I am not stupid - Where is Ammie? - Part 10

Ammie hade inte ringt mig på morgonen så jag hade gått själv. Det var inte likt henne att lova saker och sen inte hålla dem, men jag antar att jag kunde låta henne komma undan för nu. Hon hade precis blivit kompis med Carly igen och de hade förmodligen en massa saker att prata om. Jag gick in på skolgården och såg fortfarande inget av henne. Drake slöt upp sig till mig med en liten sorgsen blick. "Är det så här det känns?" frågade han mig och jag tittade oförstående på honom.
"Hur vad känns?" frågade jag tillbaka.
"Att bli dumpad och lämnad?" 
"Förmodligen."
Så Carly hade lämnat Drake. Jag som inte ens trodde att han hade gillat henne speciellt mycket tillbaka. Betydde det här att jag också skulle bli dumpad och lämnad av Ammie? Tanken fick mig att vilja kräkas. Jag ville inte att det skulle vara slut mellan oss. Drake suckade och tittade sig omkring.
"Har du sätt Ammie idag?" frågade han och jag skakade på huvudet.
"Hur så?" frågade jag.
Jag fick aldrig något svar på frågan fören Carly kom upp i mellan oss och la sina armar runt våra. 
"God morgon," sa hon glatt och vi log tillbaka. "Var är Ammie?"
Jag tittade oförstående på henne. 
"Är hon inte med dig?" frågade jag henne och Carly skakade på huvudet. 
"Nej, hon sa till mig att hon hade lovat att gå med dig idag och du vet hur hon är med löften," sa Ammie och jag nickade till svar. 
"Undrar vart hon är då," sa Drake. Men vi fick snart nog svar på den frågan också, men inte från någon av oss själva utan av att rektorn några minuter senare kallade oss till sitt kontor.

"Jag är ledsen att jag har en del dåliga nyheter," sa rektor Emilia Hope framför oss. Vi satt alla på varsin stol framför hennes bort och hörde hur människor gick förbi utanför. Ibland hördes till och med ett snyftande. 
"Vadå?" frågade Drake.
"Har någon dött?" frågade Carly mest på skoj, men när hon såg rektorns blick förstod hon att hon hade sagt precis rätt och tystnade.
"Liam, du var Ammies pojkvän, Carly, du var hennes bästa vän och Drake den nya er i grupp," sa rektor Hope. "Det är därför jag har kallat er hit. Ammie dog i går kväll." 
Vi satt alla tysta. Ingen visste hur vi skulle reagera fören Calry brast ut i skratt.
"Det var nästan roligt. Jag var med Ammie igår till klockan var 11 då hon gick hem. Hon kan omöjligt ha dött på den korta rundan hem till sig. Det tar bara 5 minuter," sa hon. Carly fortsatte prata oavbrutet. Drake sa inget. Han satt bara och stirrade tomt ut i luften. Själv kände jag helt plötsligt en tår rinna ner för min kind. Var Ammie död? Hon kunde inte vara. Hon hade nyss varit här. Vi hade nyss blivit tillsammans. Varför hade hon lämnat oss så tidigt? Jag förstod det inte.
"Vad hände?" frågade jag tillslut och Carly tystnade och Drake tittade på rektorn.
"Ammie blev knivhuggen 15 gånger innan de lämnade henne för att dö, de tog hennes saker och våldtog henne, hon kämpade emot och låg levande kvar på marken i 30 minuter innan hon dog," svarade rektorn oss. "Jag tycker ni borde veta sanningen. Det finns förmodligen ingen annan som kommer berätta den för er."
Vi nickade och lämnade rummet utan att ha något mer att säga henne. Ingen av oss sa något mer om det, gjorde något mer av det. Men vi visste alla vart som skulle komma mot oss. 

XoXo
StoryTeller

A secret to never be told - The conclution - Part 4 (End)

Så, jag tänkte att det inte finns mycket mer att säga om allt det här eftersom det inte är hemligt längre och vi är tillsammans. Älskar honom mycket faktiskt. Vet ni att på tisdag har vi varit tillsammans i 2 månader. Länge tycker jag! 
Eftersom vi har sommarlov springer vi typ hos varandra hela tiden. Utom den veckan han åkte till London, men jag lämnar honom i två så jag antar att det är okej. Jag fick världens finaste halsband när han kom hem. Ni skulle se det! 

Förresten innan jag glömmer, läs min andra blogg för uppdateringar, 
 http://heartbeataly.blogspot.se/
 Bli vän med mig på facebook för att få reda på allt innan alla andra,
 https://www.facebook.com/alyssa.heart.50

Ha det bra tills nästa gång, lovar att skriva snart och uppdatera mina historier oftare,
XoXo
StoryTeller

I am not stupid - Making up - Part 9

Solen höll på att gå ner. Det kändes som ingen tid och all tid hade passerat förbi mig. Framför allt när han inte var här och höll mig vid liv eller mitt sinnes fulla bruk. Jag tog ett djupt andetag och drog en hand igenom min lugg innan han gick fram till räcket av taket och tittade ner över marken. Det var ingen där, ingen jag kunde se och en vind kom och drog tag i mina kläder och mitt hår. Jag blundade och det kändes som om jag flög.
Det hade inte varit värt det. Jag visste det nu. Jag gillade inte Drake längre. Han hade bara varit intressant för att Ammie gillade honom och jag hade dumpat Liam för det. Den person som alltid brytt sig om mig och som jag gillade. Men nu var han tillsammans med Ammie, där han alltid hade hört hemma. Jag vet inte varför jag alltid ville ta Ammies killar eller de hon gillade. Med en suck släppte jag räcket och backade bakåt på taket och satte mig ner. Jag tittade ut över stade som började lysa i sitt vackra nattljus. Jag och Ammie hade tittat på det så här många gånger och jag insåg att jag faktiskt saknade henne, fast det skulle jag nog aldrig säga högt. Framför allt inte till henne.
Plötsligt kände jag hur något varmt läggas runt mig och när jag tittade upp stod Ammie där och runt mig låg en filt. Hon sattte sig ljudlöst bredvid mig.
"Du brukar alltid börjar frysa vid den här tiden," sa hon och hon hade som vanligt rätt. Jag har börjat frysa lite precis innan hon kommit.
"Jasså?" sa jag med samma oförskämda sätt som jag använt sedan jag dumpat Liam. Ammie tittade uppgivet på mig.
"Är du lyckligt med Drake?" frågad hon och jag nickade mot henne.
"Klart jag är, vad skulle jag annars vara?" frågade jag henne. Hon ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
"Jag vet inte, ledsen för att du förlorat två vänner på köpet," sa hon och jag ryckte till och tittade på henne igen. Hon mötte min blick.
"Jag har vänner," sa jag som om jag inte försto vad hon menade.
"Du vet vad jag menar Carly," sa hon och jag suckade uppgivet.
"Vad vill du Ammie?" frågade jag till svar och hon log mot mig.
"Ha dig tillbaka," sa hon som om det skulle vara det enklaste i hela världen. Jag tittade stumt på henne.
"Och om jag inte vill vara din vän igen?" frågade jag henne.
Hon ruskade på huvudet så att håret flög.
"Det finns inget så alternativ," sa hon sedan och sträckte ut armarna mot mig. "Så vad sägas? Vänner?"
Jag tvekade inte en stund. På några sekunder hade jag slängt mig i hennes armar och kramade gråtande om henne och hon höll mig tajt tillbaka precis som hon grät. Jag vet inte hur länge vi låg där, men jag kommer ihåg känslan av att det inte var över än.

XoXo
StoryTeller

A secret to never be told - Met the folks - Part 3

Det var ett tag sedan jag skrev något nu om Luca. Det har hänt ganska mycket sedan sist. Sedan 12 dagar sedan blev vi faktiskt tillsammans, men jag har fortfarande inte berättat det för en viss person. Personen som gör allt detta till ett så jobbigt drama. Dock vet jag inte hur länge vi kommer kunna dölja det för honom för i stort sätt alla andra runt oss vet det ju. 
Vi pratar inte så mycket över sms eller telefon med varandra och jag antar att det är okej, för även om vi gjorde det så skulle vi ju inte ha något att säga till varandra när vi träffades. En sak jag har märkt med Luca som är väldigt gullig är att i mörkret, om man rufsar till hans hår, ser han hur söt ut som helst. Jag menar det!
Som ni förstår har vi träffat varandra ganska mycket. Jag har fått träffa båda hans föräldrar vilket jag tycker är ganska stort i sig, jag har redan träffat hans bror eftersom jag tränar med honom också. Hans pappa bor i ett hus och på deras tomt har de som ett annat litet hus och det bor Luca i. Det är jätte fint. Första gången jag var där så kom han pappa in och frågade om jag var hungrig och jag skulle äta där. Vilket jag sa ja till, bara för att få reda på att det var spagetti och köttfärssås. Då tänker ni alla att det inte är något fel på det och det är det inte... om man inte är som jag inte gillar det! Hur som helst tvingade jag mig själv att äta en hel talrik av det utan att göra något som att grina illa eller nått. 
Hans mamma bor också i ett hus, men på andra sidan den byn som Luca lever i. Där hände en ganska rolig grej. När vi kom in i huset så sa han att alla förmodligen var i hans rum och jag kunde inte förstå varför, men alla var verkligen i hans rum. Hans bror låg på hans säng och hans mamma stod där och dammsög. Jag har också märkt att han är en liten spelnörd. Inget jag tänker klaga på honom om. 
Det var allt för nu.

XoXo
StoryTeller

I am not Stupid - Bestfriends - Part 8

Långsamt kom han närmare mig. Det var som att se en flim, fast i slowmotion och du var i mitten av den. Inget jag ville göra alls. Ingenstans jag kunde fly. Det var då jag kände en stadig hand i min och tittade upp för att mötas av Liams varma leende och jag log tillbaka. Inte alls lika varmt eller lika vackert, men det var ett leende. Sedan vände jag blicken tillbaka mot Drake som fortfarande var på väg emot oss, men han hade börjat gå ännu långsammare nu. Han hade nästan stannat när han sätt Liam ta min hand och jag förstod kanske varför. När han väl kom fram till oss sa han inget.
"Ammie, vi måste prata," sa han och mötte min blick medans han undvek Liams.
"Jasså, om vad? Jag kan inte komma på något att säga till dig," svarade jag lite tyket och han tittade stumt på mig.
"Det är om Carly," sa han sedan och jag började vrida på mig lite obekvämt.
"Vad är det med Carly?" frågade jag sedan efter en stunds tystnad.
"Hon är konstig och inte sig lik," sa han och jag tittade dumt på honom.
"Klart hon inte är, hon är desperat efter dig, dumpade Liam, förlorade sin bästa vän på köpet som nu är tillsammans med hennes ex och du tror hon är okej?" frågade jag honom ännu mer argt. Orden bara fllög ur mig och jag kunde inte stoppa dem fören det var för sent.
"Jag..." började han, men jag skakade på huvudet och satte upp handen för hans mun.
"Inte ett ord till," sa jag kallt innan jag drog med mig Liam in i skolan och till en öde korridor på vinden där ingen någonsin var och gick. Det var då jag slog armarna om honom och brast ut gråtande.
"Som jag trodde, du tänkte inte," sa Liam och kramade mig tillbaka. Strök sin hand igenom mitt hår och sa sedan inget mer fören jag slutat snyffta och gråta.
"Din tröja är blöt," mumlade jag och han log till svar.
"Det gör inget så länge du stannar här och låter den torka tillsammans med mig," sa han till svar och jag nickade. Vi satte oss ner bredvid varandra och kramade om varandra. Jag gillade honom verkligen, hur hade jag någonsin kunnat ge upp på honom? Men mina tankar var inte hos Liam länge, de driftade iväg till en annan person. Nämligen min bästa vän Carly. Hon såg sig nog inte som det, men jag såg henne alltid som det och jag behövde prata med henne.

XoXo
StoryTeller

P.s
Jag ber om ursäkt om jag kommer vara dålig på att uppdatera ett tag, men under en månad framöver kommer jag inte riktigt ha tillgång till en dator om jag inte är i skolan. För att göra upp för det lovar jag att uppdatera mycket på sommarlovet!
D.s

A secret to never be told - Number - Part 2

Jag satt vid datorn och pluggade över skype tillsammans med Momo och Livi när min facebook sida började ge ifrån sig det där ljudet det använder när man fått medelande. Jag suckade och trodde det var någon jobbig person som jag inte alls hade lust att prata med, men när jag tittade vem det var blev jag helt chockad. Fråga Momo och Livi om min reaktion. Jag typ skrek. Det var hur som hellst Luca... och han ville ha mitt nummer! Hur kan man bli så glad över något så normalt och vanligt?
Det var i alla fall början av det hela, vi bytte nummer och sedan satt vi och chattade på facebook ett tag. Normala saker som fick mig att bli glad och mitt hjärta att hoppa.
Sedan dagen efter smsade vi lite med varandra. Vi sa inte speciellt mycket och det vi pratade om var absolut inte viktigt. Kanske när vi bestämde att vi skulle ta sällskap hem efter träningen, men annars... nepp inget. Jag klagar inte, det är rätt skönt och ta allt långsamt. Ta det lungt.
Jag var ute och gick med Momo igår och då pratade vi just om det här. Inget som jag egentligen vill prata om. Men, men...
Hon och Eri har båda tjatat på mig att jag inte har kommit över min förra killen än. Men grejen är att jag tror det.  Jag tror inte ens att jag gillade honom till en början. I alla fall inte som jag gillar Luca. Okej, jag ska inte ljuga. Momo har inte sagt det, men hon har sina andra små funderingar. Jag tänker inte dra upp dem nu.

XoXo
StoryTeller

I am not stupid - The truth about Drake and Carly - Part 7

Hon stirrade på mig där vi satt på taket. Jag måste erkänna att jag saknade den tiden då vi alla hade varit tillsammans utan problem, men jag antar att de var för mycket att be för. Varför hade Carly ens blivit arg på Ammie? Jag hade inte en aning. Jag förstod inte heller hur jag helt plötsligt hade blivit hennes kille. Jag gillade henne inte ens på det sättet. För mig var hon mer som en syster. Nu var jag tvungen att spela hennes kille. Fatta vad jobbigt det är!
"Drake, jag är ledsen att jag drog in dig i det här," sa hon mjukt och lutade sig fram mot mig.
"Det är okej, jag fattar bara inte varför du var tvungen att säga att vi var tillsammans," svarade jag med en uppgiven suck. Hon satt tyst en stund innan hon log igen.
"För att jag inte vill att det ska vara en lögn," sa hon sen och kröp närmare mig. Väldigt nära...
"Vad menar du med det?" frågade jag henne och hon log. Ett leende som jag inte gillade, inte det minsta.
"Att jag älskar dig och att jag vill ha dig till min pojkvän," sa hon enkelt till svar.
"Carly, jag ser dig bara som min syster," sa jag mjukt mot henne och hon suckade uppgivet.
"Har jag ingen chans mot henne?" frågade hon sedan och jag skakade på huvudet. "Det gör inget, hon blir nog snart tillsammans med Liam ändå. Då kommer du komma till mig."
Jag drog en hand igenom håret. Carly var fortfarande nära mig och jag suckade lite.
"Vad menar du nu?" frågade jag och mötte hennes blick.
"Inget, du kommer snart få se," sa hon och hånlog mot mig innan hon la all sin tyngd mot mig och vi låg ner på taket och hon pressade sina läppar mot mina.
"Hej Carly, hörde du inte vad jag sa?" frågade jag medan jag puttade bort henne. Elle försökte för hon klamrade sig fast vid mig. Som en igel.
"Nej," sa hon till svar och kysste mig igen. "Bara en liten stund."
Det var hemskt hur jag inte kunde säga nej till henne och det var hemskt hur konstig hon hade blivit. Visste jag inte bättre skulle jag tro hon var en phykopat. Hur som helst lät jag henne fortsätta och kanske gjorde det mig konstig också, för vem kysser en annan person som de inte ens gillar? Ja... Jag var nog också konstig jag med...

XoXo
StoryTeller

A secret to never be told - A kiss by the street - Part 1

Det hade gått två veckor. Två veckor sedan vi sist hade rört varandra. Vi hade kommit överrens om att bara vara vänner, inget mer. Men mitt hjärta skrek efter honom. Jag ville ha honom hos mig hela tiden och aldrig släppa honom ifrån mig. Den första veckan efter lägret hade vi inte ens träffat varandra. Den andra veckan på tisdagen då vi hade haft våran vanliga träning var han där. Jag och Emi stod och pratade utanför träningshallen när han gick förbi tillsammans med Oliver. Våra blickar möttes och vi log mot varnadra. Sen gick han iväg. Jag och Emi stod och pratade lite till. Helt plötsligt kom han tillbaka till oss och frågade vad vi skrattade. Egentligen skrattade vi åt en grej som Oliver hade gjort på lägret och han tyckte också det var kul. På en grad kanske. Emi cyklade iväg och skrek att vi skulle prata med varandra. Och det gjorde vi, om allt utom det hon ville vi skulle prata om. När vi började cykla hem visade det sig att han skulle åt samma håll som mig. Det var inte långt, men det räckte för att vi skulle känna oss bekväma i varandras närvaro. Men när vi skulle dela på oss sa vi bara hej då till varandra. Inget mer.
På torsdagen var jag inte på träningen på grund av att jag var på kurs. Något som i och för sig var kul. Men jag hade velat se honom. Jag bestämde mig också för att prata med mina föräldrar om det här.
Så nästa gång vi träffades var alltså i tisdags. Träningen flöt på som vanligt utan något som hände. Vi tog inte mer kontakt med varandra än vi behövde. Efter träningen följde jag Thess och Lacy till deras busshållplats. Det är inte så långt från lokalen där vi tränar. Hur som helts, Oliver kom och jag trodde att jag hade missat Luca. Att han redan hade åkt hem. Som tur var kom Thess buss då så jag kunde åka hem. Precis när jag kom runt hörnet av ett hus såg jag honom cykla iväg och jag cyklade ikapp honom. Så åter igen tog vi sällskap hem. Den här gången stannade vi dock där vi hade delat på oss sist och pratade. I en timme. Inget jag hade något emot och jag måste säga att det fick mig att känna mig närmare honom. Ju längre vi stod där ju närmare kom vi varandra och ju mörkare blev det runt oss, men aldrig riktigt mörk och det var inte speciellt kallt heller så det gjorde inget. När vi väll bestämde oss för att åka hem tog han det sista steget emot mig och vi kysste varandra.
Det finns bara saker som man inte kan hjälpa. Det här var en av de grejerna. Jag vet att det här itne bra, men jag gillar verkligen Luca. Det här är våran hemlighet okej? Det är inte många som vet och säg inte till någon... Mina känslor kommer alltid nå den jag vill att de ska nå.


XoXo
StoryTeller


P.s
Inga namn är de riktiga till personerna i verkligheten.
D.s

I am not stupid - When feelings collide - Part 6

För första gången i mitt liv visste jag inte vad jag skulle säga till någon. Jag undevk honom i början och visste hela tiden att jag inte kunde hålla på så här för det skulle såra honom. Nu är jag med honom, men jag kan inte titta på honom. Det kanske gör mer ont än att jag inte är med honom alls. Jag vet inte. Om sanningen ska fram så hade jag ju gillat Liam från början. Det hade jag alltid gjort. Så varför unvek jag honom? Jag vet inte. Om jag hade bestämt hade jag svarat honom, men jag kunde inte. Inte där och inte då. Jag drog en hand igenom håret och la mig ner på min säng med en suck. Hur hade jag kunnat låta det bli så här? Min bästa vän var en bitch och hatade mig, killen jag hade gillat hade blivit tillsammans med henne och jag gillade honom inte ens för jag gillade Liam och han gillade mig också. Men man blir inte tillsammans med sin kompis ex, fast hon är ju inte min kompis längre. Det har hon gjort väligt klart på senaste tiden.
Det knackade på dörren och jag satte mig upp. Den öppnades långsamt och Liam kom in i rummet.
"Hej, förlåt att jag bara dyker upp," sa han och log mot mig. "Din mamma släppte in mig."
Jag var så chockad över att få se honom att jag helt glömde bort att inte kolla på honom och när jag väll gjorde det blev mina kinder röda och jag tittade bort.
"Okej, sp vad ville du?" frågade jag mjukt och bet mig själv i läppen för att jag inte kunde säga det som jag egentligen ville säga.
"Inget egentligen," svarade han ärligt och satte sig bredvid mig på sängen. "Jag ville bara hänga lite. Det är ju inte direkt som om jag har något bättre för mig."
Jag tittade lite på honom genom min lugg i smyg. Han passade så bra in här, i mitt rum, i min närhet.
"Okej," sa jag igen och han log igen. Lika varmt som innan. Sen satt vi där, tysta ett tag. Ingen av oss visste riktigt vart vi skulle starta eller vad vi skulle prata om. Tillsut bröt Liam tystnaden.
"Ammie, jag kom egentligen hit för att få höra ditt svar," sa han och jag tittade oförstående på honom.
"Vad menar du?" frågae jag.
"Till mina känslor," sa han och tittade på mig. Jag satt tyst och tittade faktiskt inte bort den här gången. Jag tog ett djupt andetag och log mot honom.
"Du vet, när du blev tillsammans med Carly gav jag upp på dig," sa jag och tittade tillslut ner i golvet. "Jag sa till mig själv att du gillade henne och inte mig, så jag bestämde mig för att störta er vad som än hände. Jag antar att jag misslyckades."
"Vad menar du...?" Liam började sin fråga men jag avbröt honom med en kyss. Jag vet inte, men jag tror jag grät.  Liam puttade inte bort mig, han blev inte stel, han la armarna om mig och kramade om mig medan han besvarade min kyss.
"Det var allt jag ville veta," mumlade han tillslut mot mina läppar och jag log mot honom. Japp, jag grät med säkerhet nu.

XoXo
StoryTeller

A secret to never be told - Prolog

Jag vet inte när allt började. Jag vet bara att en dag gillade jag honom. Jag gillade honom utan att veta att jag gillade honom, fast jag visste nog ändå. Jag vet, komplicerat. Jag ska ta det från börja. För 7 år sedan började jag träna självförsvar och då träffade jag en kille med längre hår än mig, det gick till midjan på honom. Då tänkte jag inte så mycket om honom. Ju mer jag lärde känna honom och ju äldre vi blev ju snyggare och snällare blev han (ja, han klippte sig). Det fanns inget jag kunde göra åt det. Jag gillade honom mer och mer. Utan att veta när gick jag runt och funderade på om hur det skulle vara att honom nära mig, ha honom kyssa mig. Saker som blev förbjudna tankar. Dels för att ett av mina ex som inte är att leka med är kompis med den här killen och dels för att mina kompisar och jag satte upp en "regel" att ingen av oss skulle röra honom. Så jag gjorde inte det. Jag försökte se honom bara som min vän. Problemet var, i helgen hände det som inte fick hända. Vi började flirta med varandra och det ledde till att vi kysste varandra som i sin tur ledde till att jag fick hopp. Men han sa att det inte skulle bli något så jag sa inget mer om det. Nu ska vi låsas som om inget hänt, problemet är att jag inte vill det. Jag vill ha honom hos mig. Jag bryr mig inte om vad andra tycker och tänker och framför allt inte mitt ex. Så för en gång i mitt liv skulle jag vilja göra något för mig. Jag vill ha honom. Jag hoppas att ni håller med mig om detta, för detta är allt jag har att säga om det för nu...

XoXo
StoryTeller

P.S

Den här berättelsen kommer inte bli uppdaterade så ofta, mest för att den hänger ihop lite med mitt liv.

D.S

I am not stupid - The truth will always come out - Part 5

Jag vet inte vad som hade hänt mellan Ammie och Carly, men de verkade som om de inte pratade med varandra just nu. Jag förstod det inte. Vi satt på trappan på vägen upp till taket och åt våran lunch.

"Du kan gå upp till dem du vet," sa jag och log mot henne, men Ammie skakade bara på huvudet och log mot mig. Vi brukade äta på taket av skolan, men sedan Caly gjorde slut med mig hade jag och Ammie ätit här i trappan istället. Drake åt med Carly. Jag förstod inte hur vi hade kunnat delat på oss på det här viset, framför allt inte Ammie och Carly som alltid hade varit tillsammans.

"Det är okej," sa hon och tog en bit av sin mat som hon hade i en låda. Hon brukade göra sin egen lunch. "De klarar sig nog. Vill du smaka?"

Hon sträckte gaflen mot mig och jag tackade aldrig nej till hennes hemlagade mat. Jag lutade mig framåt och tog en tugga av den. Det var så mycket godare än min macka.

"Tack, det var gott," sa jag till svar och hon log varmt mot mig, men jag kände hur hon var ledsen. "Jag klarar mig du vet."

"Jag vet, frågan är om jag gör det bara," sa hon till svar.

"Vad menar du med det?"

"Hur kunde hon göra så mot dig? Jag vill inte ha en vän som hon."

Jag stirrade på Ammie och det slog mig att det här förmodligen var hennes och Calys första gräl. Jag stirrade hungrigt på hennes mat och hon måste ha sätt det.

"Vill du ha mer?" frågade hon mjukt och jag nickade. Hon gav mig lådan. "Jag är inte hungrig ändå."

Jag nickade och åt först upp min macka och sedan åt jag glatt från hennes mat. När jag ätit klart gav jag henne lådan tillbaka.

"Tack," sa jag och hon flinade mot mig. Ett riktigt flin innan hon började skratta.

"Du har lite..." sa hon och lutade sig fram och strök sina fingrar över min kind precis vid min mun. Jag antog att hon tog bort lite mat därifrån, men jag tittade in i hennes ögon och kände hur vi började luta oss emot varandra.

"Oj, här stör vi visst," sa någon plötsligt och vi ryckte till och tittade upp mot trappan där Carly och Drake stod. Båda två konstigt nog sårade.
"Vad menar du med det?" frågade Ammie och blängde på Carly som gick under tystnad förbi oss.

"Ser ut som om jag vann över dig för en gångs skull," sa hon till svar kallt och tog Drakes hand. "Vi är tillsammans och det finns inget ni kan göra åt det."

Jag förstod inte vad hon höll på med och det gjorde tydligen inte heller Ammie för hon tittade bara på dem innan de var bort.

"Det där var bara konstigt," sa hon och tittade sedan på mig. "Liam, jag är ledsen."

"Var inte det," sa jag till svar och log mot henne. "Om sanningen ska fram så gillade jag egentligen dig från början. Jag vågade inte fråga ut dig så jag blev tillsammans med Carly för att kunna vara nära dig."

Ammie tittade på mig och jag tittade bort från henne. "Jag gillade dig hela tiden och hon visste det."

Fortfarande inget svar. Det var då skolklockan ringde in för nästa lektion men ingen av oss rörde sig. Vi satt bara kvar vid trappan och väntade på att den andra skulle säga något, de orden som aldrig blev uttalade då.

XoXo

StoryTeller

I am not stupid - Boys don't cry now, do they? - Part 4

Jag hade en stark känsla av att jag redan ivsste vad hon tänkte göra. Jag kunde inte låta honom gå igenom det själv, men hur kom jag ifrån Drake. Jag ville egentligen vara själv med honom, men egoistiskt ja och det var jag inte. Så jag vände mig mot honom och log.
"Jag måste gå snart med, de väntar på mig hemma," sa jag och började plocka ihop mina grejer. Men han tog tag i min hand och jag tittade på honom.
"Stanna hos mig," sa han och mitt hjärta hoppade över ett slag, men han såg ut som om han inte visste varför han hade sagt det.
"Va?" frågade jag istället för att slänga mig i hans armar som jag ville göra.
"Stanna hos mig, gå inte," upprepade han och den här gången såg han ut som han visste precis vad han ville.
"Jag ska hem, vi syns imon," sa jag istället med ett flin och drog mig loss från hans grepp innan jag packade ihop det sista av mina saker och gick. Jag var tvungen att hitta Liam och Carly. Han hade sagt att han skulle till henne och som tur var bodde hon inte så långt bort så jag kunde gå. Men jag gick inte, jag sprang. Jag kunde inte sluta tänka på vad som kunde vara fel, vad som hände nu när jag inte var där och hur det skulle bli. Jag fram till grinden av Carlys hus i samma ögonblick som dörren öppnades och Liam och hon kom ut genom den. De såg mig inte och jag gömde mig snabbt bakom ett träd. Jag hörde vad det sa, mest för att de skrek åt varandra.
"Jag fattar inte att du gör slut med mig!" Liam skrek. Jag hade haft rätt att oroa mig.
"Måste du skrika!" Carly skrek, men hon lät mest som om hon ville att det skulle sluta.
"Varför skulle jag!? Det är han eller hur!? Drake! Du dumpar mig för honom!"
Calry svarade inte och jag visste sanningen. Med ett stön vände sig Liam och började springa ut mot grinden och rakt mot mig. Jag gick fram bakom trädet och han stannade. Harklade sig och jag såg hur han var nära på att gråta.
"Hej Ammie," sa han och gick förbi mig.
"Liam, killar gråter inte, det är vad tjejer gör eller hur?" sa jag utan att titta på honom och jag hörde hur han skrattade till samtidigt som rösten sprack.
"Ja, jag har hört det," sa han sen till svar och jag vände mig mot honom och la mina armar om hans midja och lutade kinden mot hans smala lilla rygg.
"Jag går ingenstans du vet," sa jag tyst mot hans öra och han vände sig om och grävde ner sitt huvud i min hals och jag kände de varma tårarna mot min hud. Inte ett ljud kom ifrån honom. Vi bara stod så, utanför Carlys hus tills allt kändes bättre igen. Fast han var fortfarande förstörd och vi stod där länge. Kramade varandra undertiden hans tårara lugnade ner sig.

XoXo
StoryTeller

I am not stupid - Say the word - Part 3

Hon tittade upp från sin bok och log mot mig med sitt underbara leende. Hon var lika vacker som alltid och jag förstod varför hon var så populär.
"Ammie," sa jag och satte mig bredvid henne och tog upp min fysik bok. Jag visste att hon skulle sitta i biblioteket. Det gjorde hon alltid efter skolan och pluggade.
"Drake," sa hon till svar och log igen.
"Vad pluggar du?"
Dum fråga. Jag såg att hon satt med matte framför sig, men jag var tvungen att prata med henne.
"Är det inte uppenbart?" frågade hon med ett flin och pekade på boken.
"Jo, lite kanske," svarade jag. Hon tittade på mig och jag tappade tråden, fick plötsligt svårt att prata med henne.
"Vad gör du på fredag?" frågade jag plötsligt och hon tittade på mig. Ammie såg ut som om hon funderade på det en stund innan hon svarade med ett leende.
"Inget, hur så?"
"Har du lust att hänga med mig då?" frågade jag och hon log retligt mot mig.
"Vi får väll se," sa hon och sedan kom Liam fram bakom en bokhylla och satte sig mitt emot oss.
"Vart är Carly?" frågade jag. Jag visste att de var tillsammans, men jag hade aldrig sett dem bete sig som ett. Han tittade upp från boken han tagit fram och suckade.
"Hur ska jag veta?" svarade han lite surt och Ammie la en hand över hans.
"Det kommer bli bra, jag lovar," sa hon och strök med sin tumme över hans hand. Jag kunde inte hjälpa det, jag blev svartsjuk. Jag ville också ha henne nära mig. Plötsligt ringde någons mobil, det var förmodligen Liams för han flög upp från stolen och svarade sedan.
"Hallå? Jag kommer direkt," sa han sen. Han tog sina böcker och flinade mot Ammie. " Jag drar till Carly, hon sa att hon ville prata om något viktigt."
"Lycka till," sa Ammie till svar. Men det såg inte ut som om hon var lycklig för honom, snarare orolig. Sedan kom hon ihåg mig och all oro försvann ifrån hennes ansikte och hon log mot mig igen.
"Jag måste gå snart med, de väntar på mig hemma," sa hon och reste sig upp. Hon började plocka ihop sina böcker och jag tog hennes hand.
"Stanna hos mig," sa jag utan att tänka mig för och hon tittade på mig. Jag hade en känsla av att om jag inte sa hur jag kände nu skulle jag aldrig få en chans att göra det.
"Va?" sa hon och tittade på mig med stora ögon.
"Stanna hos mig, gå inte," sa jag och hon tittade oförstående på mig.
"Jag ska hem, " sa hon med ett flin. "Vi syns i skolan imon."
Sen drog hon sig loss och var borta. Jag hade inte hunnit säga det. Men jag kände att tiden började ta slut och jag behövde berätta för henne. Frågan var bara när och hur...

XoXo
StoryTeller
Förlåt för att jag inte varit akriv på ett tag

I am not stupid - Take a chans - Part 2

Hur kan jag berätta för någon hur jag känner? Jag vet inte. Han har inte varit här läng och varje gången jag ser honom hoppar mitt hjärta över ett slag.
Första gången jag träffade honom satt Ammie, jag och Liam i en soffa som finns på vår skola. Liam hade sin hand i min och jag mins att jag aldrig hade känt mig lyckligare. Men det var då allt förändrades. Bakom en av våra lärare kom en kille. Läraren såg oss och vinkade till sig Ammie. Den perfekta av oss. Skolans populäraste tjej, den som alltid hade bäst betyg och aldrig gjorde något fel. Eller, tja för det mesta. Ammie var den som fick visa honom runt och jag såg hur han tittade på henne. Som om hon var ett byte han ville ha. Från den dagen bestämde jag mig för att hata honom. Men Ammie lät honom vara med oss och även om vi bråkade hela tiden blev vi ändå vänner. Från början hade jag känt det som om han tog Ammie ifrån mig, men sen insåg jag att jag bar var avundsjuk på personen som älskde mest i hela världen. Utom Liam kanske. Men Liam var ju skillnad. Jag älskde Liam. Det gjorde jag. Men av någon anledning drog jag mig undan från honom så fort Drake var nära och jag lät Liam knappt vara med mig. Vad höll jag på med? Det var ungefär under den tiden då jag insåg att jag gillde Drake. Men det fanns ett problem till. Ammie.
Hon älskade honom mer än mig. Jag såg det i hennes blick. Men ju mer tiden gick. Ju svårare var det att inte visa mina känslor för Drake. Jag fattade det inte. Jag fick svårare och svårare att se henne i ögonen och innan jag visste ordet av hade jag tappat mig själv. Jag var fast i lögner och jag kunde inte ta mig ut. Du tror kanske inte på mig. Men så är det. Jag behöver nog hjälp med det här, men vem kan man fråga?
Mvh Carly

XoXo
StoryTeller

P.S
Vet inte riktigt hur långa de här kapitlena blir, kommer nog variera lite!
D.S

I am not stupid - the begining - Part 1

I am not stupid.
I may be a little,
when it comes to mayself.
But when you stand in front of me,
and tell me that you don't love the same guy I love right to my face.
I know,
yes, I know you are lying.
It is not something I see in you eyes.
It is not something I hear in your voice.
I feel it.
I know you.
I am not stupid, nether are you.
But don't tell me you don't love him the same way I do.
Don't lie to me.
'Cuz if it is one thing I can't stand it is people that lie and you know that.
I am not stupid.
I may be a little,
when it comes to myself.
Not when it comes to you.
Then I know,
I know everything.
So please, don't lie to me.
'Cuz I am not stupid when it comes to my bestfriend!

Kära dagbok.... (Carly)
Jag vet inte hur jag ska säga det. Jag vet inte hur jag ska berätta det. Inte för henne. Kan du hjälpa mig? Hjälpa mig hitta orden för att berätta det för henne? Hur berättar jag för min bästa vän att jag gillar samma kille som henne? Det värsta av allt är ju att jag redan har kille själv. Jag vet inte vad jag ska göra!?
Har du några förslag? Snälla berätta för mig?
Det gör så ont... Att se Ammies blick.

Kära dagbok! (Ammie)
Jag hatar det. Jag vet att jag inte kan skrika på henne. Men jag önskar verkligen att jag kunde. Hur kan hon ljuga för mig!?
Jag vet att hon kommer berätta för mig. Frågan är bara när. Det irriterar mig. Hur mycket som helst. Någon måste få henne att berätta för mig. Men jag tycker mest synd om hennes kille som inte vet det. Hur kunde hon ens gå ut med honom?
Stackars Liam....

Hejhopp dagbok ! (Liam)
Jag fattar det inte! Carly låter mig inte ens röra hennes längre. Jag undrar om jag har gjort något... Men hon skulle nog säga det till mig i såna fall... eller hur?
Men Ammie är i alla fall snäll. Det har jag alltid tyckt. Jag hade hellre gått ut med henne. Om det inte vore så att hon var den populäraste i skolan och om det inte vore så att hon var kär i han den nya killen i vår skola... Vad var det han hette nu igen?
Just det... Drake

Hmmm... (Drake)
Undra hur länge jag har känt henne egentligen? Jag vet inte. Jag flyttade hit för inte så länge sedan. Så det kan inte vara länge. Men hon är hela tiden i mitt huvud. Hon ät hela tiden där och jag kan inte släppa det. Kan någon förklara det för mig? Är det här kärlek? För i såna fall tycker jag det är för mycket drama i det och då vill jag inte vara med längre. För jag känner att det kommer bli problem på lång väg. Jag förstår bara inte hur...

Brev till rektor Hanson från Hanna Timerland.
Jag har startat ett projekt i min klass för att få mina elever att uttrycka sina känslor. De har alla fått en bok som är deras dagböcker och i dessa dagböcker ska de skriva allt de tänker på. Den enda som kommer läsa dem är jag och de kommer ha dessa under alla sina skolår.
Med många hälsningar Hanna.