På morgonen när jag vaknade var det kallt i mitt rum. Jag visste att idag skulle bli en bra dag. Jag kunde känna det i hela kroppen. Det var nyår idag. Den sista dagen på året. Imorgon skulle det vara ett nytt år, en ny början. På kvällen var alla samlade hos Jolie. Russ gick bredvid mig. Hans svart hår glänste och som vanligt kände jag att han var den rätta för mig. Så fort vi kom in i huset omringades vi av värme, musik, bekantskap och folk. Jolie och Chasper var först fram att hälsa på oss.
"Fia, hej!" sa Jolie och kramade mig.
"Hej," svarade jag. Hon gav Russ en blick och hälsade sedan på honom med. Jag hade aldrig förstått blicken.
"Är han här?" viskade jag till Chasper när han drog in mig i en kram.
"Nej, men han kommer kanske sen," viskade han tillbaka. Jag suckade. Alex hade knappt pratat med mig sedan festen under julafton. Jag saknade honom. Han var en av mina bästa vänner. Var han inte glad för att jag hade hittat killen från mina minnen?
Russ såg att jag inte var glad och tog min hand. Han drog med mig ut på dansgolvet och började dans med mig. Klockan var 10 i 12 när Jolie kom fram till mig.
"Fia, kan du hjälpa mig hämta mer dricka?" Den står på balkongen," frågade hon. Hon gav mig inget att säga till om utan drog mig ifrån Russ, uppför trappan och puttade ut mig på balkongen. Men hon följde inte med, hon stängde dörren efter mig och låste den. Några sekunder senare förstod jag varför. Det var kallt och där stod han. Han studerade mig med sin otroligt vackra ögon och log sedan mot mig. Han gav mig en jacka. Jag var stum, kom inte på vad jag skulle säga.
"Ta den, du kommer frysa annars," sa han. Det var så längesedan jag hade hört hans röst. Jag hade kunnat slänga mig i hans armar och aldrig släppa honom igen. Men det gjorde jag inte.
"Tack," svarade jag och tog på mig jackan. "Varför pratar du inte med mig längre?"
"Jag kan inte," svarade han mig.
"Alex, har jag gjort något? Är du inte glad för mig?"
"Felicia."
Jag stannade upp i de tusen frågor jag hade frågat honom.
"Jag ska flytta hem."
"Vad menar du med det?"
"Jag ska flytta tillbaka till London," svarade han.
"London!?" utbrast jag. "Men det är ju långt dit!"
Han tittade bara på mig.
"Jag vet."
"När åker du?" frågade jag efter en stund tystnad.
"Imorgon."
Det kändes som allt gick för fort. Men samtidigt så långsamt. Alex mötte min blick.
"Jag kom bara hit för att säga det jag skulle säga innan jag åkte," viskade han och la en kall hand på min kind.
"Vad var det då?" frågade jag honom. Jag hörde hur folk började komma ut ur huset. klockan närmade sig nog tolv. Alex log ett perfekt leende mot mig.
"Det här," svarade han och lutade sig framåt. Hans läppar mötte mina och de var fasligt kalla. Först tänkte jag putta bort honom, men min kropp besvarade hans kyss och plötsligt föll alla mina nyfunna minnen på plats. Pojken i dem var inte Russ. nej, de var han som var här, med mig nu, Alex. Det var då jag insåg hur mycket jag älskade honom. Att jag alltid hade gjort det. Det var han hela tiden. När jag kände att hans läppar höll på att lämna mina la jag mina armar runt hans nacke och tvingade honom att stanna hos mig. Alex besvarade det. Han la sina armar runt min midja och tryckte mig emot si. Tillslut lämnade hans läppar mina.
"Felicia, jag älskar di," viskade han och jag tittade på honom. Jag skulle svara, men han inte göt han drog sig undan och gick mot dörren. Han låste upp den och gick, lämnade mig ensam. Vetande om att jag aldrig skulle få se honom igen. Det var då raketerna började smälla och jag gjorde ett nyårslöfte. Ett löfte som jag med säkerhet skulle hålla. Jag sprang in i huset, ut genom dörren på andra sidan och skrek hans namn.
"Alex!"
Han stannade och vände sig om och stod så fram till det att jag kommit ikapp honom.
"Gå inte," viskade jag med andan i halsen.
"Men jag..." började han men jag avbröt honom.
"Jag älskar dig, du måste komma tillbaka till mig," sa jag och kramade honom. När jag släppte log han. Ett leende som jag visste höll ett löfte och en hemlighet.
XoXo
StoryTeller
Nästa gång blir det en ny berättelse!
fredag 30 december 2011
lördag 24 december 2011
Kill me for love del 16
Det var fest hos Chasper. När jag kom dit med Russ bakom mig suckade han bara och jag såg att Jolie såg lika ledsen ut som han gjorde och det störde mig. Det var som om de inte var glada för mig alls. Så jag bestämmde mig för att prata med dem. Eller i alla fall Jolie.
"Jolie, varför är ni inte glada för mig?" frågade jag henne när jag äntligen hade lyckats få henne för mig själv inne i Chaspers rum.
"Vi är glada för dig Fia," sa hon och log mot mig. Problemet var bara att jag såg att det var fejk och att hon inte alls ville le.
"Jolie," sa jag i en suck, men hon stoppade mig.
"Nej Fia, fråga inte mer. Det är hans plats att berätta det för dig," sa hon och log mot mig. Ett svagt leende, men ett leende.
"Vem?" frågade jag oförstående. Jag hade ju hittat killen från mina minnen. Så vem skulle berätta något för mig. Men Jolie svarade inte på frågan hon gick bara ut ur rummet och lämnade mig ensam. När jag kom ner bland allt folk kom Russ direkt fram till mig som om han var orolig att någon skulle komma och ta mig. Jag log bara mot honom och han flinade tillbaka till mig. Det var då jag hörde en välbekant röst i närheten av mig och det fick direkt mitt hjärta att hoppa till.
"Alex! Du kom! Jag trodde inte du skulle hinna," sa Chasper då han kramade om sin vän.
"Nja, jag hade inget bättre för mig," mumlade han och log sedan. Bara se det leendet fick mig att vilja springa fram till honom och... och göra vad egentligen?
Varför kände jag så här för honom när jag hade hittat Russ? Jag förstod det inte. Men en uppgiven suck började jag dansa med Russ igen.
Jag såg henne dansa med Russ och det irriterade mig. Jag ville ta henne ifrån honom och aldirg släppa henne. Men problemet var att hon inte skulle gilla det och att jag inte hade den rätten längre. Om jag nu någonsin hade haft den.
Det var då det hände. Jag hade inte mer än sagt hej till alla innan jag ville gå därifrån. För mitt framför mina ögon såg jag hur Russ log och sedan kysste Felicia. Men hon puttade inte bort honom utan välkomnade den och det fick mig att direkt vända och gå ut ur huset.
"Alex!" skrek Jolie bakom mig. "Du måste berätta för henne!"
"Så fan heller," skrek jag tillbaka.
"Vill du att hon ska leva en lögn resten av sitt liv?" frågade hon. Men jag svarade inte. Jag var redan långt därifrån och tänkte inte gå tillbaka.
XoXo
StoryTeller
"Jolie, varför är ni inte glada för mig?" frågade jag henne när jag äntligen hade lyckats få henne för mig själv inne i Chaspers rum.
"Vi är glada för dig Fia," sa hon och log mot mig. Problemet var bara att jag såg att det var fejk och att hon inte alls ville le.
"Jolie," sa jag i en suck, men hon stoppade mig.
"Nej Fia, fråga inte mer. Det är hans plats att berätta det för dig," sa hon och log mot mig. Ett svagt leende, men ett leende.
"Vem?" frågade jag oförstående. Jag hade ju hittat killen från mina minnen. Så vem skulle berätta något för mig. Men Jolie svarade inte på frågan hon gick bara ut ur rummet och lämnade mig ensam. När jag kom ner bland allt folk kom Russ direkt fram till mig som om han var orolig att någon skulle komma och ta mig. Jag log bara mot honom och han flinade tillbaka till mig. Det var då jag hörde en välbekant röst i närheten av mig och det fick direkt mitt hjärta att hoppa till.
"Alex! Du kom! Jag trodde inte du skulle hinna," sa Chasper då han kramade om sin vän.
"Nja, jag hade inget bättre för mig," mumlade han och log sedan. Bara se det leendet fick mig att vilja springa fram till honom och... och göra vad egentligen?
Varför kände jag så här för honom när jag hade hittat Russ? Jag förstod det inte. Men en uppgiven suck började jag dansa med Russ igen.
Jag såg henne dansa med Russ och det irriterade mig. Jag ville ta henne ifrån honom och aldirg släppa henne. Men problemet var att hon inte skulle gilla det och att jag inte hade den rätten längre. Om jag nu någonsin hade haft den.
Det var då det hände. Jag hade inte mer än sagt hej till alla innan jag ville gå därifrån. För mitt framför mina ögon såg jag hur Russ log och sedan kysste Felicia. Men hon puttade inte bort honom utan välkomnade den och det fick mig att direkt vända och gå ut ur huset.
"Alex!" skrek Jolie bakom mig. "Du måste berätta för henne!"
"Så fan heller," skrek jag tillbaka.
"Vill du att hon ska leva en lögn resten av sitt liv?" frågade hon. Men jag svarade inte. Jag var redan långt därifrån och tänkte inte gå tillbaka.
XoXo
StoryTeller
fredag 2 december 2011
Kill me for love del 15
Felicia tittade på mig och log. Hon var klädd som rödluvan och hon tittade rakt på mig. I hennes ögon fanns en blick som visade att hon kände igen mig. Jag hade haft samma kostym i år som förra året. Det ända problemet var att det inte var mig hon tittade på. Hon tittade på en annan, en annan med samma kläder som jag, men inte var jag. Den personen som skulle ta min plats bredvid henne. Hon tvekade inte ens, hon gick fram till honom med bestämda steg, lyfte hans mask och log mot honom ännu bredare. Han gick i hennes biologi klass och det visste jag. Han hade jagat henne i hur länge som helst och nu hade han kommit på hur. Genom att låsas vara jag.
Russ, som han hette, log tillbaka med henne. Spelade sin roll som mig bra. Det syntes att han var med i teater gruppen. Men han visste ändå inte riktigt vad han skulle göra så jag gick in i mellan dem med min vampyr dräkt.
"Hej Fia, vad gör du?" frågade jag henne i ett försök att få hennes tankar att lämna Russ som hon nu förmodligen trodde var jag.
"Alex!" utbrast hon glatt och drog mig undan från Russ. "Jag har hittat honom. Han där, han är killen från mina minnen."
Hur hon hade gått från mig till honom hade jag inte en aning om och jag tänkte inte ens fråga om det. Istället bara tittade jag på henne.
"Är du säker?" frågade jag henne tveksamt.
"Ja," svarade hon. "Alex, jag är så glad att du tvingade mig komma med på halooween festen i år."
Jag suckade och klistrade på ett leende.
"Ja, jag är glad för dig att du kunde hitta honom."
"Säkert?"
"Ja, hur så?"
"För du är en av mina bästa vänner och jag vill att du är på min sida," sa hon lite blygt innan hon sedan log och gick tillbaka till Russ. Jag suckade igen och drog en hand igen håret. Hur hade det kunnat bli så här?
När skolan hade börjat igen hade vi blivit närmare vänner, men hon visste fortfarande inte att det var jag och det irriterade mig. Så jag tog med henne hit i ett försök att få henne att se att det var jag. Istället får hon mig till Russ. Jag suckade igen och började gå mot utgången när Jolie och Chasper kom ikapp mig.
"Vad hände?" frågade de med en mun. Deras hemlighet om att de var tillsammans var ute nu och de hade inget i mot det.
"Hon tror det är Russ," svarade jag och började gå igen. Lämnade allt bakom mig.
XoXo
StoryTeller
Russ, som han hette, log tillbaka med henne. Spelade sin roll som mig bra. Det syntes att han var med i teater gruppen. Men han visste ändå inte riktigt vad han skulle göra så jag gick in i mellan dem med min vampyr dräkt.
"Hej Fia, vad gör du?" frågade jag henne i ett försök att få hennes tankar att lämna Russ som hon nu förmodligen trodde var jag.
"Alex!" utbrast hon glatt och drog mig undan från Russ. "Jag har hittat honom. Han där, han är killen från mina minnen."
Hur hon hade gått från mig till honom hade jag inte en aning om och jag tänkte inte ens fråga om det. Istället bara tittade jag på henne.
"Är du säker?" frågade jag henne tveksamt.
"Ja," svarade hon. "Alex, jag är så glad att du tvingade mig komma med på halooween festen i år."
Jag suckade och klistrade på ett leende.
"Ja, jag är glad för dig att du kunde hitta honom."
"Säkert?"
"Ja, hur så?"
"För du är en av mina bästa vänner och jag vill att du är på min sida," sa hon lite blygt innan hon sedan log och gick tillbaka till Russ. Jag suckade igen och drog en hand igen håret. Hur hade det kunnat bli så här?
När skolan hade börjat igen hade vi blivit närmare vänner, men hon visste fortfarande inte att det var jag och det irriterade mig. Så jag tog med henne hit i ett försök att få henne att se att det var jag. Istället får hon mig till Russ. Jag suckade igen och började gå mot utgången när Jolie och Chasper kom ikapp mig.
"Vad hände?" frågade de med en mun. Deras hemlighet om att de var tillsammans var ute nu och de hade inget i mot det.
"Hon tror det är Russ," svarade jag och började gå igen. Lämnade allt bakom mig.
XoXo
StoryTeller
tisdag 29 november 2011
Kill me for love del 14
Tiden var ute och vi satt i olika bilar på väg åt olika håll. Vi hade lämnat Jolies sommarhus och var nu på väg hem. Jag visste att på resten a min sommar skulle jag inte få träffa Felicia. För henne var jag bara en främlig just nu. Men hon skulle komma ihåg mig en dag. Jag var säker på det.
Det var grönt över allt. Träden var vackra och blommorna blommade fortfarande. Första dagen i skolan.
"Alex!" skrek han till mig även fall jag redan sätt honom.
"Hej Chasper," sa jag till svar när jag kom fram.
"Fatta! Ett nytt skolår!" sa han och såg super glad ut. Själv var jag inte lika glad. Det betydde att vi var tvungena att byta klasser. Vi gjorde det varje år på vår skola. De sa att det var för att alla skulle lära känna varandra bättre, men man lärde sig samma saker. Chasper såg det nog för han tystnade.
"Kom igen, ni hamnar nog i samma klass igen," sa han uppmuntrandem, men jag tvekade på det.
"Vi får se," sa jag bara istället och log svagt. När ni kom fram till de ny a listorna fick jag en chock. Jag, Chasper, Jolie, Emelie, Olivia, Eric, Jasper, Heath, Samuel och Felicia var i samma klass. Vi hade inte varit det innan och jag kände dirket på mig att det skulle bli ett bra år när Jolie kom fram till oss.
"Hej," sa hon och log mot Chasper och mig. Mest honom.
"Hej," svarade jag och började spana efter en liten blond tjej med gröna vackra ögon. Hon stod precis bakom.
"Hej Fia," sa jag och hon tittade på mig.
"Hej Alex," svarade hon och jag studerade henne.
"Nej, jag har inte fått tillbaka mitt minne, eller..." Började hon och såg fundersam ut. " Jag har fått tillbaka dem, men jag ser fortfaande inte ansiktet på honom."
Jag slängde en blick på Jolie.
"Det är sant," nickade hon och vi började tillsammans gå till lektionen.
"Jag kan inte fatta att vi alla är i samma klass," sa Samuel när han och Eric slöt sig till oss stax efter Jasper och Heath. När vi kom in i klassrummet satt Olivia och Emelie redan där och vinkade åt oss.
"Tja, hur var resten av ert lov?" frågade Olivia glatt och alla delade glatt med sig av sitt lov. Jag satt tyst och tittade ut genom fönstret när Felicia tittade på mig.
"Vad är det?" frågade jag henne och log svagt.
"Inget, jag bara undrade om de tverkligen kunde vara dig jag såg," sa hon och log tillbaka. Jag studerade henne innan jag flinade mot henne.
"Vi får väll se," sa jag och ruffsade till hennes blonda hår och tittade sedan ut genom fönstret igen.
XoXo
StoryTeller
P.S
Det kommer inte bli mycket information i inläggen nu och de kommer bli många. Detta för att i min planering ska denna historia avslutas till nyår och jag ska börja på en ny.
D.S
Det var grönt över allt. Träden var vackra och blommorna blommade fortfarande. Första dagen i skolan.
"Alex!" skrek han till mig även fall jag redan sätt honom.
"Hej Chasper," sa jag till svar när jag kom fram.
"Fatta! Ett nytt skolår!" sa han och såg super glad ut. Själv var jag inte lika glad. Det betydde att vi var tvungena att byta klasser. Vi gjorde det varje år på vår skola. De sa att det var för att alla skulle lära känna varandra bättre, men man lärde sig samma saker. Chasper såg det nog för han tystnade.
"Kom igen, ni hamnar nog i samma klass igen," sa han uppmuntrandem, men jag tvekade på det.
"Vi får se," sa jag bara istället och log svagt. När ni kom fram till de ny a listorna fick jag en chock. Jag, Chasper, Jolie, Emelie, Olivia, Eric, Jasper, Heath, Samuel och Felicia var i samma klass. Vi hade inte varit det innan och jag kände dirket på mig att det skulle bli ett bra år när Jolie kom fram till oss.
"Hej," sa hon och log mot Chasper och mig. Mest honom.
"Hej," svarade jag och började spana efter en liten blond tjej med gröna vackra ögon. Hon stod precis bakom.
"Hej Fia," sa jag och hon tittade på mig.
"Hej Alex," svarade hon och jag studerade henne.
"Nej, jag har inte fått tillbaka mitt minne, eller..." Började hon och såg fundersam ut. " Jag har fått tillbaka dem, men jag ser fortfaande inte ansiktet på honom."
Jag slängde en blick på Jolie.
"Det är sant," nickade hon och vi började tillsammans gå till lektionen.
"Jag kan inte fatta att vi alla är i samma klass," sa Samuel när han och Eric slöt sig till oss stax efter Jasper och Heath. När vi kom in i klassrummet satt Olivia och Emelie redan där och vinkade åt oss.
"Tja, hur var resten av ert lov?" frågade Olivia glatt och alla delade glatt med sig av sitt lov. Jag satt tyst och tittade ut genom fönstret när Felicia tittade på mig.
"Vad är det?" frågade jag henne och log svagt.
"Inget, jag bara undrade om de tverkligen kunde vara dig jag såg," sa hon och log tillbaka. Jag studerade henne innan jag flinade mot henne.
"Vi får väll se," sa jag och ruffsade till hennes blonda hår och tittade sedan ut genom fönstret igen.
XoXo
StoryTeller
P.S
Det kommer inte bli mycket information i inläggen nu och de kommer bli många. Detta för att i min planering ska denna historia avslutas till nyår och jag ska börja på en ny.
D.S
onsdag 23 november 2011
Kill me for love del 13
När jag ser på saker och thing i andra perspektiv ser jag saker jag inte vill se, så jag slutade se på dem på det viset. Nu ser jag bara på saker från mitt perspektiv, men en dag kom en tjej in i mitt liv och ändra på det. Så nu ser jag saker från två perspektiv, hennes och mitt.
Just nu ligger den tjejen ute vid stranden och solar. Med sitt vackra hår hängande längs hennes ena sida och ögonen nere i en bok. Just nu ligger henens bästa kompis bredvid och läser en tidning. Just nu badar resten av gänget. Just nu sitter jag åp trappan och studerar flickan som inte mins mig och just nu bredvid mig sitter min bästa vän och försöker visa att han är just det. Min bästa vän.
"Kom igen, vad har du tänkt att göra åt saken?" frågade Chasper.
"Vilken sak?" frågade jag och tittade på honom. Egentligen ville jag inte slutat titta på Felicia.
"När vi åker hem kommer hon ju knappast höra av sig till dig eftersom hon inte lita på dig," sa han och jag suckade.
"Jag vet inte, okej? Jag har inte en aning. Om jag fick bestämma skulle jag kidnappa henne och aldrig släppa henne, någonsin, tvinga henne att minnas mig."
"Om jag kunde fixa det då?"
"Kidnappa henne?"
"Nej pucko, att du får vara själv med henne."
Jag studerade min bästis och suckade sen när jag drog en hand igenom håret.
"Du gör som du vill, men det skulle vara trevligt," svarade jag honom ärligt. Chasper sken upp som en sol och jag visste att han reda hade en plan. Han hade bara velat ha mitt okej. Annars hade nog han och Jolie gjort den tillsammans ändå.
Så på kvällen hade vi bestämt oss för att åka ner till en festival som var. Vi skulle se på fyvärkerierna.
När vi kom dit var det fullt med folk och jag säg hur Chasper direkt började dra runt folk hur som helst och Jolie hjälpte honom precis som jag hade trott. Efter bara ett par sekunder blev vi ensamma. Jag och Felicia.
"Vad hände med alla?" frågade hon oroligt.
"De gick nog bara och kollade på något," svarade jag henne.
"Jaha," sa hon och kollade runt. "Vi kanske borde leta efter dem."
"Eller så går vi och har roligt själv."
Jag tog henne hand och drog med henne blande de olika sakerna som fanns att kolla på. Det var första gången på länge jag såg henne skratta och hon såg glad ut. Till slut kom vi fram till en bänk där vi satte oss ner.
"Tack Alex," sa hon och log mot mig.
"Det var inget," svarade jag.
"Jo det är det."
Jag tittade oförstående på henne.
"Jag vet att jag inte kommer ihåg dig, men jag kommer ihåg bitvis med saker och det måste vara hemskt för dig. Framför allt eftersom jag måste ha varit någon som betyder mycket för dig."
Vi flyttade under tystnaden närmare varandra och jag la min hand på hennes som vilade på hennes ben.
"Jag vet, men det måste vara jobbigast för dig."
Hon tittade upp från sina fötter och tittade mig rakt in i ögonen. Jag kände hur världen runt mig försvann och jag la en hand på hennes kind. Jag strök med ett finger över den och hon log svagt mot mig. Långsamt lutade vi oss mot varandra och blundade, men innan våra läppar ens han komma i närheten av varandra avbröts vi av en kvist som gick av och jag drog mig bort från Felicia och det jag egentligen ville göra.
"Hey, det är fult att spionera på folk, kom fram," sa jag och ut ur buskarna bakom oss kom hela gänget. De såg oskyldiga ut.
"Vem hade kunnat tro att..." började Jolie.
"Spara det," sa jag och reste mig upp. Jag såg att Felicia var generad och jag flinade. Mer han jag inte säga förren smällarna började bakom mig och vi tittade på dem med lycka för tillfället.
Jag ber om ursäkt för att jag inte har lagt upp på ett tag,
XoXo
StoryTeller
Just nu ligger den tjejen ute vid stranden och solar. Med sitt vackra hår hängande längs hennes ena sida och ögonen nere i en bok. Just nu ligger henens bästa kompis bredvid och läser en tidning. Just nu badar resten av gänget. Just nu sitter jag åp trappan och studerar flickan som inte mins mig och just nu bredvid mig sitter min bästa vän och försöker visa att han är just det. Min bästa vän.
"Kom igen, vad har du tänkt att göra åt saken?" frågade Chasper.
"Vilken sak?" frågade jag och tittade på honom. Egentligen ville jag inte slutat titta på Felicia.
"När vi åker hem kommer hon ju knappast höra av sig till dig eftersom hon inte lita på dig," sa han och jag suckade.
"Jag vet inte, okej? Jag har inte en aning. Om jag fick bestämma skulle jag kidnappa henne och aldrig släppa henne, någonsin, tvinga henne att minnas mig."
"Om jag kunde fixa det då?"
"Kidnappa henne?"
"Nej pucko, att du får vara själv med henne."
Jag studerade min bästis och suckade sen när jag drog en hand igenom håret.
"Du gör som du vill, men det skulle vara trevligt," svarade jag honom ärligt. Chasper sken upp som en sol och jag visste att han reda hade en plan. Han hade bara velat ha mitt okej. Annars hade nog han och Jolie gjort den tillsammans ändå.
Så på kvällen hade vi bestämt oss för att åka ner till en festival som var. Vi skulle se på fyvärkerierna.
När vi kom dit var det fullt med folk och jag säg hur Chasper direkt började dra runt folk hur som helst och Jolie hjälpte honom precis som jag hade trott. Efter bara ett par sekunder blev vi ensamma. Jag och Felicia.
"Vad hände med alla?" frågade hon oroligt.
"De gick nog bara och kollade på något," svarade jag henne.
"Jaha," sa hon och kollade runt. "Vi kanske borde leta efter dem."
"Eller så går vi och har roligt själv."
Jag tog henne hand och drog med henne blande de olika sakerna som fanns att kolla på. Det var första gången på länge jag såg henne skratta och hon såg glad ut. Till slut kom vi fram till en bänk där vi satte oss ner.
"Tack Alex," sa hon och log mot mig.
"Det var inget," svarade jag.
"Jo det är det."
Jag tittade oförstående på henne.
"Jag vet att jag inte kommer ihåg dig, men jag kommer ihåg bitvis med saker och det måste vara hemskt för dig. Framför allt eftersom jag måste ha varit någon som betyder mycket för dig."
Vi flyttade under tystnaden närmare varandra och jag la min hand på hennes som vilade på hennes ben.
"Jag vet, men det måste vara jobbigast för dig."
Hon tittade upp från sina fötter och tittade mig rakt in i ögonen. Jag kände hur världen runt mig försvann och jag la en hand på hennes kind. Jag strök med ett finger över den och hon log svagt mot mig. Långsamt lutade vi oss mot varandra och blundade, men innan våra läppar ens han komma i närheten av varandra avbröts vi av en kvist som gick av och jag drog mig bort från Felicia och det jag egentligen ville göra.
"Hey, det är fult att spionera på folk, kom fram," sa jag och ut ur buskarna bakom oss kom hela gänget. De såg oskyldiga ut.
"Vem hade kunnat tro att..." började Jolie.
"Spara det," sa jag och reste mig upp. Jag såg att Felicia var generad och jag flinade. Mer han jag inte säga förren smällarna började bakom mig och vi tittade på dem med lycka för tillfället.
Jag ber om ursäkt för att jag inte har lagt upp på ett tag,
XoXo
StoryTeller
fredag 7 oktober 2011
Kill me for love del 12
Jag ska vara ärlig. När jag vaknade på morgonen och regnet fortfarande öste ner och jag upptäckte att i min famn låg en liten flicka med vackra ögon och vackert hår blev jag rädd. Sen kom jag på vad som hade hänt kvällen innan och jag listade ut att vi måste ha krupit in i varandras famn under natten för att hålla värmen. Jag hade ont i nacken och ryggen. Kanske för att jag hade sovit på det kalla golvet med bara en filt och en hård kudde. Jag suckade och tog mig försiktigt ur Felicias grepp. De andra låg fortfarande och sov. Eller jag trodde åtminstone det. När jag gick förbi Jolie kände jag hur någon tog tag i min hand och drog ner mig på golvet med en duns. Men ingen vaknade av det.
"Va fasen Jolie," viskade jag och vände mig där jag satt. Till min förvåning var det Chasper och inte Jolie som höll i mig.
"Tyst," väste han när han såg min chockade min.
"En grej bara, vill jag veta vad ni håller på med?" frågade jag och tittade allvarligt på min vän.
"Okej," sa han och suckade uppgivet. "Vi har varit tillsammans nu ett tag, men vi har hållit det hemligt från er alla. Du håller tyst om det och du säger inget till Jolie om att jag har sagt det tills dig. Fatta hur länge jag har velat berätta det för dig."
Jag nickade bara medan han slängde ut orden. Ju mer jag tänkte på det, ju mer blev det uppenbart. Hur de ibland försvann, hur de alltid höll ihop eller tog varandras parti. Men de hade ju också börjat bråka mer på senaste tiden.
"Vad ville du?" frågade jag honom tillslut och han log.
"Hur är det med Felicia? Hon kom till Jolie i natt och frågade om hon fick sova med oss, men Jolie sa att hon kunde sova med dig," sa Chasper.
"Det är okej nu tror jag," svarade jag.
"Gå och lägg dig igen hos henne," sa han och jag nickade bara. Kände mig som ett litet barn som varit uppe sent och blivit på kommen. Jag gjorde som han sa. Reste mig upp och gick tillbaka till Felicia, kröp ner under filten och kramade om henne i min famn. Jag tänkte inte mer på det fören senare. Då jag fick reda på att både Jolie och Felicia hade varit vakna under det samtalet. Men det var inte fören långt senare...
Det blev inget långt inlägg idag, men det blev ett...
XoXo
StoryTeller
"Va fasen Jolie," viskade jag och vände mig där jag satt. Till min förvåning var det Chasper och inte Jolie som höll i mig.
"Tyst," väste han när han såg min chockade min.
"En grej bara, vill jag veta vad ni håller på med?" frågade jag och tittade allvarligt på min vän.
"Okej," sa han och suckade uppgivet. "Vi har varit tillsammans nu ett tag, men vi har hållit det hemligt från er alla. Du håller tyst om det och du säger inget till Jolie om att jag har sagt det tills dig. Fatta hur länge jag har velat berätta det för dig."
Jag nickade bara medan han slängde ut orden. Ju mer jag tänkte på det, ju mer blev det uppenbart. Hur de ibland försvann, hur de alltid höll ihop eller tog varandras parti. Men de hade ju också börjat bråka mer på senaste tiden.
"Vad ville du?" frågade jag honom tillslut och han log.
"Hur är det med Felicia? Hon kom till Jolie i natt och frågade om hon fick sova med oss, men Jolie sa att hon kunde sova med dig," sa Chasper.
"Det är okej nu tror jag," svarade jag.
"Gå och lägg dig igen hos henne," sa han och jag nickade bara. Kände mig som ett litet barn som varit uppe sent och blivit på kommen. Jag gjorde som han sa. Reste mig upp och gick tillbaka till Felicia, kröp ner under filten och kramade om henne i min famn. Jag tänkte inte mer på det fören senare. Då jag fick reda på att både Jolie och Felicia hade varit vakna under det samtalet. Men det var inte fören långt senare...
Det blev inget långt inlägg idag, men det blev ett...
XoXo
StoryTeller
torsdag 22 september 2011
Kill me for love del 11
Solen gick i moln och helt utan förvarning öste regnet ner. Vi sprang in i huset. Det var en vecka kvar av resan som vi skulle ha i Jolies villa vid havet. Vi satt inne. Alla i filtar och huttrade. Det knaske var varmt ute, men det hjälpte inte oss när regnet var iskallt. Ändå hade vi dushcat och nu var vi på väg att dricka något varmt som varm choklad.
"Tee!" skrek Jolie.
"Kaffe!" skrek Chasper. Det var ovanligt att de var de som bråkade.
"Choklad!" sa reste uppretade på att de inte lyssnade på majoriteten. Jag satt tyst och studerade dem. Det gjorde Felicia också och hon såg fundersam ut.
"Vad är det?" frågade jag henne då hon gav i från sig en djup suck.
"Inget, jag bara önskar att jag inte hade alla dessa luckor i huvudet," svarade hon uppgivet och tittade i golvet. Jag log lite och reste mig upp så plötsligt att de andra tystnade och tittade upp.
"Jag har en ide," sa jag och gick ut i köket. Kom tillbaka med drickorna de ville ha och de tackade alla. Sedan gick jag och hämtade en kortlek.
"Vi spelar, den som förlorar får göra ett straffspel, inga undantag eller passa," sa jag och började blanda den.
Alla log mot tanken och ingen sa imot. Jag delade och så började spelet. Först var det små saker man skulle göra, men ju mer man kom in i spelet ju mer avancerade och konstiga grejer skulle man göra. I slutet låg hälften av oss avtuppade på golvet och reste krolade rutn i ett par sista försöka att inte bryta ihop. Ingen visste riktigt vad det var som vi hade gjort. Men kul hade de varit. Jag blundade och lyssnade på regnet som fortfarande öste ner mot taket. Smatter, smatter.
Någon som låg bredvid mig tog min hand och jag tittade på henne.
"Tack, du gjorde det för mig, jag hade roligt," sa Felicia och log. Jag la min hand på henne kind.
"Vad som hellst för dig," svarade jag och log tillbaka. Hon nickade och blundade en sekund. Jag studerade henne. Jag skulle sagt att jag älskade henne medan hon mindes mig, men jag hade varit rädd att hon skulle dra sig undan och vi hade ju lovat att inte bli kära i varandra. Varför hade de blivit så här nu då?
Jag suckade och och hon öppnade ögonen. Mötte min blick. Vi flyttade lite närmare varandra. Men precis när våra läppar skulle möta varandras slog någon på andra sidan till mig i sömnen och jag drog mig undan.
"Förlåt," mumlade jag och vände mig. Med ryggen mot henne. Jag kunde inte kyssa henne utan att hon visste varför. Det var inte rättvist. Jag ville att hon skulle minnas mig. Vad höll jag på med egentligen? Ingen som vet svaret på den frågan?
Ja, okej, kort inlägg xD
XoXo
StoryTeller
"Tee!" skrek Jolie.
"Kaffe!" skrek Chasper. Det var ovanligt att de var de som bråkade.
"Choklad!" sa reste uppretade på att de inte lyssnade på majoriteten. Jag satt tyst och studerade dem. Det gjorde Felicia också och hon såg fundersam ut.
"Vad är det?" frågade jag henne då hon gav i från sig en djup suck.
"Inget, jag bara önskar att jag inte hade alla dessa luckor i huvudet," svarade hon uppgivet och tittade i golvet. Jag log lite och reste mig upp så plötsligt att de andra tystnade och tittade upp.
"Jag har en ide," sa jag och gick ut i köket. Kom tillbaka med drickorna de ville ha och de tackade alla. Sedan gick jag och hämtade en kortlek.
"Vi spelar, den som förlorar får göra ett straffspel, inga undantag eller passa," sa jag och började blanda den.
Alla log mot tanken och ingen sa imot. Jag delade och så började spelet. Först var det små saker man skulle göra, men ju mer man kom in i spelet ju mer avancerade och konstiga grejer skulle man göra. I slutet låg hälften av oss avtuppade på golvet och reste krolade rutn i ett par sista försöka att inte bryta ihop. Ingen visste riktigt vad det var som vi hade gjort. Men kul hade de varit. Jag blundade och lyssnade på regnet som fortfarande öste ner mot taket. Smatter, smatter.
Någon som låg bredvid mig tog min hand och jag tittade på henne.
"Tack, du gjorde det för mig, jag hade roligt," sa Felicia och log. Jag la min hand på henne kind.
"Vad som hellst för dig," svarade jag och log tillbaka. Hon nickade och blundade en sekund. Jag studerade henne. Jag skulle sagt att jag älskade henne medan hon mindes mig, men jag hade varit rädd att hon skulle dra sig undan och vi hade ju lovat att inte bli kära i varandra. Varför hade de blivit så här nu då?
Jag suckade och och hon öppnade ögonen. Mötte min blick. Vi flyttade lite närmare varandra. Men precis när våra läppar skulle möta varandras slog någon på andra sidan till mig i sömnen och jag drog mig undan.
"Förlåt," mumlade jag och vände mig. Med ryggen mot henne. Jag kunde inte kyssa henne utan att hon visste varför. Det var inte rättvist. Jag ville att hon skulle minnas mig. Vad höll jag på med egentligen? Ingen som vet svaret på den frågan?
Ja, okej, kort inlägg xD
XoXo
StoryTeller
måndag 19 september 2011
Kill me for love del 10
Hon kom ihåg bitar. Inte allt och bara små saker. Så som att Jolie och jag bråkade, men hon sa att hon fortfarande inte hade något ansikte på mig i sina minnen. Det gjorde henne osäker på om det var mig hon såg eller inte.
Jag drog efter andan och la mig ner på verandan. Till min förvåning var det inte Chasper eller Felicia som kom smygande på mig den här gången utan Jolie.
"Alex," sa hon och satte sig tyst bredvid mig.
"Ja," svarade jag utan att öppna ögonen. Njöt av solen.
"Jag..." började hon men hon tystnade sedan.
"Vad är det?" frågade jag och tittade på henne. Det var första gången jag hörde henne vara tyst om något. Hon skakade bara på huvudet, svarade inte och tittade bort.
"Jolie," sa jag i en uppgiven suck och hon tittade rakt på mig.
"Kan du göra mig en tjänst?"
"Beror på vad?" svarade jag henne lite tveksam.
Jolie log på ett sätt som fick mig att känna mig ännu mer tveksam.
30 minuter senare...
Chasper och Jolie gick en bit framför mig. Planerade något i precis lagom ton så att jag inte skulle kunna höra. Det irriterade mig. Men jag sa inget om det.
"Det luktar gott här," sa Felicia och log mot mig. Hon gick bredvid mig och log.
"Visst gör det," svarade jag och log tillbaka. Havsvatten luktar gott, men jag gillar din doft av rosor bättre. Jag suckade och drog en hand genom håret. Det var nu jag märkte att Jolie och Chasper var borta. Det gjorde visst Felicia också och det syntes på henne för hon började skruva på sig. Tyckte det var obekvämt.
"Vi kan gå tillbaka om du vill," sa jag och hon nickade tyst. Jag hade inga minnen av att Felicia varit sån här, inte ens när jag plockat upp henne vid nyår för ett halv år sedan.
Solen höll på att gå ner och jag stannade utan att tänka på det och tittade på den. Felicia hade också stannar och omedvetet tog jag hennes hand. Jag trodde hon skulle dra sig undan, men istället tog hon min hand tillbaka och kramade om den.
"Det måste vara ensamt för dig när jag inte kommer ihåg dig," sa hon och tittade in i mina ögon.
"Lite," svarade jag och mötte hennes blick. Wow, hon hade vackra ögon.
"Förlåt," sa hon och såg skyldig ut.
"Det är inte ditt fel," svarade jag och log svagt mot henne till svar. Det fick henne nog att må lite bättre för hon log ärligt mot mig.
Jag kan inte beskriva riktigt vad som hände, det är som de där scenerna i filmer eller i böcker. När ett par står och tittar på när solen går ner och sen håller på att kyssa varandra. Problemen här var:
1. vi var inte tillsammans
2. vi blev avbrutna...
Jag la handen på hennes kind och hon ställde sig på tå mot mig och vi lutade oss båda mot varandra när Chasper och Jolie kom tillbaka. Båda lika glada och flinade. Som om det gjort något hemskt. Jag suckade och släppte Felicia.
"Seriöst?" frågade jag med en irriterad ton och de log.
"Alltid," svarade de och jag suckade igen. Drog en hand igenom håret. Felicia sa inte mer sedan den kvällen. Hon gick bara tyst i mellan oss och självklart så skällde Jolie på mig när vi kom hem och undrade vad jag hade gjort. Vilket jag som vanligt inte hade en aning om själv. Hur kan man älska henne så mycket att man inte vet vad man gör? Hade Jolie skrikit och jag hade funderat på det många gånger. Svaret var enkelt. Man gör bara det...
XoXo
StoryTeller
Jag drog efter andan och la mig ner på verandan. Till min förvåning var det inte Chasper eller Felicia som kom smygande på mig den här gången utan Jolie.
"Alex," sa hon och satte sig tyst bredvid mig.
"Ja," svarade jag utan att öppna ögonen. Njöt av solen.
"Jag..." började hon men hon tystnade sedan.
"Vad är det?" frågade jag och tittade på henne. Det var första gången jag hörde henne vara tyst om något. Hon skakade bara på huvudet, svarade inte och tittade bort.
"Jolie," sa jag i en uppgiven suck och hon tittade rakt på mig.
"Kan du göra mig en tjänst?"
"Beror på vad?" svarade jag henne lite tveksam.
Jolie log på ett sätt som fick mig att känna mig ännu mer tveksam.
30 minuter senare...
Chasper och Jolie gick en bit framför mig. Planerade något i precis lagom ton så att jag inte skulle kunna höra. Det irriterade mig. Men jag sa inget om det.
"Det luktar gott här," sa Felicia och log mot mig. Hon gick bredvid mig och log.
"Visst gör det," svarade jag och log tillbaka. Havsvatten luktar gott, men jag gillar din doft av rosor bättre. Jag suckade och drog en hand genom håret. Det var nu jag märkte att Jolie och Chasper var borta. Det gjorde visst Felicia också och det syntes på henne för hon började skruva på sig. Tyckte det var obekvämt.
"Vi kan gå tillbaka om du vill," sa jag och hon nickade tyst. Jag hade inga minnen av att Felicia varit sån här, inte ens när jag plockat upp henne vid nyår för ett halv år sedan.
Solen höll på att gå ner och jag stannade utan att tänka på det och tittade på den. Felicia hade också stannar och omedvetet tog jag hennes hand. Jag trodde hon skulle dra sig undan, men istället tog hon min hand tillbaka och kramade om den.
"Det måste vara ensamt för dig när jag inte kommer ihåg dig," sa hon och tittade in i mina ögon.
"Lite," svarade jag och mötte hennes blick. Wow, hon hade vackra ögon.
"Förlåt," sa hon och såg skyldig ut.
"Det är inte ditt fel," svarade jag och log svagt mot henne till svar. Det fick henne nog att må lite bättre för hon log ärligt mot mig.
Jag kan inte beskriva riktigt vad som hände, det är som de där scenerna i filmer eller i böcker. När ett par står och tittar på när solen går ner och sen håller på att kyssa varandra. Problemen här var:
1. vi var inte tillsammans
2. vi blev avbrutna...
Jag la handen på hennes kind och hon ställde sig på tå mot mig och vi lutade oss båda mot varandra när Chasper och Jolie kom tillbaka. Båda lika glada och flinade. Som om det gjort något hemskt. Jag suckade och släppte Felicia.
"Seriöst?" frågade jag med en irriterad ton och de log.
"Alltid," svarade de och jag suckade igen. Drog en hand igenom håret. Felicia sa inte mer sedan den kvällen. Hon gick bara tyst i mellan oss och självklart så skällde Jolie på mig när vi kom hem och undrade vad jag hade gjort. Vilket jag som vanligt inte hade en aning om själv. Hur kan man älska henne så mycket att man inte vet vad man gör? Hade Jolie skrikit och jag hade funderat på det många gånger. Svaret var enkelt. Man gör bara det...
XoXo
StoryTeller
söndag 11 september 2011
Kill me for love del 9
Felicia satt på verandan. Tittade på oss när vi badade, lekte och solade. Jag stod i vattnet och pratade på Chasper när Jolie kom.
"Varför är Fia så fundersam? Hon är så tyst och hon vill inte säga något om det," sa Jolie och tittade på mig. Undrade om jag hade gjort något mot henne.
"Jag vet inte, varför skulle det vara mitt fel?" frågade jag till svar.
"För att det är du?" sa Chasper och Jolie tillsammans med en menande blick. Jag drog en hand igenom mitt hår.
"Jag har inte gjort något, jag lovar," sa jag. Svaret dög inte för Jolie och hon började skrika på mig och jag svarade. Vi retade upp varandra. Vi brukade bråka, det hade vi alltid gjort. Oftast om Felicia på skoj, men nu var det allvar.
"Jag drar," sa jag till Chasper och gav upp, lät Jolie vinna. Hon fick ett belåtit leende på läppar. Jag suckade och gick tillbaka in i huset och fram till kylen. Drog ut en stor vatten melon och började dela den.
"Vad gör du?" frågade plötsligt en lite röst bakom mig och jag ryckte till. Jag hade inte hört henne komma.
"Delar meloner," svarade jag och log mot henne. Felicia studerade mig och sedan gick hon fram tog en kniv och började hjälpa mig.
"Vad bråkade om med Jolie den här gången?" frågade hon och jag tittade på henne. Hon tittade på melonen.
"Inget, hur vet du om att vi brukar bråka?"
"Det kom tillbaka till mig när jag såg er bråka," svarade hon och gjorde en grimash. Hon hade skurit sig i fingret. Inte djupt, men de blödde. Jag tog hennes finger och stoppade det i munnen i ett försök att få det att sluta blöda. Hon tittade på mig och det som hände efter det var som om det var i film.
Hennes kropp måste ha reagerat på min beröring. Det slog mig att jag inte hade rört henne direkt sedan hon kommit hem från sjukhuset. Hon drog undan sin hand och slängde sig i mina armar i en kram. Andades häftigt. Klängde på mig.
"Fia?" sa jag frågande och kände doften av rosor från henne. Hon släppte mig.
"Förlåt, jag vet inte vad som hände," svarade hon och tittade ner i golvet. Förmodligen var det för att hon tyckte det var för pinsamt att titta på mig. "Min kropp bara reagerade av sig själv. Vi måste ha varit nära," sa hon och jag såg att hon fortfarande andades häftigt.
Jag gick fram till ett av skåpen, letade upp ett plåster och satte det på hennes sårade finger.
"Det gör inget," sa jag och log mot henne. Hon fick sitta ner medan jag skar upp resten av melonerna och vi gick tillsammans ut med dem. Jag undrade vad hon tänkte på, men vågade inte fråga som jag hade gjort så många gånger innan.
Jolie sa förlåt när vi kom tillbaka och jag såg hur Fia sedan drog undan henne och frågade ut henne. Berättade i förtvivlan och Chasper tittade på mig.
"Vill du fylla i eller?" frågade han och jag log. Berättade för min bästa vän om vad som hade hänt och han log mer och mer för varje ord jag sa, vilket jag såg att Jolie gjorde borta hos Fia också.
XoXo
SoryTeller
"Varför är Fia så fundersam? Hon är så tyst och hon vill inte säga något om det," sa Jolie och tittade på mig. Undrade om jag hade gjort något mot henne.
"Jag vet inte, varför skulle det vara mitt fel?" frågade jag till svar.
"För att det är du?" sa Chasper och Jolie tillsammans med en menande blick. Jag drog en hand igenom mitt hår.
"Jag har inte gjort något, jag lovar," sa jag. Svaret dög inte för Jolie och hon började skrika på mig och jag svarade. Vi retade upp varandra. Vi brukade bråka, det hade vi alltid gjort. Oftast om Felicia på skoj, men nu var det allvar.
"Jag drar," sa jag till Chasper och gav upp, lät Jolie vinna. Hon fick ett belåtit leende på läppar. Jag suckade och gick tillbaka in i huset och fram till kylen. Drog ut en stor vatten melon och började dela den.
"Vad gör du?" frågade plötsligt en lite röst bakom mig och jag ryckte till. Jag hade inte hört henne komma.
"Delar meloner," svarade jag och log mot henne. Felicia studerade mig och sedan gick hon fram tog en kniv och började hjälpa mig.
"Vad bråkade om med Jolie den här gången?" frågade hon och jag tittade på henne. Hon tittade på melonen.
"Inget, hur vet du om att vi brukar bråka?"
"Det kom tillbaka till mig när jag såg er bråka," svarade hon och gjorde en grimash. Hon hade skurit sig i fingret. Inte djupt, men de blödde. Jag tog hennes finger och stoppade det i munnen i ett försök att få det att sluta blöda. Hon tittade på mig och det som hände efter det var som om det var i film.
Hennes kropp måste ha reagerat på min beröring. Det slog mig att jag inte hade rört henne direkt sedan hon kommit hem från sjukhuset. Hon drog undan sin hand och slängde sig i mina armar i en kram. Andades häftigt. Klängde på mig.
"Fia?" sa jag frågande och kände doften av rosor från henne. Hon släppte mig.
"Förlåt, jag vet inte vad som hände," svarade hon och tittade ner i golvet. Förmodligen var det för att hon tyckte det var för pinsamt att titta på mig. "Min kropp bara reagerade av sig själv. Vi måste ha varit nära," sa hon och jag såg att hon fortfarande andades häftigt.
Jag gick fram till ett av skåpen, letade upp ett plåster och satte det på hennes sårade finger.
"Det gör inget," sa jag och log mot henne. Hon fick sitta ner medan jag skar upp resten av melonerna och vi gick tillsammans ut med dem. Jag undrade vad hon tänkte på, men vågade inte fråga som jag hade gjort så många gånger innan.
Jolie sa förlåt när vi kom tillbaka och jag såg hur Fia sedan drog undan henne och frågade ut henne. Berättade i förtvivlan och Chasper tittade på mig.
"Vill du fylla i eller?" frågade han och jag log. Berättade för min bästa vän om vad som hade hänt och han log mer och mer för varje ord jag sa, vilket jag såg att Jolie gjorde borta hos Fia också.
XoXo
SoryTeller
torsdag 8 september 2011
Kill mr for love del 8
Rosor. Det är vackra blommor. Med sin knallröda färg och ståtliga hållning. Men man måste akta dig för taggarna så att de inte sticker en. Man måste akta sig så att man inte blir sårad. Därför är rosen ett slag i sig. Ett slag som ingen kan identifiera med sin ståtliga magnifika uppsyn och samtidigt så farlig.
"Alex, är du okej?" frågade Jolie oroligt och jag log till svar.
"Jag mår bra Jolie," svarade jag. Jag såg direkt att hon inte trodde på mig. Jag vet inte om det var för att mina ögon såg trötta och uppgivna ut eller för att mitt leende var svagt och utan värme eller min röst hes. Men hon såg igenom det.
"Vi får ta hem henne reda idag," sa Olivia från andra sidan rummet. Hon var en liten tjej med brunt långt hår och älskade fester mer än något. Dessutom var hon väldigt söt.
"Vilken tur," svarade de andra och log. Såg uppriktigt glada ut. Chasper kom fram till mig.
"Det är bara att börja om från början du vet," sa han och log.
"Men jag vet inte om jag klarar av det. Hon kommer ihåg alla av er, alla! Utom mig! " svarade jag honom och suckade samtidigt som jag skakade på huvudet. Det var sant och läkaren hade sagt att hennes minne skulle komma tillbaka tillslut. Det var bara en fråga om när. Frågan i mitt fall var om jag kunde vänta så länge. Jag drog efter andan i en suck.
Det var kväll och jag satt ute på verandan till Jolies sommarhus. Vi hade bestämt oss för att stanna där i de 2 veckor som vi hade bestämt sedan innan. Felicia verkade inte ha något i mot det. Det var ju inget fel på henne förutom stygnen i hennes huvud och att hon inte kom ihåg mig. Jag lyssnade på vågorna och tittade på stjärnorna. Blundade och det var då jag hörde små tysta steg som kom närmare. Jag rörde mig inte.
"Varför sitter du här ute?" frågade den lilla svaga söta rösten som jag kände igen så väll. Rösten som var som en melodi och skapade en sång. Rösten som jag ville bara skulle bara bli min. Men jag hade inte den rätten längre.
"För att tänka," svarade jag henne.
"Vad tänker du på då? Det måste vara något allvarligt," sa hon och satte sig bredvid mig och jag visste att hon tittade upp på månen och stjärnorna.
"Ja, det är det, en viss tjej kommer inte ihåg mig," svarade jag henne och tittade på henne. Hon mötte min blick.
"Jag?"
"Japp."
"Vem är jag för dig?"
Jag blev tyst. Tittade ut över stranden och sedan tillbaka till henne.
"Det berättar jag när du får tillbaka dina minnen om mig," svarade jag henne och log. Reste mig upp och rufsade till hennes hår och gick in i huset och upp till mitt rum. Lämnade henne kvar med en funderande min.
"Alex, är du okej?" frågade Jolie oroligt och jag log till svar.
"Jag mår bra Jolie," svarade jag. Jag såg direkt att hon inte trodde på mig. Jag vet inte om det var för att mina ögon såg trötta och uppgivna ut eller för att mitt leende var svagt och utan värme eller min röst hes. Men hon såg igenom det.
"Vi får ta hem henne reda idag," sa Olivia från andra sidan rummet. Hon var en liten tjej med brunt långt hår och älskade fester mer än något. Dessutom var hon väldigt söt.
"Vilken tur," svarade de andra och log. Såg uppriktigt glada ut. Chasper kom fram till mig.
"Det är bara att börja om från början du vet," sa han och log.
"Men jag vet inte om jag klarar av det. Hon kommer ihåg alla av er, alla! Utom mig! " svarade jag honom och suckade samtidigt som jag skakade på huvudet. Det var sant och läkaren hade sagt att hennes minne skulle komma tillbaka tillslut. Det var bara en fråga om när. Frågan i mitt fall var om jag kunde vänta så länge. Jag drog efter andan i en suck.
Det var kväll och jag satt ute på verandan till Jolies sommarhus. Vi hade bestämt oss för att stanna där i de 2 veckor som vi hade bestämt sedan innan. Felicia verkade inte ha något i mot det. Det var ju inget fel på henne förutom stygnen i hennes huvud och att hon inte kom ihåg mig. Jag lyssnade på vågorna och tittade på stjärnorna. Blundade och det var då jag hörde små tysta steg som kom närmare. Jag rörde mig inte.
"Varför sitter du här ute?" frågade den lilla svaga söta rösten som jag kände igen så väll. Rösten som var som en melodi och skapade en sång. Rösten som jag ville bara skulle bara bli min. Men jag hade inte den rätten längre.
"För att tänka," svarade jag henne.
"Vad tänker du på då? Det måste vara något allvarligt," sa hon och satte sig bredvid mig och jag visste att hon tittade upp på månen och stjärnorna.
"Ja, det är det, en viss tjej kommer inte ihåg mig," svarade jag henne och tittade på henne. Hon mötte min blick.
"Jag?"
"Japp."
"Vem är jag för dig?"
Jag blev tyst. Tittade ut över stranden och sedan tillbaka till henne.
"Det berättar jag när du får tillbaka dina minnen om mig," svarade jag henne och log. Reste mig upp och rufsade till hennes hår och gick in i huset och upp till mitt rum. Lämnade henne kvar med en funderande min.
söndag 4 september 2011
Kill me for love del 7
Skolavslutningen hade kommit och vi satt inne i samlingsrummet. Alex höll min hand och Jolie satt på min andra sida.
"Mina föräldrar har ett hus vid stranden och vi hade tänkt åka dit i sommar, vill ni med?" frågade Jolie. Vi som hon syftade på här var gänget. Jag tittade på Alex, väntade på hans svar.
"Visst," sa han och jag log till svar. Han var väldigt framåt och jag antog att han inte hade något i mot att vara med andra. Jolie nickade till svar och redan 2 dagar senare befann vi oss i det stora huset vid stranden som vi skulle spendera 2 veckor i. Jag och Jolie delade rum. Vi var 10 st, så det var 2 i varje rum. 6 killar och 4 tjejer. De övriga var Emelie och Olivia, de andra 2 tjejerna i gruppen förutom Jolie och jag, Alex, Eric, Heath, Chasper, Jasper och Samuel. Alla var rätt snälla och jag tyckte om dem. Men som sagt visste jag inte riktigt vilka jag vågade lite på och inte. Alex var bäst kompis med Chasper i gruppen och det syntes att han visste våran hemlighet. Jolie visste också att han visste eftersom han var hennes kille. De var rätt söta tillsammans.
"Felicia, vi ska bada, kommer du?" frågade Jasper och jag log mot honom.
"Kommer," var mitt svar.
Vi gick ut i den varma solen. Det var skönt och lagom varmt i vattnet. Vi simmade ut en bit och sedan tillbaka. Jag var inte lika snabb på att simma som de andra. Men innan jag visste ordet av var jag helt plötsligt under vatten och allt blev svart. Jag vet inte ens vad som hände. Inga minnen. Inget.
Det var inte fören vi kom upp på land som vi upptäckte att Felicia inte var med oss. Jag vände mig för att kolla efter henne. Hon syntes inte till. Inget ovanligt i vattnet fören en missfärgning en bit bort kom in. Röd. Blod. Jag sprang, simmade och lyckades få tag i henne och drog in henne till stranden. Blod från huvudet.
"Felicia!" alla skrek hennes namn. Jolie ringde ambulansen och inom 30 minuter hade vi alla förflyttat oss till sjukhuset.
Chasper satte sig bredvid mig.
"Vad skulle du göra om du förlorade henne?" frågade han.
"Jag vet inte," svarade jag ärligt.
"Alex, du måste säga det till henne när hon vaknar," sa han och sedan gick han. Jag satt tyst kvar. Funderade på det. Han hade rätt. Jag var tvungen att berätta det för henne.
Läkaren kom ut efter 1 timme och sa att vi fick komma in. Hon öppnade ögonen när vi var där och det var som om alla kunde andas. De var våra riktiga vänner alla av dem. Inte fejk som jag visste att Fia oroade sig för. De lämnade oss. Alla som om de visste att jag ville prata med henne själv.
"Jag är så glad att du mår bra Fia, jag var så orolig," sa jag och kramade henne. Hon sa inget.
"Fia, jag måste berätta en sak för dig, jag..."
Jag blev avbruten.
"Kan du släppa mig? Jag kramar inte folk jag inte känner och jag har inte en aning om vem du är," sa hon. Jag släppte henne. Det var hon. Såg ut som hon. Lät som hon. Jolie kom in.
"Fia, hur mår du?" frågade hon oroligt och jag förväntade mig samma reaktion som på mig.
"Jag mår bra Jolie," svarade hon. "Kan du förklara för mig vem han är?" frågade hon pekade på mig. Jolie studerade mig.
"Det är Alex."
"Vem är han då? Jag har aldrig sätt honom innan," sa hon och tittade kallt på mig. Chasper kom in. Tog ut mig ur rummet och tittade på mig.
"Jag han inte säga det, det är för sent nu, jag tog för lång tid på mig," jag babblade på.
"Lugna ner dig Alex," sa Chasper i ett försök.
"Jag han inte säga att jag älskar henne," sa jag i ren frustration. Ljudet av hjärtat som slår, ljudet av ensamheten, ljudet av tårar, ljudet av snyftningar. Sjukhus var fullt av det och jag var nu en del av det.
"Mina föräldrar har ett hus vid stranden och vi hade tänkt åka dit i sommar, vill ni med?" frågade Jolie. Vi som hon syftade på här var gänget. Jag tittade på Alex, väntade på hans svar.
"Visst," sa han och jag log till svar. Han var väldigt framåt och jag antog att han inte hade något i mot att vara med andra. Jolie nickade till svar och redan 2 dagar senare befann vi oss i det stora huset vid stranden som vi skulle spendera 2 veckor i. Jag och Jolie delade rum. Vi var 10 st, så det var 2 i varje rum. 6 killar och 4 tjejer. De övriga var Emelie och Olivia, de andra 2 tjejerna i gruppen förutom Jolie och jag, Alex, Eric, Heath, Chasper, Jasper och Samuel. Alla var rätt snälla och jag tyckte om dem. Men som sagt visste jag inte riktigt vilka jag vågade lite på och inte. Alex var bäst kompis med Chasper i gruppen och det syntes att han visste våran hemlighet. Jolie visste också att han visste eftersom han var hennes kille. De var rätt söta tillsammans.
"Felicia, vi ska bada, kommer du?" frågade Jasper och jag log mot honom.
"Kommer," var mitt svar.
Vi gick ut i den varma solen. Det var skönt och lagom varmt i vattnet. Vi simmade ut en bit och sedan tillbaka. Jag var inte lika snabb på att simma som de andra. Men innan jag visste ordet av var jag helt plötsligt under vatten och allt blev svart. Jag vet inte ens vad som hände. Inga minnen. Inget.
Det var inte fören vi kom upp på land som vi upptäckte att Felicia inte var med oss. Jag vände mig för att kolla efter henne. Hon syntes inte till. Inget ovanligt i vattnet fören en missfärgning en bit bort kom in. Röd. Blod. Jag sprang, simmade och lyckades få tag i henne och drog in henne till stranden. Blod från huvudet.
"Felicia!" alla skrek hennes namn. Jolie ringde ambulansen och inom 30 minuter hade vi alla förflyttat oss till sjukhuset.
Chasper satte sig bredvid mig.
"Vad skulle du göra om du förlorade henne?" frågade han.
"Jag vet inte," svarade jag ärligt.
"Alex, du måste säga det till henne när hon vaknar," sa han och sedan gick han. Jag satt tyst kvar. Funderade på det. Han hade rätt. Jag var tvungen att berätta det för henne.
Läkaren kom ut efter 1 timme och sa att vi fick komma in. Hon öppnade ögonen när vi var där och det var som om alla kunde andas. De var våra riktiga vänner alla av dem. Inte fejk som jag visste att Fia oroade sig för. De lämnade oss. Alla som om de visste att jag ville prata med henne själv.
"Jag är så glad att du mår bra Fia, jag var så orolig," sa jag och kramade henne. Hon sa inget.
"Fia, jag måste berätta en sak för dig, jag..."
Jag blev avbruten.
"Kan du släppa mig? Jag kramar inte folk jag inte känner och jag har inte en aning om vem du är," sa hon. Jag släppte henne. Det var hon. Såg ut som hon. Lät som hon. Jolie kom in.
"Fia, hur mår du?" frågade hon oroligt och jag förväntade mig samma reaktion som på mig.
"Jag mår bra Jolie," svarade hon. "Kan du förklara för mig vem han är?" frågade hon pekade på mig. Jolie studerade mig.
"Det är Alex."
"Vem är han då? Jag har aldrig sätt honom innan," sa hon och tittade kallt på mig. Chasper kom in. Tog ut mig ur rummet och tittade på mig.
"Jag han inte säga det, det är för sent nu, jag tog för lång tid på mig," jag babblade på.
"Lugna ner dig Alex," sa Chasper i ett försök.
"Jag han inte säga att jag älskar henne," sa jag i ren frustration. Ljudet av hjärtat som slår, ljudet av ensamheten, ljudet av tårar, ljudet av snyftningar. Sjukhus var fullt av det och jag var nu en del av det.
måndag 15 augusti 2011
Hime-sama del 16 (The end)
10 år har gått sedan den dagen vi lämnade byn och åkte tillbaka till staden. Mycket har hänt och jag skulle inte ändra något. Huset som var tomt och öde är nu fyllt av liv och kärlek. Saker som vi inte trodde hända har hänt. Nathan tar hand om sitt företag nu och alla där älskar honom. Min familj bor kvar i huset på landet. Eller Molly gör. Men hon är nu gift med William. Mina bröder gör alla olika saker. En reser jorden runt, en jobbar på en bank och en jobbar under Nathan på företaget. Mycket har hänt och mycket väntar.
"Mell, var tänker du på?" frågade Nathan mig mjukt när vi satt i trädgården och tittade på blommorna.
"Inget," svarade jag honom och log. Han tog min hand och strök en hand över min mage. Den var stor och vi visste båda att det var ett barn i det. Vårat barn.
"Mamma," sa en liten flicka och kom ut ur huset. "David är elak."
Efter henne kom en liten pojken. Båda lika sina föräldrar.
"Jag har inte gjort något, det var Alyssa," svarade pojken och de fortsatte in i huset. Jag log lite efter dem och Nathan log också. Vår familj hade blivit stor och den var så full av liv. Jag förstod inte hur vi någonsin kunde vara utan varandra.
Jag skulle alltid älska honom och han alltid mig. Nu satt riktiga ringar på våra fingrar och inget i vårt förhållande var en lögn... Inget av det...
Det här var slutet på Hime-sama, hoppas ni gillade det...
XoXo
StoryTeller
"Mell, var tänker du på?" frågade Nathan mig mjukt när vi satt i trädgården och tittade på blommorna.
"Inget," svarade jag honom och log. Han tog min hand och strök en hand över min mage. Den var stor och vi visste båda att det var ett barn i det. Vårat barn.
"Mamma," sa en liten flicka och kom ut ur huset. "David är elak."
Efter henne kom en liten pojken. Båda lika sina föräldrar.
"Jag har inte gjort något, det var Alyssa," svarade pojken och de fortsatte in i huset. Jag log lite efter dem och Nathan log också. Vår familj hade blivit stor och den var så full av liv. Jag förstod inte hur vi någonsin kunde vara utan varandra.
Jag skulle alltid älska honom och han alltid mig. Nu satt riktiga ringar på våra fingrar och inget i vårt förhållande var en lögn... Inget av det...
Det här var slutet på Hime-sama, hoppas ni gillade det...
XoXo
StoryTeller
Kill me for love del 6
Hur hade jag låtit det bli så här? Ett halv år hade gått sedan jag och Alex träffades första gången. Det skulle snart vara sommarlov och jag visste att jag inte skulle få träffa honom på hela den tiden. Det slog mig att jag gillade honom och på riktigt, mina känslor var sanna, men jag kunde aldrig berätta för honom. Aldrig...
Ju närmare vi kom sommarlovet, ju mer ville jag vara kvar i skolan. Inte släppa hans hand, inte lämna honom. Jag vet inte om han märkte det, men om han gjorde det visade han det aldrig. En dag var det fruktansvärt varmt. Det var närma sommaren nu.
"Ska vi åka och bada idag efter skolan Fia?" frågade Alex och jag tittade fundersamt på honom. Var det på riktigt eller på låsas han frågade mig.
"Visst," svarade jag honom. "Vad som helst, bara jag slipper värmen."
Han flinade och jag kände hur jag blev knäsvag, vilken tur att jag redan satt ner. Jag suckade och drog en hand igenom håret. Ett gäng killar och tjejer kom fram till oss. De kallade sig våra vänner och jag undrade om det var för att vi verkligen var vänner eller för våran status på skolan. Vi var ju de hetaste paret och de populäraste på skolan nu mera.
"Kan vi följa med?" frågade en av dem och jag tittade på dem.
"Visst," svarade Alex och jag tittade chockat på honom. Så han var seriös. Jag log lite och en av tjejerna satte sig bredvid mig. Hennes namn var Jolie. Hon var lite, smal, söt och gullig. Lite som ett barn. Jag visste att jag kunde lita på henne med allt. Hon var inte som de andra i den här gruppen. Jolie visste om allt mellan mig och Alex. Hon hade hört när vi pratat om det. Men hon sa aldrig något om det.
"Är du inte glad?" frågade hon mig i en viskning och jag tittade på henne. Hon log varmt och jag log tillbaka. Det räckte för henne.
Vi åkte till stranden efter skolan och solen var högt på himlen. Vi badade och lekte, pratade och lyssnade på musik. Jolie och jag simmade ut i vattnet ensamma tillslut.
"Tror du han gillar dig?" frågade hon och vi tittade på Alex som pratade med en av killarna. Han visste inte om att Jolie visste.
"Jag vet inte," svarade jag henne ärligt. Det var något tryggt med Jolie som jag inte kunde förklara.
Om jag vetat... Vetat allt... Hade jag kunnat stoppa det då??
XoXo
StoryTeller
Ju närmare vi kom sommarlovet, ju mer ville jag vara kvar i skolan. Inte släppa hans hand, inte lämna honom. Jag vet inte om han märkte det, men om han gjorde det visade han det aldrig. En dag var det fruktansvärt varmt. Det var närma sommaren nu.
"Ska vi åka och bada idag efter skolan Fia?" frågade Alex och jag tittade fundersamt på honom. Var det på riktigt eller på låsas han frågade mig.
"Visst," svarade jag honom. "Vad som helst, bara jag slipper värmen."
Han flinade och jag kände hur jag blev knäsvag, vilken tur att jag redan satt ner. Jag suckade och drog en hand igenom håret. Ett gäng killar och tjejer kom fram till oss. De kallade sig våra vänner och jag undrade om det var för att vi verkligen var vänner eller för våran status på skolan. Vi var ju de hetaste paret och de populäraste på skolan nu mera.
"Kan vi följa med?" frågade en av dem och jag tittade på dem.
"Visst," svarade Alex och jag tittade chockat på honom. Så han var seriös. Jag log lite och en av tjejerna satte sig bredvid mig. Hennes namn var Jolie. Hon var lite, smal, söt och gullig. Lite som ett barn. Jag visste att jag kunde lita på henne med allt. Hon var inte som de andra i den här gruppen. Jolie visste om allt mellan mig och Alex. Hon hade hört när vi pratat om det. Men hon sa aldrig något om det.
"Är du inte glad?" frågade hon mig i en viskning och jag tittade på henne. Hon log varmt och jag log tillbaka. Det räckte för henne.
Vi åkte till stranden efter skolan och solen var högt på himlen. Vi badade och lekte, pratade och lyssnade på musik. Jolie och jag simmade ut i vattnet ensamma tillslut.
"Tror du han gillar dig?" frågade hon och vi tittade på Alex som pratade med en av killarna. Han visste inte om att Jolie visste.
"Jag vet inte," svarade jag henne ärligt. Det var något tryggt med Jolie som jag inte kunde förklara.
Om jag vetat... Vetat allt... Hade jag kunnat stoppa det då??
XoXo
StoryTeller
måndag 4 juli 2011
Hime-sama del 15
Det knackade på dörren dagen efter och jag vaknade upp bredvid Nathan. Hur hade nu det här gått till? Jag kom ihåg att jag saknat honom och längtat efter honom när jag pratade med William. Just det! William. Jag rös av minnet av kyssen han gett mig. Sedan han jag sprungit till Nathan av instinkt och nu var jag här. Vad hade jag gjort? Men det kändes så varmt och skönt att ligga i hans famn. Jag vände mig mot honom och studerade han ansikte. Han såg så vacker ut och jag visste inte vad jag skulle göra med honom. Han såg ut som ett litet barn. Jag drog min hand längs hans ansikte och följde hans ansiktsdrag och läpparna. När jag kom till läpparna. Kysste han mina fingrar och jag förstod att jag väckt honom.
"God morgon," sa han med den sammetslena rösten och jag log till svar mot honom.
"God morgon," sa jag och vände mig om för att jag tänkte lämna sängen. Men han tog tag i mig och drog mig tillbaka ner mot sig.
"Det blir så kallt om du går," sa han och kramade om mig.
"Men jag måste säga till mina syskon att jag är här," sa jag och försökte ta mig loss.
"Det vet nog redan det," svarade han och jag tittade på honom och han tittade på mig som ett envist barn tillbaka.
"Okej, jag går inte," sa jag och han lättade greppet om mig. Jag gjorde ett nytt försök att lämna honom. Den här gången han jag ställa mig upp och den här gången då jag landade bredvid honom kittlade han mig som straff för att jag försökt fly vilket inte var rättvist eftersom jag var väldigt kittlig och han inte var det alls. På något vis hamnade han över mig och jag andades häftigt när han kittlade mig. Nathans ögon mötte mina och vi kysste varandra.
Det kan ha varit sent på eftermiddagen när han äntligen lät mig gå, men jag var tvungen att komma tillbaka direkt efter att jag har varit hos mina syskon. Jag gick in i huset och visste direkt att de var i trädgården.
"Molly??" ropade jag och mina syskon svarade allihop. Jag satte mig i gräset hos dem och de log mot mig.
"Du ska tillbaka till honom eller hur?" sa Molly och jag nickade till svar. "Vi stannar här, men du är fri att komma när du vill och hälsa på."
Det var allt de sa. Jag visste att de var osäkra på att låta mig gå. De var rädda att jag skulle bli lika skadad som innan en gång till. Men de visste också att det var jag som hade lämnat honom.
"Kommer du lämna honom igen?" frågade Molly och jag skakade på huvudet.
"Nej, jag älskar honom, jag lämnar honom inte," svarade jag och log mot dem.
En stund senare hade jag packat mina grejer och var på väg tillbaka till Nathan.
"Du kände honom visste och inte lite heller, du är gift med honom," sa William och jag log mot honom när jag mötte honom på vägen.
"Det stämmer," sa jag.
"Varför lämnade du honom? Vad gjorde han dig? Tvingar han tillbaka dig nu?"
"William, jag älskar honom och det har inte med dig att göra," sa jag tillbaka. Han sa inget mer och jag förstod att han skämdes över det han gjort kvällen innan. Nathan väntade på mig och när jag kom fram kramade han mig och kysste mig. Charles tog mina väskor och gick in med dem i huset.
"Vi åker tillbaka till stan om ett tag," viskade Nathna och jag log mot honom.
"Vad som helst, bara det är med dig," svarade jag och han kysste mig igen.
Jag ber om ursäkt för att det tog lite tid den här gången att lägga upp ett nytt inlägg...
XoXo
StoryTeller
"God morgon," sa han med den sammetslena rösten och jag log till svar mot honom.
"God morgon," sa jag och vände mig om för att jag tänkte lämna sängen. Men han tog tag i mig och drog mig tillbaka ner mot sig.
"Det blir så kallt om du går," sa han och kramade om mig.
"Men jag måste säga till mina syskon att jag är här," sa jag och försökte ta mig loss.
"Det vet nog redan det," svarade han och jag tittade på honom och han tittade på mig som ett envist barn tillbaka.
"Okej, jag går inte," sa jag och han lättade greppet om mig. Jag gjorde ett nytt försök att lämna honom. Den här gången han jag ställa mig upp och den här gången då jag landade bredvid honom kittlade han mig som straff för att jag försökt fly vilket inte var rättvist eftersom jag var väldigt kittlig och han inte var det alls. På något vis hamnade han över mig och jag andades häftigt när han kittlade mig. Nathans ögon mötte mina och vi kysste varandra.
Det kan ha varit sent på eftermiddagen när han äntligen lät mig gå, men jag var tvungen att komma tillbaka direkt efter att jag har varit hos mina syskon. Jag gick in i huset och visste direkt att de var i trädgården.
"Molly??" ropade jag och mina syskon svarade allihop. Jag satte mig i gräset hos dem och de log mot mig.
"Du ska tillbaka till honom eller hur?" sa Molly och jag nickade till svar. "Vi stannar här, men du är fri att komma när du vill och hälsa på."
Det var allt de sa. Jag visste att de var osäkra på att låta mig gå. De var rädda att jag skulle bli lika skadad som innan en gång till. Men de visste också att det var jag som hade lämnat honom.
"Kommer du lämna honom igen?" frågade Molly och jag skakade på huvudet.
"Nej, jag älskar honom, jag lämnar honom inte," svarade jag och log mot dem.
En stund senare hade jag packat mina grejer och var på väg tillbaka till Nathan.
"Du kände honom visste och inte lite heller, du är gift med honom," sa William och jag log mot honom när jag mötte honom på vägen.
"Det stämmer," sa jag.
"Varför lämnade du honom? Vad gjorde han dig? Tvingar han tillbaka dig nu?"
"William, jag älskar honom och det har inte med dig att göra," sa jag tillbaka. Han sa inget mer och jag förstod att han skämdes över det han gjort kvällen innan. Nathan väntade på mig och när jag kom fram kramade han mig och kysste mig. Charles tog mina väskor och gick in med dem i huset.
"Vi åker tillbaka till stan om ett tag," viskade Nathna och jag log mot honom.
"Vad som helst, bara det är med dig," svarade jag och han kysste mig igen.
Jag ber om ursäkt för att det tog lite tid den här gången att lägga upp ett nytt inlägg...
XoXo
StoryTeller
fredag 1 juli 2011
Hime-sama del 14
Jag tittade på honom och log sedan kallt.
"Jag är Mellony," svarade jag honom och han studerade mig.
"Det var inte det jag menade och det vet du," sa han och hoppade över staketet och kom fram till mig. "Jag vill veta vem du är. I början kom du inte ut ur ditt hus, sedan gömmer du saker hela tiden och du ljuger när du säger att du inte vet vem mannen på kullen är. Vem är du?"
Jag kände mig pressad, men tittade bara på honom och log fortfarande kallt.
"Vem har sagt att jag måste berätta något för dig William?" svarade jag honom och jag såg hur han ryckte till.
"Ingen, men jag vill veta allt om dig och det går inte om du inte berättar det för mig."
"Jag vill inte berätta nått för dig så försvinn."
Jag reste mig upp från stolen började gå mot huset. Men William tog tag i min hand och vände mig i mot honom. Hans läppar mötte mina och jag puttade bort honom.
"Vad gör du!?" Skrek jag åt honom och tittade på honom.
"Jag älskar dig och jag vill vara med dig, är det så svårt för dig att förstå det?" svarade han mig och jag skakade på huvudet.
"Nej, jag vill inte höra det här," sa jag till svar och gick in i huset. Hur skulle jag nu göra? Tårarna började komma och det var bara en person som kom upp i mitt huvud. En som kunde få mig att sluta. Jag öppnade dörren på andra sidan och lämnade huset bakom mig. Gjorde det som jag fruktat att jag skulle göra så länge.
Hur kunde hon vara så kall mot mig? Jag satt mitt i trappan i huset när det ringde på dörren. Jag lyssnade inte. Charles öppnade dörren och jag hörde honom viska något svagt. Jag lyssnade inte. Inte fören jag hörde snyftningar och sedan fotsteg som närmade sig. Jag han inte reagera för den lilla lätta kroppen kramade om mig i trappan där jag satt. Gnuggade in sitt huvud i mina kläder och höll ett stadigt tag om mig med sina skakande händer.
"Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt," upprepade hon och jag förstod just då att hon inte hade velat lämna mig. Att hon gjort det för min skull och ingen annan.
"Mell," viskade jag och drog handen över hennes hår. Det luktade som rosor. Hon tittade upp på mig med sina vackra ögon och sitt gråtande ansikte. "Jag älskar dig."
Jag kysste hennes panna och log mot henne. Hon log till svar och sedan kom det mer tårar. Hon grävde ner sitt ansikte i mina kläder igen.
"Vad har hänt?" frågade jag henne och hon blev tyst i en sekund.
"Jag kan inte var borta från dig längre, det gör så ont och jag orkar inte med smärtan," sa hon i mellan sina snyftningar. Jag kramade om henne.
"Stanna då, stanna hos mig för alltid och lämna mig inte den här gången."
Hon log och torkade bort lite av tårarna och våra läppar mötte varandra. Jag hade saknat henne och jag tänkte visa henne det nu och tryckte henne i mot mig.
"Jag släpper dig aldrig mer."
XoXo
StoryTeller
"Jag är Mellony," svarade jag honom och han studerade mig.
"Det var inte det jag menade och det vet du," sa han och hoppade över staketet och kom fram till mig. "Jag vill veta vem du är. I början kom du inte ut ur ditt hus, sedan gömmer du saker hela tiden och du ljuger när du säger att du inte vet vem mannen på kullen är. Vem är du?"
Jag kände mig pressad, men tittade bara på honom och log fortfarande kallt.
"Vem har sagt att jag måste berätta något för dig William?" svarade jag honom och jag såg hur han ryckte till.
"Ingen, men jag vill veta allt om dig och det går inte om du inte berättar det för mig."
"Jag vill inte berätta nått för dig så försvinn."
Jag reste mig upp från stolen började gå mot huset. Men William tog tag i min hand och vände mig i mot honom. Hans läppar mötte mina och jag puttade bort honom.
"Vad gör du!?" Skrek jag åt honom och tittade på honom.
"Jag älskar dig och jag vill vara med dig, är det så svårt för dig att förstå det?" svarade han mig och jag skakade på huvudet.
"Nej, jag vill inte höra det här," sa jag till svar och gick in i huset. Hur skulle jag nu göra? Tårarna började komma och det var bara en person som kom upp i mitt huvud. En som kunde få mig att sluta. Jag öppnade dörren på andra sidan och lämnade huset bakom mig. Gjorde det som jag fruktat att jag skulle göra så länge.
Hur kunde hon vara så kall mot mig? Jag satt mitt i trappan i huset när det ringde på dörren. Jag lyssnade inte. Charles öppnade dörren och jag hörde honom viska något svagt. Jag lyssnade inte. Inte fören jag hörde snyftningar och sedan fotsteg som närmade sig. Jag han inte reagera för den lilla lätta kroppen kramade om mig i trappan där jag satt. Gnuggade in sitt huvud i mina kläder och höll ett stadigt tag om mig med sina skakande händer.
"Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt," upprepade hon och jag förstod just då att hon inte hade velat lämna mig. Att hon gjort det för min skull och ingen annan.
"Mell," viskade jag och drog handen över hennes hår. Det luktade som rosor. Hon tittade upp på mig med sina vackra ögon och sitt gråtande ansikte. "Jag älskar dig."
Jag kysste hennes panna och log mot henne. Hon log till svar och sedan kom det mer tårar. Hon grävde ner sitt ansikte i mina kläder igen.
"Vad har hänt?" frågade jag henne och hon blev tyst i en sekund.
"Jag kan inte var borta från dig längre, det gör så ont och jag orkar inte med smärtan," sa hon i mellan sina snyftningar. Jag kramade om henne.
"Stanna då, stanna hos mig för alltid och lämna mig inte den här gången."
Hon log och torkade bort lite av tårarna och våra läppar mötte varandra. Jag hade saknat henne och jag tänkte visa henne det nu och tryckte henne i mot mig.
"Jag släpper dig aldrig mer."
XoXo
StoryTeller
söndag 26 juni 2011
Kill me for love del 5
"Alex, kan du hålla dina händer borta från din flickvän under lektionen? Jag vet att du gillar henne, men snälla," sa läraren när Alex strök lite lätt med handen på mitt ben. Jag hade halvt sovit och njöt mest av det. Jag var en hemsk människa som njöt av det här. Men jag älskade att se alla andra vara så avundsjuka på mig. Jag log och satte mig upp.
"Det stör inte mig," svarade jag läraren som tittade chockat på mig. "Jag tror inte det stör någon annan heller."
Alex flinade lite diskret mot mig och tog min hand med sin andra hand under tiden han fortfarande smekte mitt ben.
"Alex! Sluta!" sa läraren och Alex släppte mig. Men så fort lärare vände sig om började han igen. Den hördes en suck från klassrummet och läraren vände sig om och tittade på oss.
"Gå ut och kom inte in igen fören ni kan hålla händerna från varandra," sa läraren och vi nickade och gick ut. De borde ha lärt sig vid det här laget att när de sa så så skulle vi inte komma tillbaka alls. Vi satte oss på en stol som stod utanför klassrummet. Eller... Alex satte sig på stolen och jag satte mig grensle över hans ben och la armarna om hans hals. Det gick förbi folk hela tiden och Alex tryckte mig i mot sig.
"Vill du ge dem en show?" frågade han och jag tittade på honom.
"Hur menar du?" frågade jag och tittade lite misstänksamt på honom. Jag hade lärt känna honom tillräckligt bra nu för att veta att han hade nått lurt i görningen när han sa så.
"Spela med bara," sa han och kysste min hals. Jag spelade med och visste direkt vad det var han hade menat med en show. Han tänkte lossas ha sex med mig i korridoren och det lustiga var hur jag inte tänkte äga nått, utan spela med. Hur hade det blivit så här egentligen? Vi hade "dejtat" nu i flera månader och jag antar att jag hade vant mig. Han lät sin ena hand krypa in under min kofta som jag hade på mig och tryckte mig mer i mot sig och jag stönade tyst till och han fortsatte kyssa min hals. Det var inte första gången vi gjorde nått sånt här. Vi hade gjort det i biblioteket och på toan och en gång i klassrummet. Jag log mot Alex. Vi hade aldrig kysst varandra på riktigt och aldrig haft sex med varandra. Som sagt, allt var på lossas. Men varje gång han rörde mig hoppade mitt hjärta över ett slag och jag visste inte varför. Vad var det för fel på mig?
Jag reste mig och Alex följde efter. En massa folk tittade på oss och jag visste vad de trodde, men brydde mig inte längre. Jag kramade om Alex och vi lämnade skolan. Han och jag. Vi var de ända som visste och det skulle för alltid bara så.
XoXo
StoryTeller
"Det stör inte mig," svarade jag läraren som tittade chockat på mig. "Jag tror inte det stör någon annan heller."
Alex flinade lite diskret mot mig och tog min hand med sin andra hand under tiden han fortfarande smekte mitt ben.
"Alex! Sluta!" sa läraren och Alex släppte mig. Men så fort lärare vände sig om började han igen. Den hördes en suck från klassrummet och läraren vände sig om och tittade på oss.
"Gå ut och kom inte in igen fören ni kan hålla händerna från varandra," sa läraren och vi nickade och gick ut. De borde ha lärt sig vid det här laget att när de sa så så skulle vi inte komma tillbaka alls. Vi satte oss på en stol som stod utanför klassrummet. Eller... Alex satte sig på stolen och jag satte mig grensle över hans ben och la armarna om hans hals. Det gick förbi folk hela tiden och Alex tryckte mig i mot sig.
"Vill du ge dem en show?" frågade han och jag tittade på honom.
"Hur menar du?" frågade jag och tittade lite misstänksamt på honom. Jag hade lärt känna honom tillräckligt bra nu för att veta att han hade nått lurt i görningen när han sa så.
"Spela med bara," sa han och kysste min hals. Jag spelade med och visste direkt vad det var han hade menat med en show. Han tänkte lossas ha sex med mig i korridoren och det lustiga var hur jag inte tänkte äga nått, utan spela med. Hur hade det blivit så här egentligen? Vi hade "dejtat" nu i flera månader och jag antar att jag hade vant mig. Han lät sin ena hand krypa in under min kofta som jag hade på mig och tryckte mig mer i mot sig och jag stönade tyst till och han fortsatte kyssa min hals. Det var inte första gången vi gjorde nått sånt här. Vi hade gjort det i biblioteket och på toan och en gång i klassrummet. Jag log mot Alex. Vi hade aldrig kysst varandra på riktigt och aldrig haft sex med varandra. Som sagt, allt var på lossas. Men varje gång han rörde mig hoppade mitt hjärta över ett slag och jag visste inte varför. Vad var det för fel på mig?
Jag reste mig och Alex följde efter. En massa folk tittade på oss och jag visste vad de trodde, men brydde mig inte längre. Jag kramade om Alex och vi lämnade skolan. Han och jag. Vi var de ända som visste och det skulle för alltid bara så.
XoXo
StoryTeller
onsdag 15 juni 2011
Hime-sama del 13
Han tittade på mig med sina vackra ögon och jag var så nära på att gråta av lycka. Alla andra var borta för en sekund.
"Mell?" upprepade han och jag skulle precis svara när William tog tag i min arm.
"Känner du honom Mellony?" frågade han och jag rycktes tillbaka till den världen jag nu befann mig i. Jag tittade på William och de andra i butiken och sedan på Nathan.
"Nej, jag vet inte vem han är," sa jag och log mot William. Jag vände mot dörren för att gå men Nathan stod i vägen.
"Mell, det är jag, kommer du inte ihåg?" frågade han och jag såg hans plågade blick. Jag vara nära på att säga något jag inte skulle ha gjort precis just då.
"Nej, jag vet inte vem du är, så låt mig vara," sa jag kallt och lämnade butiken. William, Percy och Ray kom snabbt efter mig.
"Mellony, jag har aldrig sätt dig så kall innan," sa Percy och jag log mot honom.
"Det är mycket du inte vet om mig," sa jag till svar och William log och tog mina saker. Han hade lämnat sina hos sin mor som jobbade i mjölkbutiken. Vi kom snart hem till mig där Molly kom ut till oss med en blick som var fylld med panik.
"Mell!! Jag vet vem det är som bor på kullen, det är..."
Jag la handen för hennes mun.
"Inte här och inte nu," väste jag och hon nickade till svar. Killarna följde med in och åt frukost med oss.
Det var kväll och jag tittade på blommorna i trädgården igen. Rosorna blommade vackert och jag tänkte på mitt möte med Nathan tidigare idag. Jag suckade och det knackade på dörren. In kom Charles. Jag visste vem han var, han hade jobbat för Nathan när jag var hans fru.
"Frun," sa han och log. Jag såg att Molly var den som släppt in honom.
"Charles," svarade jag. "Vad gör ni här?" frågade jag honom kallt.
"Snälla frun, var inte så kall mot mig. Nathan har inte varit sig själv på sista tiden och vi tänkte att lite frisk luft kunde vara bra för honom. Vi visste inte att du var här," sa han och log.
"Säkert?" frågade jag och han nickade. Jag suckade.
"Hur länge stannar han?"
"Jag vet inte, men nu när han vet att du är här kan det nog ta ett tag, jag är ledsen frun, jag visste att du inte ville ha det så här."
"Det är okej Charles."
Han log mot mig, bigade och lämnade mig. Molly följde honom ut till dörren.
"Vem är du egentligen?" frågade William som tittade på mig från andra sidan staketet. Jag stelnade till. Han fick inte veta vem jag var, inget fick veta det. "Vem är du Mellony?"
Jag svalde och tittade mig omkring. Vad skulle jag svara nu?
Det var allt för idag,
XoXo
StoryTeller
"Mell?" upprepade han och jag skulle precis svara när William tog tag i min arm.
"Känner du honom Mellony?" frågade han och jag rycktes tillbaka till den världen jag nu befann mig i. Jag tittade på William och de andra i butiken och sedan på Nathan.
"Nej, jag vet inte vem han är," sa jag och log mot William. Jag vände mot dörren för att gå men Nathan stod i vägen.
"Mell, det är jag, kommer du inte ihåg?" frågade han och jag såg hans plågade blick. Jag vara nära på att säga något jag inte skulle ha gjort precis just då.
"Nej, jag vet inte vem du är, så låt mig vara," sa jag kallt och lämnade butiken. William, Percy och Ray kom snabbt efter mig.
"Mellony, jag har aldrig sätt dig så kall innan," sa Percy och jag log mot honom.
"Det är mycket du inte vet om mig," sa jag till svar och William log och tog mina saker. Han hade lämnat sina hos sin mor som jobbade i mjölkbutiken. Vi kom snart hem till mig där Molly kom ut till oss med en blick som var fylld med panik.
"Mell!! Jag vet vem det är som bor på kullen, det är..."
Jag la handen för hennes mun.
"Inte här och inte nu," väste jag och hon nickade till svar. Killarna följde med in och åt frukost med oss.
Det var kväll och jag tittade på blommorna i trädgården igen. Rosorna blommade vackert och jag tänkte på mitt möte med Nathan tidigare idag. Jag suckade och det knackade på dörren. In kom Charles. Jag visste vem han var, han hade jobbat för Nathan när jag var hans fru.
"Frun," sa han och log. Jag såg att Molly var den som släppt in honom.
"Charles," svarade jag. "Vad gör ni här?" frågade jag honom kallt.
"Snälla frun, var inte så kall mot mig. Nathan har inte varit sig själv på sista tiden och vi tänkte att lite frisk luft kunde vara bra för honom. Vi visste inte att du var här," sa han och log.
"Säkert?" frågade jag och han nickade. Jag suckade.
"Hur länge stannar han?"
"Jag vet inte, men nu när han vet att du är här kan det nog ta ett tag, jag är ledsen frun, jag visste att du inte ville ha det så här."
"Det är okej Charles."
Han log mot mig, bigade och lämnade mig. Molly följde honom ut till dörren.
"Vem är du egentligen?" frågade William som tittade på mig från andra sidan staketet. Jag stelnade till. Han fick inte veta vem jag var, inget fick veta det. "Vem är du Mellony?"
Jag svalde och tittade mig omkring. Vad skulle jag svara nu?
Det var allt för idag,
XoXo
StoryTeller
fredag 10 juni 2011
Hime-sama del 12
Vad skulle jag kunna ha gjort för att få henne att se det? Att jag verkligen älskade henne. Att jag inte ville att hon skulle gå.
Jag tittade ut genom fönstret och möttes av min spegelbild och havet. Jag var på väg ut till en liten stad mitt ute på landet. Alla tyckte det verkade bra för mig, men jag var inte lika säker. Jag drog efter andan och såg hur solen höll på att gå ner.
"Herrn, vi är snart där," sa den man som körde och jag såg hur hus och byggnader började tona upp sig framför mig. Han vevade ner en av rutorna och jag kände doften av blommor. Det påminde mig om henne och en tår kom fram. Jag gnuggade bort den. Det här var löjligt av mig.
Staden var uppbyggd som en gammal stad och alla såg ut som det gör i stan, men lite mer gammalmodiga av sig. Jag suckade och kände hur jag ville tillbaka hem. Vi åkte förbi ett stort hus med en fin trädgård och den var full av blommor. Det som fångade min blick var hur blommorna var placerade och hur de växte. De påminde om min trädgård hemma. Men sedan tänkte jag inte mer på det. Vi åkte in på en grusväg och stannade framför ett stort hus och jag gick in i det. Det låg en liten bit från resten av byn, men det var ändå nära nog. Jag studerade den. Var det här jag skulle vara helt ensam? Jag suckade igen.
"Herrn, om ni fortsätter sucka så kommer ni bli kortare," sa en butler och jag log mot honom.
"Det är okej Charles," svarade jag och vi gick in i huset. Charles gjorde i ordning allt. Han var den ända personen jag hade med mig och jag gick ut i trädgården. Den var full med blommor och jag tänkte på henne. Första gången hon hade sätt dem hade hon skrattat och sagt att hon älskade blommor. Gjorde hon fortfarande det?
Det var någon som hade flyttat in i huset uppe på kullen i skogen. Vi visste inte vem, men tydligen var han rik och alla i hela byn pratade om det. Jag kände nu alla i byn och de var alla snälla och jag vågade äntligen gå ut att ha någon av mina syskon med mig. Jag hade varit så mycket trubbel för dem.
"Mellony, vad för det lov att vara idag?" frågade Mr. Collin. Mr. Collin ägde bageriet i stan.
"Det vanliga tack och ta lite extra majsbröd," sa jag och han log mot mig.
"Ska du hälsa på mannen på kullen?" frågade han.
"Jag vet inte det än," svarade jag och log.
Det plingade till i dörrklockan och jag tittade mot dörren, men slog sedan ner blicken igen när det inte var någon från byn. Bara någon som passerade. Jag fick mitt bröd och var på väg att gå när Miss Heart kom in genom dörren med sin lilla dotter Lilly.
"God morgon Mellony, har du handlat bröd till frukosten?" frågade hon och log mot mig.
"Ja," svarade jag och log tillbaka. "God morgon Lilly, vill du se en sak?" Jag gillade Lilly och hennes mamma. De var bland de första som hade pratat med mig när jag kom hit.
"Vad då?" frågade Lilly nyfiket och tittade på mig. Lilly var bara 8 år gammal, men hon var väldigt söt.
"Här, den får du av mig," sa jag och gav henne av rosorna från min trädgård.
"Hon ger dem till alla idag," sa Mr. Collin. Miss Heart log mot mig och jag gav henne en ros.
"Tack så mycket min kära," sa hon och det plingade i klockan igen.
"God morgon William," sa Mr. Collin. William var en av de pojkarna i byn som var runt min ålder. Han var väldigt snygg och väldigt trevlig och glad och jag gillade honom.
"God morgon," sa han till svar. "Kan jag få det vanlig tack?" frågade han.
"Det är klart du kan," sa Mr. Collin och började plocka ner bröd i en lite påse. Det började bli mycket folk i den lilla butiken och jag gav även William en ros. Han log sitt charmiga leende mot mig och jag log tillbaka.
"Ungkärlek," sa Miss Heart och jag tittade på henne vilket tydligen William också gjorde. Han tog i mot sina saker och vi lämnade butiken tillsammans.
"Har du varit och hälsat på mannen på kullen än?" frågade han mig och jag skakade på huvudet.
"Nej," sa jag. Det var något med allt som gjorde att jag inte ville gå dit.
"Vi kan gå tillsammans om du vill," sa han och log. Jag log till svar. Vi gick in i nästa butik för att köpa lite mjölk. Jag stod och småpratade med William och två andra pojkar som heter Percy och Ray. Det var då klockan till dörren ringde och han kom in. Personen jag försökte undvika och personen jag inte ville se, men samtidigt hade ett så stort begär att möta. Han kom in med en butler och jag visste direkt att det var han som hade flyttat till kullen. Han tittade livlöst runt i rummet. Han mådde inte bra, hade de skadat honom så mycket? Jag kände hur det stack i bröstet på mig. Hans blick stannade och den var rakt på mig. Det var som om han förändrades framför ögonen på mig. Den gamla trötta mannen med de sorgsena livlösa ögonen övergick till en liten pojke full av förväntningar.
"Mell?" sa han frågande och jag visste att de alla tittade på mig och jag kände hur jag var tvungen att ta mig där i från men samtidigt ville slänga mig i hans armar. Vad skulle jag nu göra?
XoXO
StoryTeller
Missa inte nästa del av Hime-sama, vad tänker Mellony göra nu och hur ska Nahtan se på det hela?
Jag tittade ut genom fönstret och möttes av min spegelbild och havet. Jag var på väg ut till en liten stad mitt ute på landet. Alla tyckte det verkade bra för mig, men jag var inte lika säker. Jag drog efter andan och såg hur solen höll på att gå ner.
"Herrn, vi är snart där," sa den man som körde och jag såg hur hus och byggnader började tona upp sig framför mig. Han vevade ner en av rutorna och jag kände doften av blommor. Det påminde mig om henne och en tår kom fram. Jag gnuggade bort den. Det här var löjligt av mig.
Staden var uppbyggd som en gammal stad och alla såg ut som det gör i stan, men lite mer gammalmodiga av sig. Jag suckade och kände hur jag ville tillbaka hem. Vi åkte förbi ett stort hus med en fin trädgård och den var full av blommor. Det som fångade min blick var hur blommorna var placerade och hur de växte. De påminde om min trädgård hemma. Men sedan tänkte jag inte mer på det. Vi åkte in på en grusväg och stannade framför ett stort hus och jag gick in i det. Det låg en liten bit från resten av byn, men det var ändå nära nog. Jag studerade den. Var det här jag skulle vara helt ensam? Jag suckade igen.
"Herrn, om ni fortsätter sucka så kommer ni bli kortare," sa en butler och jag log mot honom.
"Det är okej Charles," svarade jag och vi gick in i huset. Charles gjorde i ordning allt. Han var den ända personen jag hade med mig och jag gick ut i trädgården. Den var full med blommor och jag tänkte på henne. Första gången hon hade sätt dem hade hon skrattat och sagt att hon älskade blommor. Gjorde hon fortfarande det?
Det var någon som hade flyttat in i huset uppe på kullen i skogen. Vi visste inte vem, men tydligen var han rik och alla i hela byn pratade om det. Jag kände nu alla i byn och de var alla snälla och jag vågade äntligen gå ut att ha någon av mina syskon med mig. Jag hade varit så mycket trubbel för dem.
"Mellony, vad för det lov att vara idag?" frågade Mr. Collin. Mr. Collin ägde bageriet i stan.
"Det vanliga tack och ta lite extra majsbröd," sa jag och han log mot mig.
"Ska du hälsa på mannen på kullen?" frågade han.
"Jag vet inte det än," svarade jag och log.
Det plingade till i dörrklockan och jag tittade mot dörren, men slog sedan ner blicken igen när det inte var någon från byn. Bara någon som passerade. Jag fick mitt bröd och var på väg att gå när Miss Heart kom in genom dörren med sin lilla dotter Lilly.
"God morgon Mellony, har du handlat bröd till frukosten?" frågade hon och log mot mig.
"Ja," svarade jag och log tillbaka. "God morgon Lilly, vill du se en sak?" Jag gillade Lilly och hennes mamma. De var bland de första som hade pratat med mig när jag kom hit.
"Vad då?" frågade Lilly nyfiket och tittade på mig. Lilly var bara 8 år gammal, men hon var väldigt söt.
"Här, den får du av mig," sa jag och gav henne av rosorna från min trädgård.
"Hon ger dem till alla idag," sa Mr. Collin. Miss Heart log mot mig och jag gav henne en ros.
"Tack så mycket min kära," sa hon och det plingade i klockan igen.
"God morgon William," sa Mr. Collin. William var en av de pojkarna i byn som var runt min ålder. Han var väldigt snygg och väldigt trevlig och glad och jag gillade honom.
"God morgon," sa han till svar. "Kan jag få det vanlig tack?" frågade han.
"Det är klart du kan," sa Mr. Collin och började plocka ner bröd i en lite påse. Det började bli mycket folk i den lilla butiken och jag gav även William en ros. Han log sitt charmiga leende mot mig och jag log tillbaka.
"Ungkärlek," sa Miss Heart och jag tittade på henne vilket tydligen William också gjorde. Han tog i mot sina saker och vi lämnade butiken tillsammans.
"Har du varit och hälsat på mannen på kullen än?" frågade han mig och jag skakade på huvudet.
"Nej," sa jag. Det var något med allt som gjorde att jag inte ville gå dit.
"Vi kan gå tillsammans om du vill," sa han och log. Jag log till svar. Vi gick in i nästa butik för att köpa lite mjölk. Jag stod och småpratade med William och två andra pojkar som heter Percy och Ray. Det var då klockan till dörren ringde och han kom in. Personen jag försökte undvika och personen jag inte ville se, men samtidigt hade ett så stort begär att möta. Han kom in med en butler och jag visste direkt att det var han som hade flyttat till kullen. Han tittade livlöst runt i rummet. Han mådde inte bra, hade de skadat honom så mycket? Jag kände hur det stack i bröstet på mig. Hans blick stannade och den var rakt på mig. Det var som om han förändrades framför ögonen på mig. Den gamla trötta mannen med de sorgsena livlösa ögonen övergick till en liten pojke full av förväntningar.
"Mell?" sa han frågande och jag visste att de alla tittade på mig och jag kände hur jag var tvungen att ta mig där i från men samtidigt ville slänga mig i hans armar. Vad skulle jag nu göra?
XoXO
StoryTeller
Missa inte nästa del av Hime-sama, vad tänker Mellony göra nu och hur ska Nahtan se på det hela?
tisdag 7 juni 2011
Kill me for love del 4
Alex tittade glatt på mig när vi gick igenom skolan och höll handen. Vi kom upp på taket där det inte fanns någon som kunde se eller höra oss.
"Ahh.. Det var kul," sa han och log. Jag tittade på honom och sedan ändrade jag min till allvarlig.
"Vad håller du på med?" frågade jag och han flinade på mot mig.
"Hjälper dig slippa ryckten," sa han oskylldigt.
"Nej, du gjorde de nyss värre," sa jag och han tittade på mig.
"Förlåt, men kan vi inte bara göra det en liten stund och sen kan vi göra slut," sa han tyst och han såg ut som en liten vilsen hundvalp och jag kunde inte hjälpa det när jag sa orden.
"Okej, men är det inte kul slutar jag," sa jag till svar och han sken upp som en sol. Hur hade det blivit så här? Jag suckade och tittade ner på gården. Den var full med folk och jag visste att de alla visste att jag och Alex nu var tillsammans.
2 månader senare...
"Jag hörde att de är jätte söta tillsammans och knappt kan slita sig från varandra."
"Jag hörde att de är förlovade och ska gifta sig när de slutar skolan."
"Jag hörde att Fia blev gravid och han är pappan."
Rykten. De vimlar av dem överallt. Alex la armen om mig.
"Lyssna inte," sa han till mig i en viskning. Det var svårt att låta bli, men jag försökte. Det var inte kul. Jag drog efter andan och gick in i klassrummet. Det blev tyst och de tittade på oss.
"God morgon Alex, Fia," sa Anja och log. Jag hörde på hennes röst att hon inte alls var glad att se mig och de syntes i hennes ögon.
"God morgon," svarade vi och satte oss på en stol. De vill ha mig här i från, men jag kunde inte till låta det. Jag ryckte på axlarna. Jag hade fortfarande inte vant mig vid den här låssas grejen och jag tyckte fortfarande inte om den. Även fall jag inte hade något i mot Alex. Jag suckade och Alex log mot mig. Klockan ringde in och lektionen började.
XoXo
StoryTeller
Jag vet att det blev tråkigt idag, men ska lägga ut ett med mer späning i nästa gång...
"Ahh.. Det var kul," sa han och log. Jag tittade på honom och sedan ändrade jag min till allvarlig.
"Vad håller du på med?" frågade jag och han flinade på mot mig.
"Hjälper dig slippa ryckten," sa han oskylldigt.
"Nej, du gjorde de nyss värre," sa jag och han tittade på mig.
"Förlåt, men kan vi inte bara göra det en liten stund och sen kan vi göra slut," sa han tyst och han såg ut som en liten vilsen hundvalp och jag kunde inte hjälpa det när jag sa orden.
"Okej, men är det inte kul slutar jag," sa jag till svar och han sken upp som en sol. Hur hade det blivit så här? Jag suckade och tittade ner på gården. Den var full med folk och jag visste att de alla visste att jag och Alex nu var tillsammans.
2 månader senare...
"Jag hörde att de är jätte söta tillsammans och knappt kan slita sig från varandra."
"Jag hörde att de är förlovade och ska gifta sig när de slutar skolan."
"Jag hörde att Fia blev gravid och han är pappan."
Rykten. De vimlar av dem överallt. Alex la armen om mig.
"Lyssna inte," sa han till mig i en viskning. Det var svårt att låta bli, men jag försökte. Det var inte kul. Jag drog efter andan och gick in i klassrummet. Det blev tyst och de tittade på oss.
"God morgon Alex, Fia," sa Anja och log. Jag hörde på hennes röst att hon inte alls var glad att se mig och de syntes i hennes ögon.
"God morgon," svarade vi och satte oss på en stol. De vill ha mig här i från, men jag kunde inte till låta det. Jag ryckte på axlarna. Jag hade fortfarande inte vant mig vid den här låssas grejen och jag tyckte fortfarande inte om den. Även fall jag inte hade något i mot Alex. Jag suckade och Alex log mot mig. Klockan ringde in och lektionen började.
XoXo
StoryTeller
Jag vet att det blev tråkigt idag, men ska lägga ut ett med mer späning i nästa gång...
Hime-sama del 11
3 år senare...
Hon hade flyttat. Inte lämat något efter sig och nu var hon borta. Jag kunde inte ens hitta hennes syskon. Men jag hade fortfarande deras konto nummer och satte in pengar regelbundet. Jag förstod inte. Varför hade hon lämnat mig. Jag trodde hon hade älskat mig, men tydligen hade jag fel. I speglen stod en sliten pojke som inte visste vad han gjorde. Hans ögon var trötta efter sömnbrist och han hemsöktes dagligen av henne. Flickan som hade lämnat honom när han behövde hennes som mest. Men tack vare det hon hade gjort hade reporterna lämnat mig i fred. Jag hade dragit in henne i det och allt var mitt fel. Hur kunde jag låta henne göra så?
Jag drog efter andan och en kvinna kom in i rummet.
"Unge herren, ni borde gå ut lite. Det är underbart väder, blommorna har precis blommat ut..." Jag avböt henne.
"Alla av dem?" frågade jag och hon nickade till svar. "Jag tänker inte gå ut." Hon lämnade mig. Jag hade inte sovit eller ätit speciellt bra efter att hon hade lämnat mig och jag kunde inte få någon ro fören jag visste vart och var och vad hon gjorde. Om hon var lycklig och om hon någon gång ångrade att hon lämnade mig. Men hur skulle jag kuna få reda på allt det här?
"Du vet att han inte kommer ringa eftersom du bytte nummer," sa min bror och jag blängde på honom och han lämnade mig. De senaste 3 åren hade varit svåra för mig. Jag hade flyttat till en annan stad, bytt nummer och dragit med mig min familj och tvingat dem att göra samma sak. Jag kände mig hämsk. Men de lät mig. Jag fick inte jobba och jag ville inte lämna huset. Om jag tittade i spegel såg jag säkert 10 år äldre ut än vad jag var. Jag var tvungen att gå vidare. Solen lyste in genom mitt rum och jag tittade på telefonen en gång till innan jag lämnade rummet och gick ut i trädgården. Den var full med blommor och det fick mig att tänka på Nahtans trädgård. Tack vare att han skickade pengar till oss regelbundet hade vi lyckats klara oss lite bättre. Vi behövde inte jobba lika hårt och vi ägde nu ett riktigt hus. Det var därför jag inte jobbade. Mina syskon såg de pengar som Nahtan skickade som min inkomst. Jag satte mig livlöst på en stol och Zoey kom fram med te till mig.
"Du vet, du kanske ska försöka komma ut oftare," sa hon och satte sig ner bredvid mig.
"Jag vill inte," sa jag till svar utan att släppa blicken från rosorna.
"Jag vet, men det skulle kanske vara enklare för dig att gå vidare om du gjorde det."
Jag tittade på henne.
"Jag vet det, men jag är inte redo att gå ut dit än," sa jag. "Jag måste få bort den där prinsses glansen jag har fått först."
"Den kommer inte försvinna. Den är ett del av ditt liv nu."
Jag suckade och drack lite av mitt te. Hon hade rätt. Jag kunde inte sluta och mina syskon var som mina tjänare och jag drog efter andan. Hur hade det här gått till? Jag sov inte bra heller. Oscar och Jesper kom fram till mig och log.
"Vill du ha något mer?" frågade de och jag blängde på dem.
"Nej, sluta tjäna mig," sa jag och de satte sig bredvid mig.
"Vi är bara oroliga för dig," sa Oscar.
"Jag vet," svarade jag.
"Förresten har ju Alexander kommit tillbaka till oss nu. Han tar bra hand om oss," sa Jesper och flinade. Det var sant. Min bror hade kommit tillbaka, men ingen av oss visste varför. Det oroade mig, men jag sa inget till de andra. Jag andades in doften av blommor och reste mig sedan gick fram till rosorna. Plockade en och luktade på den.
"Hur är det med dig?" frågade Zoey och jag log mot henne.
"Det kommer bli en bra dag och jag ska ut och gå och jag vill att du följer med mig," svarade jag henne och hon log.
"Det är klart att jag gör."
Mina bröder log när jag lämnade huset för första gången på 3 år. Om de bara visste hur rädd jag var. Jag var inte rädd för vad jag skulle möta, utan att jag inte skulle komma tillbaka till dem. Att jag skulle springa min väg eller att jag skulle vända tillbaka till honom och inte komma tillbaka eller hur rädd jag var att jag skulle hoppa från en bro och ta livet av mig. Det var därför jag bad Zoey komma med mig. För att jag inte skulle göra just något av detta. Göra det jag var rädd för att göra.
XoXo
StoryTeller
Missa inte nästa del av Hime-sama eller fortsätningen av Kill me for love som kommer snart...
Hon hade flyttat. Inte lämat något efter sig och nu var hon borta. Jag kunde inte ens hitta hennes syskon. Men jag hade fortfarande deras konto nummer och satte in pengar regelbundet. Jag förstod inte. Varför hade hon lämnat mig. Jag trodde hon hade älskat mig, men tydligen hade jag fel. I speglen stod en sliten pojke som inte visste vad han gjorde. Hans ögon var trötta efter sömnbrist och han hemsöktes dagligen av henne. Flickan som hade lämnat honom när han behövde hennes som mest. Men tack vare det hon hade gjort hade reporterna lämnat mig i fred. Jag hade dragit in henne i det och allt var mitt fel. Hur kunde jag låta henne göra så?
Jag drog efter andan och en kvinna kom in i rummet.
"Unge herren, ni borde gå ut lite. Det är underbart väder, blommorna har precis blommat ut..." Jag avböt henne.
"Alla av dem?" frågade jag och hon nickade till svar. "Jag tänker inte gå ut." Hon lämnade mig. Jag hade inte sovit eller ätit speciellt bra efter att hon hade lämnat mig och jag kunde inte få någon ro fören jag visste vart och var och vad hon gjorde. Om hon var lycklig och om hon någon gång ångrade att hon lämnade mig. Men hur skulle jag kuna få reda på allt det här?
"Du vet att han inte kommer ringa eftersom du bytte nummer," sa min bror och jag blängde på honom och han lämnade mig. De senaste 3 åren hade varit svåra för mig. Jag hade flyttat till en annan stad, bytt nummer och dragit med mig min familj och tvingat dem att göra samma sak. Jag kände mig hämsk. Men de lät mig. Jag fick inte jobba och jag ville inte lämna huset. Om jag tittade i spegel såg jag säkert 10 år äldre ut än vad jag var. Jag var tvungen att gå vidare. Solen lyste in genom mitt rum och jag tittade på telefonen en gång till innan jag lämnade rummet och gick ut i trädgården. Den var full med blommor och det fick mig att tänka på Nahtans trädgård. Tack vare att han skickade pengar till oss regelbundet hade vi lyckats klara oss lite bättre. Vi behövde inte jobba lika hårt och vi ägde nu ett riktigt hus. Det var därför jag inte jobbade. Mina syskon såg de pengar som Nahtan skickade som min inkomst. Jag satte mig livlöst på en stol och Zoey kom fram med te till mig.
"Du vet, du kanske ska försöka komma ut oftare," sa hon och satte sig ner bredvid mig.
"Jag vill inte," sa jag till svar utan att släppa blicken från rosorna.
"Jag vet, men det skulle kanske vara enklare för dig att gå vidare om du gjorde det."
Jag tittade på henne.
"Jag vet det, men jag är inte redo att gå ut dit än," sa jag. "Jag måste få bort den där prinsses glansen jag har fått först."
"Den kommer inte försvinna. Den är ett del av ditt liv nu."
Jag suckade och drack lite av mitt te. Hon hade rätt. Jag kunde inte sluta och mina syskon var som mina tjänare och jag drog efter andan. Hur hade det här gått till? Jag sov inte bra heller. Oscar och Jesper kom fram till mig och log.
"Vill du ha något mer?" frågade de och jag blängde på dem.
"Nej, sluta tjäna mig," sa jag och de satte sig bredvid mig.
"Vi är bara oroliga för dig," sa Oscar.
"Jag vet," svarade jag.
"Förresten har ju Alexander kommit tillbaka till oss nu. Han tar bra hand om oss," sa Jesper och flinade. Det var sant. Min bror hade kommit tillbaka, men ingen av oss visste varför. Det oroade mig, men jag sa inget till de andra. Jag andades in doften av blommor och reste mig sedan gick fram till rosorna. Plockade en och luktade på den.
"Hur är det med dig?" frågade Zoey och jag log mot henne.
"Det kommer bli en bra dag och jag ska ut och gå och jag vill att du följer med mig," svarade jag henne och hon log.
"Det är klart att jag gör."
Mina bröder log när jag lämnade huset för första gången på 3 år. Om de bara visste hur rädd jag var. Jag var inte rädd för vad jag skulle möta, utan att jag inte skulle komma tillbaka till dem. Att jag skulle springa min väg eller att jag skulle vända tillbaka till honom och inte komma tillbaka eller hur rädd jag var att jag skulle hoppa från en bro och ta livet av mig. Det var därför jag bad Zoey komma med mig. För att jag inte skulle göra just något av detta. Göra det jag var rädd för att göra.
XoXo
StoryTeller
Missa inte nästa del av Hime-sama eller fortsätningen av Kill me for love som kommer snart...
tisdag 10 maj 2011
Hime-sama del 10
"Nahtan?" frågade jag och han tittade på mig med ögon som som först inte såg ut att veta vem jag var och sen kom han ihåg mig och log.
"Ja," svarade han med en mjuk till gjord röst.
"Vad är det?" frågade jag och jag visste att jag var rädd för det han skulle säga. Jag var så rädd.
"Inget," svarade han med ett falskt leende och min rädsla gick över till ilska. Jag kände för att slå honom. Varför kunde han inte berätta för mig. Han älskade mig och jag var hans fru. Han skulle berätta allt för mig. Eller?
"Okej då," sa jag bara och släppte hans hand. Han såg sårad ut, men sa inget utan fortsatte bara gå mot huset. Folkmassan såg oss och började springa mot oss. Nathan suckade och drog mig bakom sig. Som om han försökte skydda mig.
"Nathan, kan du förklara det som stod i dagens tidning?" frågade en kvinna och det slog mig att jag inte ens hade sätt dagens tidning.
"Är det sant att bolaget går dåligt för dig?"
"Är det sant att du inte älskar din fru utan gifte dig med henne för att få ta över bolaget?"
Frågorna fortsatte komma och jag kunde inte få mitt finger runt det. Något stämde inte. Hur kunde de vet allt det här? Nathans hand var det som stoppade mig från att gå fram till folkmassan och erkänna allt. Få ett utfall på dem.
Han log mjukt och falskt mot dem när han tillslut öppnade sin mun.
"Vad är det ni pratar om? Jag älskar min fru och hon älskar mig. Vårt liv angår inte er. Bolaget har kanske inte varit i sitt bästa skick den senaste tiden, men vi jobbar på det," sa han och drog sedan med mig in i huset.
"Ja," svarade han med en mjuk till gjord röst.
"Vad är det?" frågade jag och jag visste att jag var rädd för det han skulle säga. Jag var så rädd.
"Inget," svarade han med ett falskt leende och min rädsla gick över till ilska. Jag kände för att slå honom. Varför kunde han inte berätta för mig. Han älskade mig och jag var hans fru. Han skulle berätta allt för mig. Eller?
"Okej då," sa jag bara och släppte hans hand. Han såg sårad ut, men sa inget utan fortsatte bara gå mot huset. Folkmassan såg oss och började springa mot oss. Nathan suckade och drog mig bakom sig. Som om han försökte skydda mig.
"Nathan, kan du förklara det som stod i dagens tidning?" frågade en kvinna och det slog mig att jag inte ens hade sätt dagens tidning.
"Är det sant att bolaget går dåligt för dig?"
"Är det sant att du inte älskar din fru utan gifte dig med henne för att få ta över bolaget?"
Frågorna fortsatte komma och jag kunde inte få mitt finger runt det. Något stämde inte. Hur kunde de vet allt det här? Nathans hand var det som stoppade mig från att gå fram till folkmassan och erkänna allt. Få ett utfall på dem.
Han log mjukt och falskt mot dem när han tillslut öppnade sin mun.
"Vad är det ni pratar om? Jag älskar min fru och hon älskar mig. Vårt liv angår inte er. Bolaget har kanske inte varit i sitt bästa skick den senaste tiden, men vi jobbar på det," sa han och drog sedan med mig in i huset.
Det hade gått en vecka sedan de kom till huset och de vägrade lämna det. Jag kunde varken gå in eller ut och Nathan stod alltid och tittade ut genom fönstert och såg plågad ut. Det var plågsamt att se och jag började närma mig min gräns. Jag skulle inte klara av att göra det här mycket längre. Sanningen var tvungen att kommma fram förr eller senare. Det var bara att den tiden hade kommit nu. Jag drog efter andan och gick fram till honom. La mina armar om honom.
"Vad är det Mell?" frågade han mjukt och trött.
"Det måste få ett slut," svarade jag honom och han vände sig mot mig.
"Vad menar du? Jag älskar dig och du är min fru..." Han tänkte fortsätta men jag skakade på huvudet.
"Jag älskar inte dig," svarade jag med och tittade in i hans ögon. Han såg förvånad ut och nickade sedan.
"Gör det du måste."
Jag nickade och log svagt mot honom och gav honom ringen som nu hade suttit på mitt finger i ett halv år. Det kändes tomt och det kändes änu tyngre i mitt bröst. Jag hade svårt att andas, men visade det inte. Jag gick fram till dörren och vände mig mot Nathan.
"Farväll Nath," sa jag med en svag röst och ett leende. Men jag kände inte för att le. Inte alls. Han svarade inte eller försökte stoppa mig när jag öppnade den stora dörren och mötte jornalisterna.
"Jag är inte längre Nathans fru. Vi var aldrig kära och vi gifte oss bara för att han skulle få tag över företaget och jag behövde pengar," sa jag med hög röst och gick. De följde efter mig en bra stund med frågor, men jag sa inget mer. Jag gick bara vidare och när jag kom till en park var det mörkt och ingen var inom synhåll. Jag sjönk ihop på marken och tårarna började komma. De kunde inte sluta. Jag försökte, men det gick inte. De bara fortsatte och fortsatte. Det gjorde så ont i mitt hjärta. Jag hade lämnat den jag älskade för att skydda honom och nu ar jag så sårad själv att jag aldrig skulle kunna klara mig.
XoXo
Storyteller
Snart kommer del 11 av Hime-sama...
söndag 16 januari 2011
Hime-sama del 9
Det kändes som om världen försvann och som att hjulet hade sluta snurra. Jag tittade på Nahtan men jag tänkte inte. Jag kunde inte. Försökte gjorde jag, men som sagt inte något kom fram. Jag visste inte om jag var lycklig eller något annat. Jag hade drömt om att han skulle älska mig på riktigt, men nu när han sa det fick jag en obehaglig känsla av det. Nahtan drog efter andan och såg förtvivlat och frågande på mig.
"Mell?" frågade han mjukt. Jag var inte säker, men jag tror jag såg tårar. Tänker jag tillbaka på den dagen idag var hela dagen bara en suddig massa.
"Ja," svarade jag tillslut.
"Säg något," sa han och jag kände hur han tog min hand. Långsamt tvingade jag mig att titta in i hans ögon.
"Vad vill du att jag ska säga?"
"Vad du tänker, hur du känner, allt."
Jag svalde och drog efter andan.
"Jag vet inte, jag gillar dig Nahtan, men jag trodde aldrig att du skulle gilla mig tillbaka och nu när du säger det så känns det så konstigt och jag vet inte vad jag ska tycka eller säga eller något av det och allt är liksom suddigt..."
Jag fortsatte babbla på och Nahtan lyssnade. Han sa inget men för varje ord som kom ur min mun log han lite mer och när jag tillslut slutade pratade brast han ut i skratt.
"Vad är det?" frågade jag förvirrat.
"Hur kunde du klämma in så många ord i en och samma mening utan att andas?" skrattade han fram och försökte sluta men det gick inte och ju mer han skrattade ju mer började jag rodna och tillslut skrattade han så mycket att tårarna rann ner för hans kinder. Hjulet stannade och jag kände en blandning mellan ilska och min egen dumhet i en kombination av min rodnad och stormade ut ur hjulet. Nahtan var snabb på att återhämta sig och sprang efter mig.
"Förlåt Mell, men jag kunde bara inte låta bli," sa han mjukt och tog tag i min hand.
"Släpp mig," sa jag och drog mig loss från hans grepp. "Jag vill inte prata mer om det och du drev säkert bara med mig ändå."
Jag tänkte säga mer, men kom inte längre för Nahtan kysste mig. Jag hade inte tänkte på det men jag både grät och hade skrikit. Jag hade puttat mig från hans grepp om det inte vore för det att den här kyssen på något sätt var annorlunda från de tidigare. De fanns känsla i den. Omedvetet drog jag min hand genom hans svarta hår och jag hade nästan helt glömt vart vi befann oss innan jag vaknade till igen och lät mina läppar lämna Nahtans.
"Inte här," viskade jag till honom och Nahtan nickade bara till svar. När vi gick vägen hem höll han min hand och för den första gången kände jag värme från hans kropp. Hans gröna ögon glittrade och han såg på något sätt mer mogen ut än innan. Det var som om jag såg för första gången såg honom på riktigt. Han sa inte mycket undertiden vi gick men jag visste att han var glad för det liksom syntes på honom och själv var jag nog lika glad. Jag brydde mig inte om att folk tittade på oss längs gatan, inte att de viskade eller om något annat. Men lyckan varade inte länge för när vi kom till huset var det folk där. En massa folk. Jag visste inte vad som häll på att hända, men Nahtan stelnade till och hans uttryck förändrades.
Där historier blir verklighet....
XoXo
StoryTeller
"Mell?" frågade han mjukt. Jag var inte säker, men jag tror jag såg tårar. Tänker jag tillbaka på den dagen idag var hela dagen bara en suddig massa.
"Ja," svarade jag tillslut.
"Säg något," sa han och jag kände hur han tog min hand. Långsamt tvingade jag mig att titta in i hans ögon.
"Vad vill du att jag ska säga?"
"Vad du tänker, hur du känner, allt."
Jag svalde och drog efter andan.
"Jag vet inte, jag gillar dig Nahtan, men jag trodde aldrig att du skulle gilla mig tillbaka och nu när du säger det så känns det så konstigt och jag vet inte vad jag ska tycka eller säga eller något av det och allt är liksom suddigt..."
Jag fortsatte babbla på och Nahtan lyssnade. Han sa inget men för varje ord som kom ur min mun log han lite mer och när jag tillslut slutade pratade brast han ut i skratt.
"Vad är det?" frågade jag förvirrat.
"Hur kunde du klämma in så många ord i en och samma mening utan att andas?" skrattade han fram och försökte sluta men det gick inte och ju mer han skrattade ju mer började jag rodna och tillslut skrattade han så mycket att tårarna rann ner för hans kinder. Hjulet stannade och jag kände en blandning mellan ilska och min egen dumhet i en kombination av min rodnad och stormade ut ur hjulet. Nahtan var snabb på att återhämta sig och sprang efter mig.
"Förlåt Mell, men jag kunde bara inte låta bli," sa han mjukt och tog tag i min hand.
"Släpp mig," sa jag och drog mig loss från hans grepp. "Jag vill inte prata mer om det och du drev säkert bara med mig ändå."
Jag tänkte säga mer, men kom inte längre för Nahtan kysste mig. Jag hade inte tänkte på det men jag både grät och hade skrikit. Jag hade puttat mig från hans grepp om det inte vore för det att den här kyssen på något sätt var annorlunda från de tidigare. De fanns känsla i den. Omedvetet drog jag min hand genom hans svarta hår och jag hade nästan helt glömt vart vi befann oss innan jag vaknade till igen och lät mina läppar lämna Nahtans.
"Inte här," viskade jag till honom och Nahtan nickade bara till svar. När vi gick vägen hem höll han min hand och för den första gången kände jag värme från hans kropp. Hans gröna ögon glittrade och han såg på något sätt mer mogen ut än innan. Det var som om jag såg för första gången såg honom på riktigt. Han sa inte mycket undertiden vi gick men jag visste att han var glad för det liksom syntes på honom och själv var jag nog lika glad. Jag brydde mig inte om att folk tittade på oss längs gatan, inte att de viskade eller om något annat. Men lyckan varade inte länge för när vi kom till huset var det folk där. En massa folk. Jag visste inte vad som häll på att hända, men Nahtan stelnade till och hans uttryck förändrades.
Där historier blir verklighet....
XoXo
StoryTeller
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)