdag 8 september 2011
Kill mr for love del 8
Rosor. Det är vackra blommor. Med sin knallröda färg och ståtliga hållning. Men man måste akta dig för taggarna så att de inte sticker en. Man måste akta sig så att man inte blir sårad. Därför är rosen ett slag i sig. Ett slag som ingen kan identifiera med sin ståtliga magnifika uppsyn och samtidigt så farlig.
"Alex, är du okej?" frågade Jolie oroligt och jag log till svar.
"Jag mår bra Jolie," svarade jag. Jag såg direkt att hon inte trodde på mig. Jag vet inte om det var för att mina ögon såg trötta och uppgivna ut eller för att mitt leende var svagt och utan värme eller min röst hes. Men hon såg igenom det.
"Vi får ta hem henne reda idag," sa Olivia från andra sidan rummet. Hon var en liten tjej med brunt långt hår och älskade fester mer än något. Dessutom var hon väldigt söt.
"Vilken tur," svarade de andra och log. Såg uppriktigt glada ut. Chasper kom fram till mig.
"Det är bara att börja om från början du vet," sa han och log.
"Men jag vet inte om jag klarar av det. Hon kommer ihåg alla av er, alla! Utom mig! " svarade jag honom och suckade samtidigt som jag skakade på huvudet. Det var sant och läkaren hade sagt att hennes minne skulle komma tillbaka tillslut. Det var bara en fråga om när. Frågan i mitt fall var om jag kunde vänta så länge. Jag drog efter andan i en suck.
Det var kväll och jag satt ute på verandan till Jolies sommarhus. Vi hade bestämt oss för att stanna där i de 2 veckor som vi hade bestämt sedan innan. Felicia verkade inte ha något i mot det. Det var ju inget fel på henne förutom stygnen i hennes huvud och att hon inte kom ihåg mig. Jag lyssnade på vågorna och tittade på stjärnorna. Blundade och det var då jag hörde små tysta steg som kom närmare. Jag rörde mig inte.
"Varför sitter du här ute?" frågade den lilla svaga söta rösten som jag kände igen så väll. Rösten som var som en melodi och skapade en sång. Rösten som jag ville bara skulle bara bli min. Men jag hade inte den rätten längre.
"För att tänka," svarade jag henne.
"Vad tänker du på då? Det måste vara något allvarligt," sa hon och satte sig bredvid mig och jag visste att hon tittade upp på månen och stjärnorna.
"Ja, det är det, en viss tjej kommer inte ihåg mig," svarade jag henne och tittade på henne. Hon mötte min blick.
"Jag?"
"Japp."
"Vem är jag för dig?"
Jag blev tyst. Tittade ut över stranden och sedan tillbaka till henne.
"Det berättar jag när du får tillbaka dina minnen om mig," svarade jag henne och log. Reste mig upp och rufsade till hennes hår och gick in i huset och upp till mitt rum. Lämnade henne kvar med en funderande min.
"Alex, är du okej?" frågade Jolie oroligt och jag log till svar.
"Jag mår bra Jolie," svarade jag. Jag såg direkt att hon inte trodde på mig. Jag vet inte om det var för att mina ögon såg trötta och uppgivna ut eller för att mitt leende var svagt och utan värme eller min röst hes. Men hon såg igenom det.
"Vi får ta hem henne reda idag," sa Olivia från andra sidan rummet. Hon var en liten tjej med brunt långt hår och älskade fester mer än något. Dessutom var hon väldigt söt.
"Vilken tur," svarade de andra och log. Såg uppriktigt glada ut. Chasper kom fram till mig.
"Det är bara att börja om från början du vet," sa han och log.
"Men jag vet inte om jag klarar av det. Hon kommer ihåg alla av er, alla! Utom mig! " svarade jag honom och suckade samtidigt som jag skakade på huvudet. Det var sant och läkaren hade sagt att hennes minne skulle komma tillbaka tillslut. Det var bara en fråga om när. Frågan i mitt fall var om jag kunde vänta så länge. Jag drog efter andan i en suck.
Det var kväll och jag satt ute på verandan till Jolies sommarhus. Vi hade bestämt oss för att stanna där i de 2 veckor som vi hade bestämt sedan innan. Felicia verkade inte ha något i mot det. Det var ju inget fel på henne förutom stygnen i hennes huvud och att hon inte kom ihåg mig. Jag lyssnade på vågorna och tittade på stjärnorna. Blundade och det var då jag hörde små tysta steg som kom närmare. Jag rörde mig inte.
"Varför sitter du här ute?" frågade den lilla svaga söta rösten som jag kände igen så väll. Rösten som var som en melodi och skapade en sång. Rösten som jag ville bara skulle bara bli min. Men jag hade inte den rätten längre.
"För att tänka," svarade jag henne.
"Vad tänker du på då? Det måste vara något allvarligt," sa hon och satte sig bredvid mig och jag visste att hon tittade upp på månen och stjärnorna.
"Ja, det är det, en viss tjej kommer inte ihåg mig," svarade jag henne och tittade på henne. Hon mötte min blick.
"Jag?"
"Japp."
"Vem är jag för dig?"
Jag blev tyst. Tittade ut över stranden och sedan tillbaka till henne.
"Det berättar jag när du får tillbaka dina minnen om mig," svarade jag henne och log. Reste mig upp och rufsade till hennes hår och gick in i huset och upp till mitt rum. Lämnade henne kvar med en funderande min.
söndag 4 september 2011
Kill me for love del 7
Skolavslutningen hade kommit och vi satt inne i samlingsrummet. Alex höll min hand och Jolie satt på min andra sida.
"Mina föräldrar har ett hus vid stranden och vi hade tänkt åka dit i sommar, vill ni med?" frågade Jolie. Vi som hon syftade på här var gänget. Jag tittade på Alex, väntade på hans svar.
"Visst," sa han och jag log till svar. Han var väldigt framåt och jag antog att han inte hade något i mot att vara med andra. Jolie nickade till svar och redan 2 dagar senare befann vi oss i det stora huset vid stranden som vi skulle spendera 2 veckor i. Jag och Jolie delade rum. Vi var 10 st, så det var 2 i varje rum. 6 killar och 4 tjejer. De övriga var Emelie och Olivia, de andra 2 tjejerna i gruppen förutom Jolie och jag, Alex, Eric, Heath, Chasper, Jasper och Samuel. Alla var rätt snälla och jag tyckte om dem. Men som sagt visste jag inte riktigt vilka jag vågade lite på och inte. Alex var bäst kompis med Chasper i gruppen och det syntes att han visste våran hemlighet. Jolie visste också att han visste eftersom han var hennes kille. De var rätt söta tillsammans.
"Felicia, vi ska bada, kommer du?" frågade Jasper och jag log mot honom.
"Kommer," var mitt svar.
Vi gick ut i den varma solen. Det var skönt och lagom varmt i vattnet. Vi simmade ut en bit och sedan tillbaka. Jag var inte lika snabb på att simma som de andra. Men innan jag visste ordet av var jag helt plötsligt under vatten och allt blev svart. Jag vet inte ens vad som hände. Inga minnen. Inget.
Det var inte fören vi kom upp på land som vi upptäckte att Felicia inte var med oss. Jag vände mig för att kolla efter henne. Hon syntes inte till. Inget ovanligt i vattnet fören en missfärgning en bit bort kom in. Röd. Blod. Jag sprang, simmade och lyckades få tag i henne och drog in henne till stranden. Blod från huvudet.
"Felicia!" alla skrek hennes namn. Jolie ringde ambulansen och inom 30 minuter hade vi alla förflyttat oss till sjukhuset.
Chasper satte sig bredvid mig.
"Vad skulle du göra om du förlorade henne?" frågade han.
"Jag vet inte," svarade jag ärligt.
"Alex, du måste säga det till henne när hon vaknar," sa han och sedan gick han. Jag satt tyst kvar. Funderade på det. Han hade rätt. Jag var tvungen att berätta det för henne.
Läkaren kom ut efter 1 timme och sa att vi fick komma in. Hon öppnade ögonen när vi var där och det var som om alla kunde andas. De var våra riktiga vänner alla av dem. Inte fejk som jag visste att Fia oroade sig för. De lämnade oss. Alla som om de visste att jag ville prata med henne själv.
"Jag är så glad att du mår bra Fia, jag var så orolig," sa jag och kramade henne. Hon sa inget.
"Fia, jag måste berätta en sak för dig, jag..."
Jag blev avbruten.
"Kan du släppa mig? Jag kramar inte folk jag inte känner och jag har inte en aning om vem du är," sa hon. Jag släppte henne. Det var hon. Såg ut som hon. Lät som hon. Jolie kom in.
"Fia, hur mår du?" frågade hon oroligt och jag förväntade mig samma reaktion som på mig.
"Jag mår bra Jolie," svarade hon. "Kan du förklara för mig vem han är?" frågade hon pekade på mig. Jolie studerade mig.
"Det är Alex."
"Vem är han då? Jag har aldrig sätt honom innan," sa hon och tittade kallt på mig. Chasper kom in. Tog ut mig ur rummet och tittade på mig.
"Jag han inte säga det, det är för sent nu, jag tog för lång tid på mig," jag babblade på.
"Lugna ner dig Alex," sa Chasper i ett försök.
"Jag han inte säga att jag älskar henne," sa jag i ren frustration. Ljudet av hjärtat som slår, ljudet av ensamheten, ljudet av tårar, ljudet av snyftningar. Sjukhus var fullt av det och jag var nu en del av det.
"Mina föräldrar har ett hus vid stranden och vi hade tänkt åka dit i sommar, vill ni med?" frågade Jolie. Vi som hon syftade på här var gänget. Jag tittade på Alex, väntade på hans svar.
"Visst," sa han och jag log till svar. Han var väldigt framåt och jag antog att han inte hade något i mot att vara med andra. Jolie nickade till svar och redan 2 dagar senare befann vi oss i det stora huset vid stranden som vi skulle spendera 2 veckor i. Jag och Jolie delade rum. Vi var 10 st, så det var 2 i varje rum. 6 killar och 4 tjejer. De övriga var Emelie och Olivia, de andra 2 tjejerna i gruppen förutom Jolie och jag, Alex, Eric, Heath, Chasper, Jasper och Samuel. Alla var rätt snälla och jag tyckte om dem. Men som sagt visste jag inte riktigt vilka jag vågade lite på och inte. Alex var bäst kompis med Chasper i gruppen och det syntes att han visste våran hemlighet. Jolie visste också att han visste eftersom han var hennes kille. De var rätt söta tillsammans.
"Felicia, vi ska bada, kommer du?" frågade Jasper och jag log mot honom.
"Kommer," var mitt svar.
Vi gick ut i den varma solen. Det var skönt och lagom varmt i vattnet. Vi simmade ut en bit och sedan tillbaka. Jag var inte lika snabb på att simma som de andra. Men innan jag visste ordet av var jag helt plötsligt under vatten och allt blev svart. Jag vet inte ens vad som hände. Inga minnen. Inget.
Det var inte fören vi kom upp på land som vi upptäckte att Felicia inte var med oss. Jag vände mig för att kolla efter henne. Hon syntes inte till. Inget ovanligt i vattnet fören en missfärgning en bit bort kom in. Röd. Blod. Jag sprang, simmade och lyckades få tag i henne och drog in henne till stranden. Blod från huvudet.
"Felicia!" alla skrek hennes namn. Jolie ringde ambulansen och inom 30 minuter hade vi alla förflyttat oss till sjukhuset.
Chasper satte sig bredvid mig.
"Vad skulle du göra om du förlorade henne?" frågade han.
"Jag vet inte," svarade jag ärligt.
"Alex, du måste säga det till henne när hon vaknar," sa han och sedan gick han. Jag satt tyst kvar. Funderade på det. Han hade rätt. Jag var tvungen att berätta det för henne.
Läkaren kom ut efter 1 timme och sa att vi fick komma in. Hon öppnade ögonen när vi var där och det var som om alla kunde andas. De var våra riktiga vänner alla av dem. Inte fejk som jag visste att Fia oroade sig för. De lämnade oss. Alla som om de visste att jag ville prata med henne själv.
"Jag är så glad att du mår bra Fia, jag var så orolig," sa jag och kramade henne. Hon sa inget.
"Fia, jag måste berätta en sak för dig, jag..."
Jag blev avbruten.
"Kan du släppa mig? Jag kramar inte folk jag inte känner och jag har inte en aning om vem du är," sa hon. Jag släppte henne. Det var hon. Såg ut som hon. Lät som hon. Jolie kom in.
"Fia, hur mår du?" frågade hon oroligt och jag förväntade mig samma reaktion som på mig.
"Jag mår bra Jolie," svarade hon. "Kan du förklara för mig vem han är?" frågade hon pekade på mig. Jolie studerade mig.
"Det är Alex."
"Vem är han då? Jag har aldrig sätt honom innan," sa hon och tittade kallt på mig. Chasper kom in. Tog ut mig ur rummet och tittade på mig.
"Jag han inte säga det, det är för sent nu, jag tog för lång tid på mig," jag babblade på.
"Lugna ner dig Alex," sa Chasper i ett försök.
"Jag han inte säga att jag älskar henne," sa jag i ren frustration. Ljudet av hjärtat som slår, ljudet av ensamheten, ljudet av tårar, ljudet av snyftningar. Sjukhus var fullt av det och jag var nu en del av det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)