Alex satt bredvid mig på lunchen och jag kunde inte låta bli att titta på honom. Han var så otroligt vacker. Det var då jag hörde Anja, en av mina bästa kompisar på andra sidan bordet.
"Jag hörde att de träffades under jullovet och att han flyttade hit för henne. Men jag tror själv att Fia tvingade sig på honom och att de av misstag hade sex och nu kan han inte släppa henne," sa Anja, stolt med sin historia, vilket självklart var en lögn allt ihop. Alex tittade på mig.
"Hon gå i vår klass, eller hur?" sa han tyst.
"Anja, ja," svarade jag.
"Hon är bara avundsjuk på dig, det är därför hon kommer på de där historierna," sa han och log det där änglaleendet igen. Det var helt otroligt hur mycket jag ville kasta mig i hans armar och krama honom. Men jag lät bli.
"Jag vet, de har alltid varit så," svarade jag. Han studerade Anja en stund innan han flinade och tog min hand och viskade i mitt öra:"Gör som jag säger så kommer allt bli okej."
Jag han inte svara fören han ställde sig på bordet med mig i släp och höll upp min hand.
"Mina damer och herrar," sa han med hög klar röst som fick alla att lyssna. "Som ni säkert vet är jag ny här, jag är Alex. Men jag har inte flyttat hit på grund av Felicia, inte heller har jag rymt hemifrån eller gömmer mig från andra. Sanningen är att jag är rik och jag inte ville bo hemma längre så jag flyttade till en lägenhet i den här staden. För några veckor sedan träffade jag en underlig tjej som heter Felicia och det råkar vara denna tjej. Så nu, när jag har allas uppmärksamhet vill jag säga följande ord, Felicia, jag gillar dig."
Han tystnade och tittade på mig. Jag hade knappt hunnit smälta in allt de han sagt. Underlig? Jag? Jag var väll som alla andra. Han kallade mig vid mitt fulla namn, de gjorde inte många. Han sa att han gillade mig, han... vänta, han sa vad!?
Jag stirrade slit på honom.
"Du gör vad sa du?" frågade jag osäkert och jag visste att alla undrade samma sak.
"Jag gillar dig," sa han igen och log.
"På vilket sätt?" frågade jag.
"Mycket," sa han mjukt och jag kände mina knän vika sig. Ojsan, de gjorde han visst. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta och de gick ut i gråt ändå.
"Sa jag nått fel?" frågade han oroligt.
"Nej," jag skakade på huvudet. "Jag är glad."
Han log änglaleendet och kramade mig, framför alla, så alla såg.
Det var väll nu det blev komplicerat, vi blev ett så kallat fejk par.
Där historier blir verklighet,
XoXo
Storyteller
torsdag 9 december 2010
onsdag 28 juli 2010
Hime-sama del 8
När jag vaknade på morgonen var Nahtan redan uppe. Han stod och knäppte sin shorta, jag studerade honom bakifrån utan att vara medveten om att han kanske skulle komma på mig. När han vände sig om log han mjukt och gick fram till mig.
"God morgon," sa han och kysste mig mjuk.
"God morgon," svarade jag. Allt var som vanligt en lögn. Vi skulle aldrig älska varandra, vi hade lovat, de fanns inget vi kunde göra åt det. Det här var de som man inte ville ha. Vad hade jag tänkt när jag tackade ja? På att rädda min familj? På att Nahtan var allt jag drömt om och mer? Jag hade inte en aning.
"Gå och gör dig i ordning, vi ska snart åka, jag väntar på dig vid frukosten," sa han och försvann. Jag reste mig ur sängen och in kom lilla Maria.
"God morgon madam, här är er klänning," sa hon och gav mig en vacker klänning som vanligt.
"Maria, vad har jag sagt? Tack," sa jag och började ta på mig den.
"Madam förstår inte, jag får inte kalla dig något annat," svarade hon mig och hjälpte mig sen med klänningen.
"Som du vill," sa jag och lämnade rummet. Jag kunde höra hennes steg när hon följde efter mig ut och hjälpte mig ner för trappan. Jag förstod inte varför hon gjorde detta häller, men sa inget. Nahtan väntade mycket riktigt på mig och han lät mig knappt äta innan han ville att vi skulle gå ut på vår dejt. Hur skulle den vara?
Han började med att åka med mig och mycket riktigt handla. Han köpte mig massa saker, men de jag fasande vid var inte alls dyrt.
"Titta vad söta..." sa jag och tog upp en av ringarna. Den var gjord i låsas silver och hade en vacker blå sten i sig med en fjäril och en halv måne runt sig. Den var mycket vacker.
"Vill du ha den?" frågade han och jag nickade lätt.
Han tog upp den och gav flickan i kassan pengarna och satte den på mitt finger.
"Tack," sa jag och log mot honom. Han log tillbaka.
"Vill du ha glass?" frågade han sen och jag funderade en stund.
"Okej," sa jag och tog hans hand och drog med honom till ett litet fik med glass. Vi köpte båda, men han betalade som vanligt. När vi ätit klart suckade han och reste sig upp.
"Jag vill att du följer med mig," sa han och tog min hand. Jag sa inget utan följde bara med honom. Han förde mig mot ett gammalt parisehjul, de hade stått på torget i år. Jag hade alltid velat åka det. Han drog med mig in i det och de stannade på toppen där vi kunde se solen gå ner.
"Mell, jag måste säga en sak," sa han tyst.
"Vad då Nahtan?" svarade jag honom och han tittade mig rakt in i ögonen.
"Jag älskar dig, även fall jag lovade att inte göra det."
Jag kände hur jag stelnade och bara ville försvinna från världen. Han gjorde vad?
"God morgon," sa han och kysste mig mjuk.
"God morgon," svarade jag. Allt var som vanligt en lögn. Vi skulle aldrig älska varandra, vi hade lovat, de fanns inget vi kunde göra åt det. Det här var de som man inte ville ha. Vad hade jag tänkt när jag tackade ja? På att rädda min familj? På att Nahtan var allt jag drömt om och mer? Jag hade inte en aning.
"Gå och gör dig i ordning, vi ska snart åka, jag väntar på dig vid frukosten," sa han och försvann. Jag reste mig ur sängen och in kom lilla Maria.
"God morgon madam, här är er klänning," sa hon och gav mig en vacker klänning som vanligt.
"Maria, vad har jag sagt? Tack," sa jag och började ta på mig den.
"Madam förstår inte, jag får inte kalla dig något annat," svarade hon mig och hjälpte mig sen med klänningen.
"Som du vill," sa jag och lämnade rummet. Jag kunde höra hennes steg när hon följde efter mig ut och hjälpte mig ner för trappan. Jag förstod inte varför hon gjorde detta häller, men sa inget. Nahtan väntade mycket riktigt på mig och han lät mig knappt äta innan han ville att vi skulle gå ut på vår dejt. Hur skulle den vara?
Han började med att åka med mig och mycket riktigt handla. Han köpte mig massa saker, men de jag fasande vid var inte alls dyrt.
"Titta vad söta..." sa jag och tog upp en av ringarna. Den var gjord i låsas silver och hade en vacker blå sten i sig med en fjäril och en halv måne runt sig. Den var mycket vacker.
"Vill du ha den?" frågade han och jag nickade lätt.
Han tog upp den och gav flickan i kassan pengarna och satte den på mitt finger.
"Tack," sa jag och log mot honom. Han log tillbaka.
"Vill du ha glass?" frågade han sen och jag funderade en stund.
"Okej," sa jag och tog hans hand och drog med honom till ett litet fik med glass. Vi köpte båda, men han betalade som vanligt. När vi ätit klart suckade han och reste sig upp.
"Jag vill att du följer med mig," sa han och tog min hand. Jag sa inget utan följde bara med honom. Han förde mig mot ett gammalt parisehjul, de hade stått på torget i år. Jag hade alltid velat åka det. Han drog med mig in i det och de stannade på toppen där vi kunde se solen gå ner.
"Mell, jag måste säga en sak," sa han tyst.
"Vad då Nahtan?" svarade jag honom och han tittade mig rakt in i ögonen.
"Jag älskar dig, även fall jag lovade att inte göra det."
Jag kände hur jag stelnade och bara ville försvinna från världen. Han gjorde vad?
onsdag 21 juli 2010
Hime-sama del 7
Jag kunde inte koncentrera mig på något annat än det som Nahtan visat mig i tidningen. Vad skulle han göra åt det? Jag suckade där jag satt i trädgården. Den var ful av rosor överallt. Bredvid mig på det lilla vita glas bordet stod en kopp med varmt te som jag inte rört alls. Jag hade inte ätit något och jag tror de oroade de som tog hand om mig och det försökte hela tiden få i mig nått. Jag suckade och tittade upp mot dem.
"Vad kommer han göra?" frågade jag en lite dam som kanske var några år äldre än mig. Hon var smal och hade svart kort hår och den söta lila klänningen som alla av dem hade.
"Jag vet inte madam," svarade hon mig och log ursäktande.
"Vad är ditt namn?" frågade jag. Hon tittade fundersamt på mig. Sen log hon.
"Jag heter Maria madam."
"Trevligt att råkas Maria, kan du vara vänlig och sitta här med mig?" frågade jag. Hon skakade på huvudet men satte sig ändå och vi pratade. Men jag åt fortfarande inget.
När kvällen kom och jag skulle sova hade Nahtan fortfarande inte kommit hem. Jag låg i sängen till de att kom hem och funderade på vad han gjort. När han kom hem la han sig som vanligt bredvid mig i sängen, men så tyst som han kunde. Han trodde nog jag sov. Jag kröp direkt närmare honom och han suckade.
"Så du är fortfarande vaken Mell?" frågade han. De lät som att han flinade.
"Hur ska jag kunna sova?" svarade jag honom. "Vad gjorde du?"
"Redde ut allt. De tror nu att vi hjälper din familj att överleva och att du bara har haft kontakt med dem sedan innan."
"Okej, då vet jag."
Det blev tyst.
Han suckade igen och la armarna om mig. Jag flyttade mig närmare honom. Hans kalla kropp började genast värmas upp. Jag kunde fortfarande inte förstå hur han kunde vara så kall.
"Jag är ledig i morgon," sa han helt plötsligt och jag ryckte till.
"Okej..." sa jag sömnigt.
"Väckte jag dig?" frågade han.
"Nej, jag blev bara förvånad," svarade jag.
"Vill du göra något med mig då? Åka och handla eller något sånt?" frågade han sen.
"Okej, men jag vill sova först. Jag var tröttar än jag trott.
"Okej."
Han viskade de sista och kysste mig mjukt. Jag blundade och innan jag visste ordet av sov jag.
Jag hade inte en tanke på morgon dagen.
Man vet aldrig var en historia kan bli verklighet...
XoXo
Story Teller
"Vad kommer han göra?" frågade jag en lite dam som kanske var några år äldre än mig. Hon var smal och hade svart kort hår och den söta lila klänningen som alla av dem hade.
"Jag vet inte madam," svarade hon mig och log ursäktande.
"Vad är ditt namn?" frågade jag. Hon tittade fundersamt på mig. Sen log hon.
"Jag heter Maria madam."
"Trevligt att råkas Maria, kan du vara vänlig och sitta här med mig?" frågade jag. Hon skakade på huvudet men satte sig ändå och vi pratade. Men jag åt fortfarande inget.
När kvällen kom och jag skulle sova hade Nahtan fortfarande inte kommit hem. Jag låg i sängen till de att kom hem och funderade på vad han gjort. När han kom hem la han sig som vanligt bredvid mig i sängen, men så tyst som han kunde. Han trodde nog jag sov. Jag kröp direkt närmare honom och han suckade.
"Så du är fortfarande vaken Mell?" frågade han. De lät som att han flinade.
"Hur ska jag kunna sova?" svarade jag honom. "Vad gjorde du?"
"Redde ut allt. De tror nu att vi hjälper din familj att överleva och att du bara har haft kontakt med dem sedan innan."
"Okej, då vet jag."
Det blev tyst.
Han suckade igen och la armarna om mig. Jag flyttade mig närmare honom. Hans kalla kropp började genast värmas upp. Jag kunde fortfarande inte förstå hur han kunde vara så kall.
"Jag är ledig i morgon," sa han helt plötsligt och jag ryckte till.
"Okej..." sa jag sömnigt.
"Väckte jag dig?" frågade han.
"Nej, jag blev bara förvånad," svarade jag.
"Vill du göra något med mig då? Åka och handla eller något sånt?" frågade han sen.
"Okej, men jag vill sova först. Jag var tröttar än jag trott.
"Okej."
Han viskade de sista och kysste mig mjukt. Jag blundade och innan jag visste ordet av sov jag.
Jag hade inte en tanke på morgon dagen.
Man vet aldrig var en historia kan bli verklighet...
XoXo
Story Teller
fredag 16 juli 2010
Kill me for love del 2
Vårat andra möte Alex var när skolan började igen. Jag kommer ihåg det väl och jag har skrivit hur mycket som helst om det i min dagbok. Kommer du ihåg det lika bra som jag?
Jag satt i klassrummet. Några tjejer pratade om allt möjligt konstigt. Jag lyssnade inte så noga. Enda sedan jag träffat Alexander var det allt jag kunde tänka på. När skulle jag se honom igen?
Läraren kom in och började berätta om vårt ny schema när det knackade på dörren. Alla blev tysta och läraren gick för att öppna. Där stod han. Alexander och jag kunde känna hur glad jag var att se honom. Var detta normalt?
"Klassen, det här är vår nya elev här, presentera dig själv." sa hon och satte sig ner på en stol.
"Jag heter Alexander Simons, men kalla mig Alex. Jag flyttade hit under julen och hoppas att vi kommer få det trevligt tillsammans," sa han och log det där änglaleendet han visat mig innan.
"Okej, du kan sitta där, bredvid Felicia," sa läraren. Alexander reagerade på namnet och stirrade rakt på mig. Han hade förmodligen inte sätt mig innan. Sen gick han fram till mig och flinade.
"Så vi möts igen," sa han och satte sig ner.
"Ser så ut," svarade jag honom.
Jag visste att klassen stirrade och förmodligen så fattade de ingenting eller höll redan på att göra upp en historia om oss. Vad den historian var fick jag reda på ganska snart efteråt.
Det aldrig var en historia kan bli verklighet,
XoXo
Story Teller
Jag satt i klassrummet. Några tjejer pratade om allt möjligt konstigt. Jag lyssnade inte så noga. Enda sedan jag träffat Alexander var det allt jag kunde tänka på. När skulle jag se honom igen?
Läraren kom in och började berätta om vårt ny schema när det knackade på dörren. Alla blev tysta och läraren gick för att öppna. Där stod han. Alexander och jag kunde känna hur glad jag var att se honom. Var detta normalt?
"Klassen, det här är vår nya elev här, presentera dig själv." sa hon och satte sig ner på en stol.
"Jag heter Alexander Simons, men kalla mig Alex. Jag flyttade hit under julen och hoppas att vi kommer få det trevligt tillsammans," sa han och log det där änglaleendet han visat mig innan.
"Okej, du kan sitta där, bredvid Felicia," sa läraren. Alexander reagerade på namnet och stirrade rakt på mig. Han hade förmodligen inte sätt mig innan. Sen gick han fram till mig och flinade.
"Så vi möts igen," sa han och satte sig ner.
"Ser så ut," svarade jag honom.
Jag visste att klassen stirrade och förmodligen så fattade de ingenting eller höll redan på att göra upp en historia om oss. Vad den historian var fick jag reda på ganska snart efteråt.
Det aldrig var en historia kan bli verklighet,
XoXo
Story Teller
torsdag 15 juli 2010
Hime-sama del 6
Vi satt hemma hos min familj ett bra tag och jag kunde inte låta bli att titta på hur Nahtan reagerade på min familj. Han såg inte ut att lida av det utan såg mer road ut och när det var dags att gå och vi kommit ut genom dörren log han fortfarande. Han tittade ner på mig och in i mina ögon.
"Vad?" frågade han sen. Jag hade studerat honom omedvetet.
"Inget," svarade jag och log. "Vad tyckte du?"
"De värkar trevliga," sa han och tog min hand. Vi gick in i bilen och den började direkt köra. "Så vart vill du nu?"
Jag funderade på det ett tag.
"Med tanke på att vi inte haft någon riktig första dejt tycker jag att vi ska ha en nu, så du bestämmer," svarade jag och log. Han nickade och lutade sig fram till chauffören och viskade något i hans öra och han nickade till svar och log ett tandlöst leende.
"Vi ska med andra ord på en dejt idag."
"Vart ska vi?"
"De får du se Mell."
Han flinade och jag visste att jag kunde lita på honom. Jag behövde inte vänta länge innan vi var framme. Vi kom fram till ett stort nöjesfält och när vi klev ur bilen tittade många på oss. Vi var förmodligen för fint klädda för att vara här. Jag tror att Nahtan också upptäckte de och som tur var fanns det en butik i närheten som vi snabbt gick in och köpte nya kläder i. Det var länge sen jag hade på mig normala kläder som jag ansåg det. En klänning som slutade vid mina knän i svart och den var tajt runt mina bröst och mage och sen puffade den ut sig. Det hängde ett siden band runt min midja. Jag studerade mig själv i spegeln. Det såg helt okej ut. När jag kom ut ur omklädningsrummet stod redan Nahtan där. Han hade på sig ett par vanliga häng jeans och en svart t-shirt tillsammans med en kofta som var pösigt. Jag kan inte förklara hur vacker han var i de kläderna även om de var helt normala.
"Du ser vacker ut," sa han och tog mina hand.
"Tack," svarade jag och vi gick ut ur butiken och in på nöjesfältet.
Det var länge sen jag hade så mycket kul och Nahtan såg ut att ha roligare än jag. Allt gjorde mig mycket nöjd. Vi gick på bio, åt på en restaurang och jag lärde Nahtan att vara mer avslappnad. När vi kom hem igen så var jag så utmattad att jag knappt orkade vänta på Nahtan innan jag somnade. Men längtan efter hans kroppsvärme höll mig vaken. Han kom snabbt in och la sig bredvid mig.
"Är du ledig i morgon också?" frågade jag och tittade på honom.
"Nej, tyvär. Hur mycket jag än vill kan jag inte. Jag har jobb att göra," svarade han mig och kysste min panna. Sen la han armarna om mig och jag somnade snabbt in i en ny sömn inte ett ont anande om morgondagen.
När jag vaknade på morgonen var det kalabalik och ståhej överallt. Jag drog på mig min morgonrock och gick ut ur sovrummet och ner och in i köket där Nahtan stod och bråkade med någon. Det såg ut som Jakob.
"Nahtan?" sa jag sömnigt och gnuggade min i ögat.
"Mell," utbrast han först som han glömt att jag fanns och sen tittade han på mig och log. "Väckte vi dig?" frågade han mjukt. Jag nickade till svar och gick fram till honom och tog en närmare titt på mannen. Det var Jakob.
"God morgon Jakob," sa jag och log. "Hur kommer det säg att jag alltid träffat dig på morgonen när jag fortfarande är i pyjamas?" frågade jag sen och log lite halvt. Jag menade de inte allvarligt utan mer på skämt, men han tog det tydligen inte så.
"God morgon madam, jag menade de inte så. Det är bara det att mina ärenden till Nahtan är viktiga och måste hända omgående," svarade han mig och jag höjde ett ögonbryn.
"Vad har hänt?" frågade jag och tittade på Nahtan. Han suckade och gav mig tidningen. Jag suckade och tittade på framsidan. Mina ögon växte och jag tittade upp på honom igen. "De här är förfärligt."
"Jag vet," svarade han.
På första sidan stod den stora skandalen om hur en rik man hade gift sig med en flicka från gatan. Dessa två personer var mig och Nahtan. De fick inte vara sant. De fanns en bild på min familj och oss.
"Vad ska vi göra?" frågade jag.
"Du ska ta det lugnt och jag ska reda ut det här," sa han och log mot mig innan han kysste mig lätt och han och Jakob lämnade rummet och jag blev in visad i badrummet som vanligt.
Du vet aldrig vart en historia kan bli verklighet...
XOXO
Story Teller
"Vad?" frågade han sen. Jag hade studerat honom omedvetet.
"Inget," svarade jag och log. "Vad tyckte du?"
"De värkar trevliga," sa han och tog min hand. Vi gick in i bilen och den började direkt köra. "Så vart vill du nu?"
Jag funderade på det ett tag.
"Med tanke på att vi inte haft någon riktig första dejt tycker jag att vi ska ha en nu, så du bestämmer," svarade jag och log. Han nickade och lutade sig fram till chauffören och viskade något i hans öra och han nickade till svar och log ett tandlöst leende.
"Vi ska med andra ord på en dejt idag."
"Vart ska vi?"
"De får du se Mell."
Han flinade och jag visste att jag kunde lita på honom. Jag behövde inte vänta länge innan vi var framme. Vi kom fram till ett stort nöjesfält och när vi klev ur bilen tittade många på oss. Vi var förmodligen för fint klädda för att vara här. Jag tror att Nahtan också upptäckte de och som tur var fanns det en butik i närheten som vi snabbt gick in och köpte nya kläder i. Det var länge sen jag hade på mig normala kläder som jag ansåg det. En klänning som slutade vid mina knän i svart och den var tajt runt mina bröst och mage och sen puffade den ut sig. Det hängde ett siden band runt min midja. Jag studerade mig själv i spegeln. Det såg helt okej ut. När jag kom ut ur omklädningsrummet stod redan Nahtan där. Han hade på sig ett par vanliga häng jeans och en svart t-shirt tillsammans med en kofta som var pösigt. Jag kan inte förklara hur vacker han var i de kläderna även om de var helt normala.
"Du ser vacker ut," sa han och tog mina hand.
"Tack," svarade jag och vi gick ut ur butiken och in på nöjesfältet.
Det var länge sen jag hade så mycket kul och Nahtan såg ut att ha roligare än jag. Allt gjorde mig mycket nöjd. Vi gick på bio, åt på en restaurang och jag lärde Nahtan att vara mer avslappnad. När vi kom hem igen så var jag så utmattad att jag knappt orkade vänta på Nahtan innan jag somnade. Men längtan efter hans kroppsvärme höll mig vaken. Han kom snabbt in och la sig bredvid mig.
"Är du ledig i morgon också?" frågade jag och tittade på honom.
"Nej, tyvär. Hur mycket jag än vill kan jag inte. Jag har jobb att göra," svarade han mig och kysste min panna. Sen la han armarna om mig och jag somnade snabbt in i en ny sömn inte ett ont anande om morgondagen.
När jag vaknade på morgonen var det kalabalik och ståhej överallt. Jag drog på mig min morgonrock och gick ut ur sovrummet och ner och in i köket där Nahtan stod och bråkade med någon. Det såg ut som Jakob.
"Nahtan?" sa jag sömnigt och gnuggade min i ögat.
"Mell," utbrast han först som han glömt att jag fanns och sen tittade han på mig och log. "Väckte vi dig?" frågade han mjukt. Jag nickade till svar och gick fram till honom och tog en närmare titt på mannen. Det var Jakob.
"God morgon Jakob," sa jag och log. "Hur kommer det säg att jag alltid träffat dig på morgonen när jag fortfarande är i pyjamas?" frågade jag sen och log lite halvt. Jag menade de inte allvarligt utan mer på skämt, men han tog det tydligen inte så.
"God morgon madam, jag menade de inte så. Det är bara det att mina ärenden till Nahtan är viktiga och måste hända omgående," svarade han mig och jag höjde ett ögonbryn.
"Vad har hänt?" frågade jag och tittade på Nahtan. Han suckade och gav mig tidningen. Jag suckade och tittade på framsidan. Mina ögon växte och jag tittade upp på honom igen. "De här är förfärligt."
"Jag vet," svarade han.
På första sidan stod den stora skandalen om hur en rik man hade gift sig med en flicka från gatan. Dessa två personer var mig och Nahtan. De fick inte vara sant. De fanns en bild på min familj och oss.
"Vad ska vi göra?" frågade jag.
"Du ska ta det lugnt och jag ska reda ut det här," sa han och log mot mig innan han kysste mig lätt och han och Jakob lämnade rummet och jag blev in visad i badrummet som vanligt.
Du vet aldrig vart en historia kan bli verklighet...
XOXO
Story Teller
söndag 6 juni 2010
Kill me for love del 1
Alex, hör du mig? Ser du mig? Jag vill se dig? Hur har du det? Jag är ledsen att jag inte pratat med dig på ett tag, förlåt mig, det ska aldrig hända igen. Kommer du ihåg första gången vi träffades? Det var den 1 januari, egentligen var det på ny år, men det kommer nog ingen av oss ihåg. Ska jag berätta det för dig?
Jag vände mig om i sängen och upptäckte att jag inte fick plats. Det var varmt och någon andades bredvid mig. Jag vände mig om och tittade på en kille med brunt hår och solbränd kropp. Han hade kläder på sig, vilket jag också hade, så vi hade inte gjort de... Mina tankar skenade iväg och jag låg bara där och stirrade på honom. Plötsligt, men långsamt öppnade han sina ögon. Jag har aldrig sett såna ögon innan. De var ljus blå och lila på samma gång.
"E du vaken nu?" frågade han med en vacker röst. Jag var så förbluffad av hans ögon att jag inte kunde svar på frågan. Han flinade mot mig och jag kom tillbaka.
"Vem e du? Vad gör du här?" frågade jag.
"Jag är Alexander och du är i min lägenhet," svarade han. Det var först nu jag upptäckte att jag inte var hemma och att detta inte var min säng.
"Vad gör jag här?"
"Du däckade på gatan framför mig och jag kunde inte låta dig vara," sa han igen. "Men nu vill jag veta ditt namn."
"Jag är Felicia;" svarade jag och reste mig från sängen. Han log och satte sig upp.
"Du bör nog duscha, " sa han och gav mig en handduk och ett par kläder. "Du får låna dom."
Jag nickade och gick in badrummet. Jag såg för jävlig ut i spegeln. En snabb dusch och på med de alldeles för stora kläderna. En stor svart tröja och ett par läggings, jag förmodade att de inte var hans. Jag tittade mig i spegeln. Mitt blonda hår hängde ner i stripor och mina helt vanliga gröna ögon var inget speciellt. Jag hatade hur jag såg ut. Det knackade på dörren och jag ryckte till.
"Är du klar? Jag har en kopp te klar till dig mot huvudvärken," sa Alex.
Jag stod tyst. Han hade rätt, jag hade enormt ont i huvudet och ville bara hem egentligen, men samtidigt var det något med de här stället som fick mig att vilja stanna. Jag suckade och gick ut ur rummet. Alex log mot mig och gav mig koppen. Den var varm och de kändes skönt.
Jag fick skjuts hem av dig. Du var lika gammal som jag och du hade nyss flyttat hit. Jag visste inte varför eller att allt skulle bli som de blev, men så blev det. Förlåt mig...
En kort berättelse idag, de hår kapitlerna kommer vara korta och jag hoppas ni gillar dem XD
Läs nästa del snart...
Mvh
Story Teller
Jag vände mig om i sängen och upptäckte att jag inte fick plats. Det var varmt och någon andades bredvid mig. Jag vände mig om och tittade på en kille med brunt hår och solbränd kropp. Han hade kläder på sig, vilket jag också hade, så vi hade inte gjort de... Mina tankar skenade iväg och jag låg bara där och stirrade på honom. Plötsligt, men långsamt öppnade han sina ögon. Jag har aldrig sett såna ögon innan. De var ljus blå och lila på samma gång.
"E du vaken nu?" frågade han med en vacker röst. Jag var så förbluffad av hans ögon att jag inte kunde svar på frågan. Han flinade mot mig och jag kom tillbaka.
"Vem e du? Vad gör du här?" frågade jag.
"Jag är Alexander och du är i min lägenhet," svarade han. Det var först nu jag upptäckte att jag inte var hemma och att detta inte var min säng.
"Vad gör jag här?"
"Du däckade på gatan framför mig och jag kunde inte låta dig vara," sa han igen. "Men nu vill jag veta ditt namn."
"Jag är Felicia;" svarade jag och reste mig från sängen. Han log och satte sig upp.
"Du bör nog duscha, " sa han och gav mig en handduk och ett par kläder. "Du får låna dom."
Jag nickade och gick in badrummet. Jag såg för jävlig ut i spegeln. En snabb dusch och på med de alldeles för stora kläderna. En stor svart tröja och ett par läggings, jag förmodade att de inte var hans. Jag tittade mig i spegeln. Mitt blonda hår hängde ner i stripor och mina helt vanliga gröna ögon var inget speciellt. Jag hatade hur jag såg ut. Det knackade på dörren och jag ryckte till.
"Är du klar? Jag har en kopp te klar till dig mot huvudvärken," sa Alex.
Jag stod tyst. Han hade rätt, jag hade enormt ont i huvudet och ville bara hem egentligen, men samtidigt var det något med de här stället som fick mig att vilja stanna. Jag suckade och gick ut ur rummet. Alex log mot mig och gav mig koppen. Den var varm och de kändes skönt.
Jag fick skjuts hem av dig. Du var lika gammal som jag och du hade nyss flyttat hit. Jag visste inte varför eller att allt skulle bli som de blev, men så blev det. Förlåt mig...
En kort berättelse idag, de hår kapitlerna kommer vara korta och jag hoppas ni gillar dem XD
Läs nästa del snart...
Mvh
Story Teller
torsdag 27 maj 2010
Hime-sama del 5
Någon som andas. Den personen andas lugnt och utan oro. Regelbundet. Värmen den personen ger dig är mysig och du vill ha den.
Nahtan flyttade lite på sig och hans grepp lossnade om mig. Jag flyttade mig närmare honom. Han suckade mjukt och tog ett nytt grepp om mig. Om han gick skulle jag frysa till döds. De var så varmt här där vi låg i den stora sängen i detta stora rum som egentligen skrämde mig.
"Mell," sa Nahtan plötsligt mjukt och jag tittade försiktigt upp på honom.
"Ja?" svarade jag tillbaka och log mjukt.
"God morgon," sa han med de vackraste leende jag någonsin sätt.
"God morgon," sa jag som helt paralyserad av honom.
"Vet du vad klockan är?"
"Nej, hur så?"
"Ingen speciell anledning."
"Ska du inte jobba Nahtan?" frågade jag och drogs upp ur min dvala som jag egentligen fortfarande var i.
"Nej. Eftersom jag gifte mig igår är jag ledig idag för att spendera dagen med dig," svarade han och drog handen över mitt hår.
Jag log mot honom.
"Så vad ska vi göra?" frågade jag.
"De får du bestämma, Hime-sama," sa han med en mjuk röst.
Hime, betyder prinsessa på japanska. De visste jag. Men att han kunde de var helt otroligt.
Jag log mot honom.
"Kan vi inte åka och hälsa på min familj?" frågade jag.
Nahtan såg fundersam ut en stund, sen nickade han och log.
"Kan vi göra, men inte i en allt för lång stund, okej?"
Jag nickade till svar och han pussade min panna.
De knackade på dörren och man kom in i rummet. Jag kände mig helt plötsligt väldigt obekväm i situationen. En man jag aldrig träffat innan var inne i mitt sovrum när jag låg i Nahtans famn.
"Vad vill du?" frågade Nahtan mannen med en sådan röst att jag rös av obehag.
"Jag vill gratulera er till ert lyckliga äktenskap och be om ursäkt för att jag inte kunde komma igår," sa mannen. Han hade nöt brunt hår som var fint kammat och bruna ögon som var is kalla. Jag gillade honom inte. Han var dessutom lång och såg ut att vara 20 år gammal kanske.
"Var det så viktigt att du inte kunde vänta nere i hallen, Jakob?" frågade Nahtan. Jag hade inte märkt att jag hade tagit ett fastare grepp om honom. " Min fru gillar inte folk som inte hör hemma i rummen, framför allt inte halvt naken."
Jag tittade upp på honom. De där med naken var en överdrift, men man kunde nästan se igenom mina kläder.
"Jag ber om ursäkt, Nahtan," svarade mannen och lämnade rummet.
"Förlåt för de där," sa Nahtan och tittade ner på mig.
"De gör inget, men vem var det?" frågade jag utan att släppa dörren med blicken.
"Ingen viktig," svarade han.
"Okej," sa jag och slappnade av lite.
"Ska vi gå upp och åka till din familj då?" frågade han nu.
"Inte än," sa jag och kramade om honom. Jag ville vara i värmen lite till. Nahtan log och vände sig mot mig. Han kysste mig först mjukt och sen mer passionerat. Den var lång och jag hade lite svårt att andas. Men helt plötsligt hände något annat. Nahtans tunga nuddade min. Man kan väll säga att jag inte var så erfaren i kärlek. Jag visste hur de kändes att vara kär, men inte hur de var att ha ett förhållande. Hans tunga smekt mjukt min och de gjorde de hela svårare att andas. Samtidigt upptäckte jag var hans armar befann sig. Hans vänstra arm höll i mitt huvud och tryckte mig försiktigt i mot honom. Hans högra hand höll på att smeka mitt lår. I början hade jag inget i mot det. Jag försökte fokusera på hur jag skulle få luft. Men när handen började komma högre upp blev de obehagligt. Jag la mina händer på hans bröst och puttade bort honom så jag kunde få luft. Jag andades häftigt och Nahtan stannade upp.
"Förlåt," sa han och jag hörde hur han menade de. Ett förhållande utan kärlek. De var inte möjligt i det här fallet.
"Nahtan... De gör inget, men de hela går lite fort fram," sa jag och tittade ner på lakanen som var i en vit nyans med broderade blommor i rosa på. Han sa inget mer. I nästa stund satt vi i bilen och åkte till min familjs hus. Jag hade inte träffat någon av dem på flera dagar. Sist jag såg Jesper hade de ju inte varit perfekt direkt.
Vi gick in i lägenhets huset och såg ut som ett helt vanligt par. Nahtan höll min hand. Tre trappor upp, till höger.
'Familjen Sandersson.' stod de på en skyllt. Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren.
"Hallå?" sa jag i dörren. Jag kom inte längre in än två steg och han inte säga mer häller.
"Mell! Fattar du hur orolig vi har varit för dig?" frågade Zoey.
"Förlåt," sa jag och log svagt.
"Du får inte göra så Mell," sa Oscar och kramade om mig. Precis som Zoey klängde han på mig. Även fall han var min storebror.
"Ni kan släppa mig nu, får ingen luft," sa jag. De skrattade och släppt mig. Nahtan stod fortfarande i dörren. Men det var nog för att han inte hade fått rum att gå in.
"Förlåt," sa Jesper och tittade ner i golvet vilket förvånade mig.
"För vad?" frågade jag.
"Du rymde väll?" sa han och tittade upp.
"Nej," svarade jag och log.
"Vad har du gjort då?" frågade Zoey. Jag flinade.
"Oscar, Jesper och Zoey, det här är min man, Nahtan," sa jag och tog in Nahtan i rummet. Han log mot dem och de stirrade häpet på honom.
"Man?" upprepade de samtidigt.
"Är ni gifta?" frågade Zoey.
"Igår," svarade jag.
"Då vill jag se ringen," sa Oscar. Jag nickade och drog fram handen med den väl prydda diamanten och guldet runt mitt ringfinger.
"Wow, är den äkta?" frågade Jesper.
"De är klart," svarade Nahtan och han lät snäll ut. Jag var glad att han gillade min familj. Han var ganska bra på att förstå hur min familj fungerade.
Om vi hade sett honom hade jag kunnat spara dig så mycket smärta Nahtan.
Vem ser de i del 6?
Du vet aldrig var en historia kan bli sann,
MvH
StoryTeller
Nahtan flyttade lite på sig och hans grepp lossnade om mig. Jag flyttade mig närmare honom. Han suckade mjukt och tog ett nytt grepp om mig. Om han gick skulle jag frysa till döds. De var så varmt här där vi låg i den stora sängen i detta stora rum som egentligen skrämde mig.
"Mell," sa Nahtan plötsligt mjukt och jag tittade försiktigt upp på honom.
"Ja?" svarade jag tillbaka och log mjukt.
"God morgon," sa han med de vackraste leende jag någonsin sätt.
"God morgon," sa jag som helt paralyserad av honom.
"Vet du vad klockan är?"
"Nej, hur så?"
"Ingen speciell anledning."
"Ska du inte jobba Nahtan?" frågade jag och drogs upp ur min dvala som jag egentligen fortfarande var i.
"Nej. Eftersom jag gifte mig igår är jag ledig idag för att spendera dagen med dig," svarade han och drog handen över mitt hår.
Jag log mot honom.
"Så vad ska vi göra?" frågade jag.
"De får du bestämma, Hime-sama," sa han med en mjuk röst.
Hime, betyder prinsessa på japanska. De visste jag. Men att han kunde de var helt otroligt.
Jag log mot honom.
"Kan vi inte åka och hälsa på min familj?" frågade jag.
Nahtan såg fundersam ut en stund, sen nickade han och log.
"Kan vi göra, men inte i en allt för lång stund, okej?"
Jag nickade till svar och han pussade min panna.
De knackade på dörren och man kom in i rummet. Jag kände mig helt plötsligt väldigt obekväm i situationen. En man jag aldrig träffat innan var inne i mitt sovrum när jag låg i Nahtans famn.
"Vad vill du?" frågade Nahtan mannen med en sådan röst att jag rös av obehag.
"Jag vill gratulera er till ert lyckliga äktenskap och be om ursäkt för att jag inte kunde komma igår," sa mannen. Han hade nöt brunt hår som var fint kammat och bruna ögon som var is kalla. Jag gillade honom inte. Han var dessutom lång och såg ut att vara 20 år gammal kanske.
"Var det så viktigt att du inte kunde vänta nere i hallen, Jakob?" frågade Nahtan. Jag hade inte märkt att jag hade tagit ett fastare grepp om honom. " Min fru gillar inte folk som inte hör hemma i rummen, framför allt inte halvt naken."
Jag tittade upp på honom. De där med naken var en överdrift, men man kunde nästan se igenom mina kläder.
"Jag ber om ursäkt, Nahtan," svarade mannen och lämnade rummet.
"Förlåt för de där," sa Nahtan och tittade ner på mig.
"De gör inget, men vem var det?" frågade jag utan att släppa dörren med blicken.
"Ingen viktig," svarade han.
"Okej," sa jag och slappnade av lite.
"Ska vi gå upp och åka till din familj då?" frågade han nu.
"Inte än," sa jag och kramade om honom. Jag ville vara i värmen lite till. Nahtan log och vände sig mot mig. Han kysste mig först mjukt och sen mer passionerat. Den var lång och jag hade lite svårt att andas. Men helt plötsligt hände något annat. Nahtans tunga nuddade min. Man kan väll säga att jag inte var så erfaren i kärlek. Jag visste hur de kändes att vara kär, men inte hur de var att ha ett förhållande. Hans tunga smekt mjukt min och de gjorde de hela svårare att andas. Samtidigt upptäckte jag var hans armar befann sig. Hans vänstra arm höll i mitt huvud och tryckte mig försiktigt i mot honom. Hans högra hand höll på att smeka mitt lår. I början hade jag inget i mot det. Jag försökte fokusera på hur jag skulle få luft. Men när handen började komma högre upp blev de obehagligt. Jag la mina händer på hans bröst och puttade bort honom så jag kunde få luft. Jag andades häftigt och Nahtan stannade upp.
"Förlåt," sa han och jag hörde hur han menade de. Ett förhållande utan kärlek. De var inte möjligt i det här fallet.
"Nahtan... De gör inget, men de hela går lite fort fram," sa jag och tittade ner på lakanen som var i en vit nyans med broderade blommor i rosa på. Han sa inget mer. I nästa stund satt vi i bilen och åkte till min familjs hus. Jag hade inte träffat någon av dem på flera dagar. Sist jag såg Jesper hade de ju inte varit perfekt direkt.
Vi gick in i lägenhets huset och såg ut som ett helt vanligt par. Nahtan höll min hand. Tre trappor upp, till höger.
'Familjen Sandersson.' stod de på en skyllt. Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren.
"Hallå?" sa jag i dörren. Jag kom inte längre in än två steg och han inte säga mer häller.
"Mell! Fattar du hur orolig vi har varit för dig?" frågade Zoey.
"Förlåt," sa jag och log svagt.
"Du får inte göra så Mell," sa Oscar och kramade om mig. Precis som Zoey klängde han på mig. Även fall han var min storebror.
"Ni kan släppa mig nu, får ingen luft," sa jag. De skrattade och släppt mig. Nahtan stod fortfarande i dörren. Men det var nog för att han inte hade fått rum att gå in.
"Förlåt," sa Jesper och tittade ner i golvet vilket förvånade mig.
"För vad?" frågade jag.
"Du rymde väll?" sa han och tittade upp.
"Nej," svarade jag och log.
"Vad har du gjort då?" frågade Zoey. Jag flinade.
"Oscar, Jesper och Zoey, det här är min man, Nahtan," sa jag och tog in Nahtan i rummet. Han log mot dem och de stirrade häpet på honom.
"Man?" upprepade de samtidigt.
"Är ni gifta?" frågade Zoey.
"Igår," svarade jag.
"Då vill jag se ringen," sa Oscar. Jag nickade och drog fram handen med den väl prydda diamanten och guldet runt mitt ringfinger.
"Wow, är den äkta?" frågade Jesper.
"De är klart," svarade Nahtan och han lät snäll ut. Jag var glad att han gillade min familj. Han var ganska bra på att förstå hur min familj fungerade.
Om vi hade sett honom hade jag kunnat spara dig så mycket smärta Nahtan.
Vem ser de i del 6?
Du vet aldrig var en historia kan bli sann,
MvH
StoryTeller
lördag 22 maj 2010
Hime-sama del 4
Jag vaknade på morgonen. Det var varmt och jag flyttade mig lite närmare värmen. Vem var det som var så varm? Jag öppnade långsamt ögonen och såg Nahtan. Han såg ut som ett litet barn när han låg bredvid mig med armarna om mig. Jag sträckte försiktigt ut handen och flyttade undan ett hårstrå ur hans ansikte. Det var strävt, men samtidigt mjukt. Nahtan öppnade ögonen och de gröna ögonen tittade på mig. En stund såg de förvirrade ut sen insåg han nog att han höll mig och släppte mig. Men han flyttade sig inte. Vi låg stilla och tittade på varandra. Jag kände hur mitt hjärta började slå lite snabbare. Hörde han de?
"God morgon Mellony," sa han tillslut och log svagt.
"God morgon," svarade jag.
Det knackade på dörren och in kom en rad personer. Alla jobbade i huset, de visste jag.
"Fröken Mellony, Herr Nahtan, Ni måste göra er i ordning nu," sa de och drog upp oss ur sängen. Jag han inte reagera fören jag satt i det varma badkaret i det stora badrummet med guld blommor på väggarna. För några dagar sen hade jag bara drömt om de här. Jag tvättade mig noga och en kvinna kom in med en handduk.
"Kom, Fröken Molly," sa hon och log vackert mot mig. Hon drog in mig i sovrummet igen och började dra på mig en vacker vit klänning. Jag tror aldrig jag hade sett något så vackert.
"Molly, kan jag komma in?"
Det var Nahtan. Vad ville han nu?
"Vet du inte om att de betyder otur att se bruden innan bröllopet?" svarade jag. Jag tror han skrattade tyst på andra sidan.
"Förlåt mig," svarade han. "Jag säger de ikväll."
"Okej," sa jag och log mot mig själv i spegeln.
Snart stod jag framför en stor kyrka i en stor trädgård med de mest underbara blommor jag någon sin sätt. Men blommorna på insidan av kyrkan var rosor. Jag hatade rosor och hade alltid gjort. Jag blev sur bara genom att titta på dem.
Melodin började och alla i kyrkan reste sig. Jag har aldrig sett så mycket folk på samma ställe. Det var stort, vackert och skärmande. Nahtan såg chockad ut och samtidigt glad.
Har jag någonsin sätt de där uttrycket på honom? Jag lyssnade inte så noga på vad alla andra sa om oss. Jag var för upptagen med de gröna ögonen som betraktade mig hela tiden.
"Tager du, Nahtan, denna Mellony till din äkta maka och lovar du att älska henne till döden skiljer er åt?" frågade prästen. Det fick mig att vakna upp. Älska?
"Det gör jag," svarade han och log mot mig.
"Tager du, Mellony, denna Nahtan till din äkta make och lovar du att älska honom i nöd och lust?" frågade prästen mig. Älska?
Jag svalde.
"Ja," svarade jag.
Alla log och applåderade. Vilken lögn jag sagt. Men skulle jag kunna inte älska honom?
Vi bytte ringar och Nahtan drog mig intill sig och kysste mig mjukt och passionerat. Jag blev som vanligt svag i knäna av honom. Nej, det var inte möjligt. Jag var redan kär i honom.
På festen mötte jag många människor, skulle kunna allas namn, veta allt, prata rätt, gå rätt, bete mig rätt och tydligen lyckades jag ganska bra. Hela tiden höll Nahtan min hand och så fort jag kom för nära någon annan man skulle han genast vara på mig. Men jag klagade inte. På kvällen kom han in som vanligt. Kall. Men den här gången var det han som höll om mig. Jag vände mig om mot honom och log.
"Vad skulle du säga förut?" frågade jag.
"Inget viktigt," svarade han med ett flin.
"Svara," sa jag och spelade sur.
"Vill inte," sa han retligt.
Jag suckade och gav upp. Istället kröp jag närmare honom.
"Nahtan, tack för att du valde mig," viskade jag och tittade upp på honom.
Han log och kysste mig precis som förut, men med mer längtan och lust. Men han höll sig. Han visste vad han själv sagt. Ingen kärlek. Han suckade, men höll kvar mig.
"Det här kommer sluta illa," sa han dystert, mer till sig själv än till mig och jag låtsades inte om det. Jag kysste honom mjukt tillbaka.
"God natt, Nahtan," sa jag.
"God natt."
Om jag visste hur stora problem som kommit dagen efter hade jag nog inte sovit bra den natten.
Vad händer nästa gång? Missa inte del 5
Jag ber om ursäkt för att jag inte uppdaterat på ett tag. Men jag har inte haft tid och sen har jag haft dålig med inspiration. Efter Childhood friends kommer jag snart börja en ny serie. Men den ska jag inte nämna nu.
Ha det bra, du vet aldrig var en historia kan bli verklighet...
XOXO
StoryTeller
"God morgon Mellony," sa han tillslut och log svagt.
"God morgon," svarade jag.
Det knackade på dörren och in kom en rad personer. Alla jobbade i huset, de visste jag.
"Fröken Mellony, Herr Nahtan, Ni måste göra er i ordning nu," sa de och drog upp oss ur sängen. Jag han inte reagera fören jag satt i det varma badkaret i det stora badrummet med guld blommor på väggarna. För några dagar sen hade jag bara drömt om de här. Jag tvättade mig noga och en kvinna kom in med en handduk.
"Kom, Fröken Molly," sa hon och log vackert mot mig. Hon drog in mig i sovrummet igen och började dra på mig en vacker vit klänning. Jag tror aldrig jag hade sett något så vackert.
"Molly, kan jag komma in?"
Det var Nahtan. Vad ville han nu?
"Vet du inte om att de betyder otur att se bruden innan bröllopet?" svarade jag. Jag tror han skrattade tyst på andra sidan.
"Förlåt mig," svarade han. "Jag säger de ikväll."
"Okej," sa jag och log mot mig själv i spegeln.
Snart stod jag framför en stor kyrka i en stor trädgård med de mest underbara blommor jag någon sin sätt. Men blommorna på insidan av kyrkan var rosor. Jag hatade rosor och hade alltid gjort. Jag blev sur bara genom att titta på dem.
Melodin började och alla i kyrkan reste sig. Jag har aldrig sett så mycket folk på samma ställe. Det var stort, vackert och skärmande. Nahtan såg chockad ut och samtidigt glad.
Har jag någonsin sätt de där uttrycket på honom? Jag lyssnade inte så noga på vad alla andra sa om oss. Jag var för upptagen med de gröna ögonen som betraktade mig hela tiden.
"Tager du, Nahtan, denna Mellony till din äkta maka och lovar du att älska henne till döden skiljer er åt?" frågade prästen. Det fick mig att vakna upp. Älska?
"Det gör jag," svarade han och log mot mig.
"Tager du, Mellony, denna Nahtan till din äkta make och lovar du att älska honom i nöd och lust?" frågade prästen mig. Älska?
Jag svalde.
"Ja," svarade jag.
Alla log och applåderade. Vilken lögn jag sagt. Men skulle jag kunna inte älska honom?
Vi bytte ringar och Nahtan drog mig intill sig och kysste mig mjukt och passionerat. Jag blev som vanligt svag i knäna av honom. Nej, det var inte möjligt. Jag var redan kär i honom.
På festen mötte jag många människor, skulle kunna allas namn, veta allt, prata rätt, gå rätt, bete mig rätt och tydligen lyckades jag ganska bra. Hela tiden höll Nahtan min hand och så fort jag kom för nära någon annan man skulle han genast vara på mig. Men jag klagade inte. På kvällen kom han in som vanligt. Kall. Men den här gången var det han som höll om mig. Jag vände mig om mot honom och log.
"Vad skulle du säga förut?" frågade jag.
"Inget viktigt," svarade han med ett flin.
"Svara," sa jag och spelade sur.
"Vill inte," sa han retligt.
Jag suckade och gav upp. Istället kröp jag närmare honom.
"Nahtan, tack för att du valde mig," viskade jag och tittade upp på honom.
Han log och kysste mig precis som förut, men med mer längtan och lust. Men han höll sig. Han visste vad han själv sagt. Ingen kärlek. Han suckade, men höll kvar mig.
"Det här kommer sluta illa," sa han dystert, mer till sig själv än till mig och jag låtsades inte om det. Jag kysste honom mjukt tillbaka.
"God natt, Nahtan," sa jag.
"God natt."
Om jag visste hur stora problem som kommit dagen efter hade jag nog inte sovit bra den natten.
Vad händer nästa gång? Missa inte del 5
Jag ber om ursäkt för att jag inte uppdaterat på ett tag. Men jag har inte haft tid och sen har jag haft dålig med inspiration. Efter Childhood friends kommer jag snart börja en ny serie. Men den ska jag inte nämna nu.
Ha det bra, du vet aldrig var en historia kan bli verklighet...
XOXO
StoryTeller
onsdag 5 maj 2010
Childhood friends del 4
Jag rörde mig långsamt genom korridoren. Det kändes som jag svävade och på något sätt kändes de skönt. Så länge inte han kom var allt under kontroll. Jag tittade mig runt. Ingen syn av honom. Jag andades ut.
"Alex, vad gör du?" Rösten fick mig att hoppa till och jag vände mig om.
"David!" utbrast jag till svar.
Han tittade oförstående på mig och jag suckade och klistrade sen på ett leende.
"Jag gör inget," sa jag sött och vände mig om för att gå.
"Alex," sa han och tog tag i min arm. Jag drog mig loss.
"Rör mig inte, " sa jag och började gå igen. Han kom ikapp.
"Vad menar du med det?" frågade han. Jag svarade inte.
Jag hade insätt varför jag kände som jag gjorde. Jag älskade honom. Han fick inte veta. Jag kunde inte säga det till honom. David hade Amy nu. Han behövde inte mig.
"Alex, prata med mig," sa han och stoppade mig.
"Varför ska jag, du har ju Amy nu," sa jag och vände mig om och började gå.
För dig som inte förstår vad som hänt ska jag förklara. För några dagar sedan dök en gammal klasskompis till David och mig upp. Sen dess har David och hon alltid varit tillsammans. För några dagar sen blev de tydligen tillsammans och jag kände mig sårad. Det tog tid, men jag fattade äntligen varför. Jag älskade David. Men som sagt, jag får inte säga något till honom.
"Varför skulle du inte," sa David och jag hörde hur han blev sur.
"David, jag går hem," sa jag bara och började gå lite snabbare.
"Alex, vänta."
Han tog tag i min arm igen och jag kunde inte dra mig loss den här gången. Jag var tvungen att stanna.
"Alex, vänd dig hitåt," sa han mjukt.
Jag kunde inte. Fick inte. Jag kände hur något blött började falla ner för mina kinder.
"Släpp mig David," sa jag tyst.
"Gråter du?" frågade han chockat och jag kände hur greppet om min arm lossnade lite.
Jag stod tyst ett tag och vände mig sen om.
"Vad vill du min David. Ser du inte vad du gör med mig?"
Jag började få ett nervöst sammanbrott. Precis samtidigt kom Amy och hennes kompisar fram runt ett hörn och alla i klassrummen kom ut för att klockan ringde. Alla stirrade på oss.
Men jag släppte inte David med min gråtande blick.
"Alex," suckade han och drog handen genom håret. Sen tittade han upp på mig. Jag skakade.
"Vad?" sa jag mellan tårarna.
Han gick närmare mig och la handen på min kind. Sen drog han bort mina tårar med sitt finger. Hans ögon såg sorgsena och glad ut på samma gång. Vad var det här för känsla egentligen? David lutade sig fram och kysste mig mjukt. Jag hörde hur alla i korridoren drog efter andan och i ögonvrån såg jag Amy springa gråtande från platsen. David stod böjd eftersom han var längre än mig. För att underlätta för honom ställde jag mig på tå och la armarna om hans hals. Jag ville inte att han skulle gå. Han fick inte lämna mig. Men de gjorde han. Davids läppar lämnade min.
"Alex, jag älskar dig," viskade han tyst. Jag kände hur tårarna kom på nytt och jag log.
"Jag älskar dig med," svarade jag och drog ner honom igen och kysste honom. Jag tror David blev chockade, men han besvarade den. Otroligt hur tre ord kan lösa allt, eller nästa.
"Är inte både Alex och David killar?" frågade en tjej till en annan. Jag hörde de och log lite för mig själv.
"David, jag ska bara göra en sak, vänta på skolgården om en timme okej?" frågade jag honom. David nickade till svar.
En timme senare stod de alla på skolgården. David såg mest fundersam ut. In på skolgården kom en tjej i kort kjol, ett linne, massa smycken, håret uppsatt i ett hårband och väskan runt axeln. I handen höll hon en skeatbord. Alla visste vem skeatborden tillhörde, men tjejen var främmande. David reste sig och gick fram till henne.
"Du är vacker, tänker du stanna så nu?" frågade han och kramade henne.
Tjejen nickade till svar.
"Ja," sa hon sen tyst och kysste honom.
"ALEXANDRA!" utbrast Amy.
"Hej på dig med Amy," svarade flickan med ett leende.
"Vem är det?" frågade en tjej bredvid.
"Oj förlåt, jag är känd som Alex här," sa flickan och log ännu mer. Först stod alla tyst, sen drog de alla efter andan och...
"EHH!!!"
Alexandra log och tog Davids hand i sin.
Den här berättelsen är kort och den sluta lyckligt. Kanske får ni träffa David och Alex igen någon gång. Det här var den sista delen i Childhod friends. Hoppas att ni gillade den.
Mvh
StoryTeller
"Alex, vad gör du?" Rösten fick mig att hoppa till och jag vände mig om.
"David!" utbrast jag till svar.
Han tittade oförstående på mig och jag suckade och klistrade sen på ett leende.
"Jag gör inget," sa jag sött och vände mig om för att gå.
"Alex," sa han och tog tag i min arm. Jag drog mig loss.
"Rör mig inte, " sa jag och började gå igen. Han kom ikapp.
"Vad menar du med det?" frågade han. Jag svarade inte.
Jag hade insätt varför jag kände som jag gjorde. Jag älskade honom. Han fick inte veta. Jag kunde inte säga det till honom. David hade Amy nu. Han behövde inte mig.
"Alex, prata med mig," sa han och stoppade mig.
"Varför ska jag, du har ju Amy nu," sa jag och vände mig om och började gå.
För dig som inte förstår vad som hänt ska jag förklara. För några dagar sedan dök en gammal klasskompis till David och mig upp. Sen dess har David och hon alltid varit tillsammans. För några dagar sen blev de tydligen tillsammans och jag kände mig sårad. Det tog tid, men jag fattade äntligen varför. Jag älskade David. Men som sagt, jag får inte säga något till honom.
"Varför skulle du inte," sa David och jag hörde hur han blev sur.
"David, jag går hem," sa jag bara och började gå lite snabbare.
"Alex, vänta."
Han tog tag i min arm igen och jag kunde inte dra mig loss den här gången. Jag var tvungen att stanna.
"Alex, vänd dig hitåt," sa han mjukt.
Jag kunde inte. Fick inte. Jag kände hur något blött började falla ner för mina kinder.
"Släpp mig David," sa jag tyst.
"Gråter du?" frågade han chockat och jag kände hur greppet om min arm lossnade lite.
Jag stod tyst ett tag och vände mig sen om.
"Vad vill du min David. Ser du inte vad du gör med mig?"
Jag började få ett nervöst sammanbrott. Precis samtidigt kom Amy och hennes kompisar fram runt ett hörn och alla i klassrummen kom ut för att klockan ringde. Alla stirrade på oss.
Men jag släppte inte David med min gråtande blick.
"Alex," suckade han och drog handen genom håret. Sen tittade han upp på mig. Jag skakade.
"Vad?" sa jag mellan tårarna.
Han gick närmare mig och la handen på min kind. Sen drog han bort mina tårar med sitt finger. Hans ögon såg sorgsena och glad ut på samma gång. Vad var det här för känsla egentligen? David lutade sig fram och kysste mig mjukt. Jag hörde hur alla i korridoren drog efter andan och i ögonvrån såg jag Amy springa gråtande från platsen. David stod böjd eftersom han var längre än mig. För att underlätta för honom ställde jag mig på tå och la armarna om hans hals. Jag ville inte att han skulle gå. Han fick inte lämna mig. Men de gjorde han. Davids läppar lämnade min.
"Alex, jag älskar dig," viskade han tyst. Jag kände hur tårarna kom på nytt och jag log.
"Jag älskar dig med," svarade jag och drog ner honom igen och kysste honom. Jag tror David blev chockade, men han besvarade den. Otroligt hur tre ord kan lösa allt, eller nästa.
"Är inte både Alex och David killar?" frågade en tjej till en annan. Jag hörde de och log lite för mig själv.
"David, jag ska bara göra en sak, vänta på skolgården om en timme okej?" frågade jag honom. David nickade till svar.
En timme senare stod de alla på skolgården. David såg mest fundersam ut. In på skolgården kom en tjej i kort kjol, ett linne, massa smycken, håret uppsatt i ett hårband och väskan runt axeln. I handen höll hon en skeatbord. Alla visste vem skeatborden tillhörde, men tjejen var främmande. David reste sig och gick fram till henne.
"Du är vacker, tänker du stanna så nu?" frågade han och kramade henne.
Tjejen nickade till svar.
"Ja," sa hon sen tyst och kysste honom.
"ALEXANDRA!" utbrast Amy.
"Hej på dig med Amy," svarade flickan med ett leende.
"Vem är det?" frågade en tjej bredvid.
"Oj förlåt, jag är känd som Alex här," sa flickan och log ännu mer. Först stod alla tyst, sen drog de alla efter andan och...
"EHH!!!"
Alexandra log och tog Davids hand i sin.
Den här berättelsen är kort och den sluta lyckligt. Kanske får ni träffa David och Alex igen någon gång. Det här var den sista delen i Childhod friends. Hoppas att ni gillade den.
Mvh
StoryTeller
söndag 25 april 2010
Childhood friends del 3
Amy Star...
Jag vet inte hur länge jag satt tyst och inte sa något. Men när jag kom tillbaka till mitt fulla sinne lät David orolig i telefonen och lite desperat när han sa mitt namn.
"Alex..." stönade han.
"Jag är här," svarade jag tyst och tittade ner i golvet.
"Gud, gör inte så," sa han och jag visste att han log.
Jag satt tyst igen.
"David, får jag komma hem till dig?" frågade jag tillslut.
"Ja, här är ingen utom mig som vanligt," svarade han.
"Okej..."
Jag drog på mig en t-shirt och ett par jeans som vanligt och klättrade ut genom fönstret med hjälp av klätter växten som fanns där. Sen sprang jag så snabbt och tyst jag kunde ut på vägen och hem till David. Han stod vid ingången och väntade på mig. När jag kom fram kramade jag om honom och han förde mig in till sig.
"hur fick du reda på vem hon var?" frågade jag.
David hade gett mig te och nu satt vi i hans soffa och pratade.
"Hon var dum nog att säga det," svarade han.
"Amy, det var ett tag sen jag såg henne."
"Hon är inte som hon var. Dessutom tror jag inte att hon känner igen dig längre. Det är nog därför hon klänger på mig och inte dig... Som hon brukade menar jag."
"Jag vet, men fortfarande."
Vi tittade på varande och log. Amy Star var en tjej som varit kär i mig på vår förra skola. Eller hur man nu ska säga det. Hon visste ju inte att jag var tjej. När hon fick reda på det hade hon först försökt ta livet av sig och när hon inte lyckades hade hon hoppat på mig.
David hade räddat mig från henne. Men nu var det helt annorlunda.
"Hur länge stannar hon?" frågade jag.
"Vet inte," medgav David och drog med handen genom håret.
Te kopparna stod tomma på bordet. Han lutade sig fram över mig och jag lutade mig tillbaka. Snart låg jag ner i soffan med honom över mig. Jag suckade och tittade upp i hans vackra ögon. Varför höll han alltid på så här? Kyssa mig, krama mig, hålla handen... Jag visste att han gillade mig, men gillade jag honom tillbaka på det sättet. Det hade jag aldrig tänkt på. David sänkte sig ner mot mig och snart var hans läppar bara några centimeter från mig. Det var inte första gången det här hände. Jag hade aldrig sagt nej, jag antar att jag gillade det.
Hans mjuka läppar mötte mina och vi kysstes. Men för mig fanns de inga känslor i kyssen.
David lämnade mig och tittade lite sorgset på mig.
"Du är för kall," suckade han och kröp ner bredvid mig i soffan. Så låg vi i evigheter.
Morgonen kom och det var dags för skola. David väntade på mig i dörren och som vanligt tog vi sällskap till skolan. Men så snart vi kom dit skolan kom Amy.
"David! Kom nu!" sa hon och vinkade åt honom. Jag suckade och blängde på henne.
"Gå," sa jag och lämnade honom.
Jag kände mig konstig när jag såg honom med henne. Det var oroväckande och sen kunde jag inte lita på henne. Men David? Jag kände ett hug i hjärtat. Vad var det för fel på mig?
Så fort jag kom till klassrummet var tjejerna över mig och killarna pratade med mig. Men jag lyssnade inte och var borta. Jag tror de märkte det och att de slutade men jag var inte säker.
Vad tror du händer mellan David och Amy? Vad känner Alex? Få reda på i nästa del av Childhood friends.
Du vet aldrig vart en historia blir verklig...
Mvh
StoryTeller
Jag vet inte hur länge jag satt tyst och inte sa något. Men när jag kom tillbaka till mitt fulla sinne lät David orolig i telefonen och lite desperat när han sa mitt namn.
"Alex..." stönade han.
"Jag är här," svarade jag tyst och tittade ner i golvet.
"Gud, gör inte så," sa han och jag visste att han log.
Jag satt tyst igen.
"David, får jag komma hem till dig?" frågade jag tillslut.
"Ja, här är ingen utom mig som vanligt," svarade han.
"Okej..."
Jag drog på mig en t-shirt och ett par jeans som vanligt och klättrade ut genom fönstret med hjälp av klätter växten som fanns där. Sen sprang jag så snabbt och tyst jag kunde ut på vägen och hem till David. Han stod vid ingången och väntade på mig. När jag kom fram kramade jag om honom och han förde mig in till sig.
"hur fick du reda på vem hon var?" frågade jag.
David hade gett mig te och nu satt vi i hans soffa och pratade.
"Hon var dum nog att säga det," svarade han.
"Amy, det var ett tag sen jag såg henne."
"Hon är inte som hon var. Dessutom tror jag inte att hon känner igen dig längre. Det är nog därför hon klänger på mig och inte dig... Som hon brukade menar jag."
"Jag vet, men fortfarande."
Vi tittade på varande och log. Amy Star var en tjej som varit kär i mig på vår förra skola. Eller hur man nu ska säga det. Hon visste ju inte att jag var tjej. När hon fick reda på det hade hon först försökt ta livet av sig och när hon inte lyckades hade hon hoppat på mig.
David hade räddat mig från henne. Men nu var det helt annorlunda.
"Hur länge stannar hon?" frågade jag.
"Vet inte," medgav David och drog med handen genom håret.
Te kopparna stod tomma på bordet. Han lutade sig fram över mig och jag lutade mig tillbaka. Snart låg jag ner i soffan med honom över mig. Jag suckade och tittade upp i hans vackra ögon. Varför höll han alltid på så här? Kyssa mig, krama mig, hålla handen... Jag visste att han gillade mig, men gillade jag honom tillbaka på det sättet. Det hade jag aldrig tänkt på. David sänkte sig ner mot mig och snart var hans läppar bara några centimeter från mig. Det var inte första gången det här hände. Jag hade aldrig sagt nej, jag antar att jag gillade det.
Hans mjuka läppar mötte mina och vi kysstes. Men för mig fanns de inga känslor i kyssen.
David lämnade mig och tittade lite sorgset på mig.
"Du är för kall," suckade han och kröp ner bredvid mig i soffan. Så låg vi i evigheter.
Morgonen kom och det var dags för skola. David väntade på mig i dörren och som vanligt tog vi sällskap till skolan. Men så snart vi kom dit skolan kom Amy.
"David! Kom nu!" sa hon och vinkade åt honom. Jag suckade och blängde på henne.
"Gå," sa jag och lämnade honom.
Jag kände mig konstig när jag såg honom med henne. Det var oroväckande och sen kunde jag inte lita på henne. Men David? Jag kände ett hug i hjärtat. Vad var det för fel på mig?
Så fort jag kom till klassrummet var tjejerna över mig och killarna pratade med mig. Men jag lyssnade inte och var borta. Jag tror de märkte det och att de slutade men jag var inte säker.
Vad tror du händer mellan David och Amy? Vad känner Alex? Få reda på i nästa del av Childhood friends.
Du vet aldrig vart en historia blir verklig...
Mvh
StoryTeller
tisdag 13 april 2010
Hime-sama del 3
Jag vågade knappt andas. Han var så kall att jag rös.
"Nahtan?" viskade jag.
Han gnuggade sin kind mot min mage och jag kände kylan genom nattlinnet som var extremt tunt.
"Vad är det?" frågade han.
"När ska vi gifta oss?" frågade jag tyst.
"Om två dagar," svarade han. Jag suckade. Så snart?
Han tryckte sig mot mig. Jag rös på nytt. Även fall vi hade täcke på oss, hur var det möjligt att han var så kall?
Jag la min hand på han hår och började pilla i det. Det var lite stripigt, men förvånans värt mjukt. Jag tittade på honom. Han rörde sig inte ur fläcken.
"Mellony, jag är ledsen för att dra in dig i nått sånt här," sa han efter en stund.
"Vad menar du? Jag valde att följa med dig."
"Jag vet, men jag tvingade dig lite."
"Nej, du gav mig ett val."
Han tittade upp på mig. Även fall jag inte såg så bra i mörkret såg jag hans ögon helt klart. Jag kände hur han flyttade på sig närmare mig och hödre upp.
Helt plötsligt kände jag hans hår mot min hals och hans huvud vid mina bröst. Där log han i ytligare några minuter. Nahtan suckade. Det var som om han försökte sammla mod till nått.
"Mellony..." Han börade säga nått men avbröt sig. Av någon anledning började jag tänka på ett litet barn. Men jag visste att han inte ville ha mig som en mor. Han rullade över på mage vid sidan om mig och reste sig upp lite. Han hade bar överkropp och var solbränd och muskulös. Ögonen studerade mig intesivt och sen lutade han sig fram och kysste mig. Min första kyss gick till honom. Jag klagade inte. men jag nöjt nog inte heller. Han lämnade mina läppar och tittade oförstående på mig.
"Du puttade inte bort mig?" sa han med stora ögon.
"Vi ska gifta oss, vad är då poängen med det?" svarade jag och log svagt. Han nickade och kysste mig. Jag kände direkt skillnaden. Den var längre, mer passionerad och med lunga. Nahtans ena arm började gilda upp för mitt ben och den andra la sig runt min midja. Han tryckte upp mig mot honom och själv la jag armarna runt hans nacke.
Ett förhållande utan kärlek...
Skulle det vara möjligt?
Jag kände redan nu hur mycket min kropp skrek efter mer men hur min hjärna sa ifrån. Han lämnade mina läppar och jag andades tungt. Sen la han ner mig försiktigt som jag var gjord av porslin.
"Vad är det?" frågade jag.
Han vände sig om från mig, men låg fortfarande ganska näsra. Jag kände att han fortfarande var kall. Jag ville värma honom så jag kröp närmare, la mina armar runt hans mage och mitt huvud på hans axel.
"Vad gör du?" frågade han.
"Värmer dig."
"Är jag så kall?"
"Du skulle bara veta."
Han sa inget mer, Jag förmodade att han hade somnat. Jag tror jag också somnade för innan jag visste ordet av var det morgon och Nahtan var borta från sängen.
Jag gick ner för trappan och en bekänt kom fram till mig. Hon tog min arm och drog in mig i ett rum. Jag fick ett bad, en kläning i vitt och sen gjorde hon iårdning mitt hår så att det såg vackert ut. När jag tittade mig i speglen stod en främling framför mig och inte jag.
Dagen gick och framåt middagen kom Nahtan. Han stirrade på mig en lång stund innan han log.
"Du är vacker," sa han och la armen runt min midja. Drog mig till sig och kysste mig. Jag förstod att kyssen kvällen innan bara varit ett test för att se hur villig jag var. Han släppte allt utom min hand. Middagen var seg och långsam. Vi satt på varsin sida av ett stort bord.
"Imogon är bröllopet," sa Nahtan och jag kände en klump i magen. Ville jag verkligen det här?
På kvällen var han lika kall igen och jag kröp ner bredvid honom. Han protesterad inte och de kändes på något sätt skönt att ligga så nära honom.
Men gifta sig? Ville jag vakna up imorgon?
Nu du, nu får du snart läsa del 4 i hime-sama. Berätta gärna vad du tycker om den så här långt! Du vet aldrig var en historia kan komma fram.
Mvh
StoryTeller
"Nahtan?" viskade jag.
Han gnuggade sin kind mot min mage och jag kände kylan genom nattlinnet som var extremt tunt.
"Vad är det?" frågade han.
"När ska vi gifta oss?" frågade jag tyst.
"Om två dagar," svarade han. Jag suckade. Så snart?
Han tryckte sig mot mig. Jag rös på nytt. Även fall vi hade täcke på oss, hur var det möjligt att han var så kall?
Jag la min hand på han hår och började pilla i det. Det var lite stripigt, men förvånans värt mjukt. Jag tittade på honom. Han rörde sig inte ur fläcken.
"Mellony, jag är ledsen för att dra in dig i nått sånt här," sa han efter en stund.
"Vad menar du? Jag valde att följa med dig."
"Jag vet, men jag tvingade dig lite."
"Nej, du gav mig ett val."
Han tittade upp på mig. Även fall jag inte såg så bra i mörkret såg jag hans ögon helt klart. Jag kände hur han flyttade på sig närmare mig och hödre upp.
Helt plötsligt kände jag hans hår mot min hals och hans huvud vid mina bröst. Där log han i ytligare några minuter. Nahtan suckade. Det var som om han försökte sammla mod till nått.
"Mellony..." Han börade säga nått men avbröt sig. Av någon anledning började jag tänka på ett litet barn. Men jag visste att han inte ville ha mig som en mor. Han rullade över på mage vid sidan om mig och reste sig upp lite. Han hade bar överkropp och var solbränd och muskulös. Ögonen studerade mig intesivt och sen lutade han sig fram och kysste mig. Min första kyss gick till honom. Jag klagade inte. men jag nöjt nog inte heller. Han lämnade mina läppar och tittade oförstående på mig.
"Du puttade inte bort mig?" sa han med stora ögon.
"Vi ska gifta oss, vad är då poängen med det?" svarade jag och log svagt. Han nickade och kysste mig. Jag kände direkt skillnaden. Den var längre, mer passionerad och med lunga. Nahtans ena arm började gilda upp för mitt ben och den andra la sig runt min midja. Han tryckte upp mig mot honom och själv la jag armarna runt hans nacke.
Ett förhållande utan kärlek...
Skulle det vara möjligt?
Jag kände redan nu hur mycket min kropp skrek efter mer men hur min hjärna sa ifrån. Han lämnade mina läppar och jag andades tungt. Sen la han ner mig försiktigt som jag var gjord av porslin.
"Vad är det?" frågade jag.
Han vände sig om från mig, men låg fortfarande ganska näsra. Jag kände att han fortfarande var kall. Jag ville värma honom så jag kröp närmare, la mina armar runt hans mage och mitt huvud på hans axel.
"Vad gör du?" frågade han.
"Värmer dig."
"Är jag så kall?"
"Du skulle bara veta."
Han sa inget mer, Jag förmodade att han hade somnat. Jag tror jag också somnade för innan jag visste ordet av var det morgon och Nahtan var borta från sängen.
Jag gick ner för trappan och en bekänt kom fram till mig. Hon tog min arm och drog in mig i ett rum. Jag fick ett bad, en kläning i vitt och sen gjorde hon iårdning mitt hår så att det såg vackert ut. När jag tittade mig i speglen stod en främling framför mig och inte jag.
Dagen gick och framåt middagen kom Nahtan. Han stirrade på mig en lång stund innan han log.
"Du är vacker," sa han och la armen runt min midja. Drog mig till sig och kysste mig. Jag förstod att kyssen kvällen innan bara varit ett test för att se hur villig jag var. Han släppte allt utom min hand. Middagen var seg och långsam. Vi satt på varsin sida av ett stort bord.
"Imogon är bröllopet," sa Nahtan och jag kände en klump i magen. Ville jag verkligen det här?
På kvällen var han lika kall igen och jag kröp ner bredvid honom. Han protesterad inte och de kändes på något sätt skönt att ligga så nära honom.
Men gifta sig? Ville jag vakna up imorgon?
Nu du, nu får du snart läsa del 4 i hime-sama. Berätta gärna vad du tycker om den så här långt! Du vet aldrig var en historia kan komma fram.
Mvh
StoryTeller
söndag 11 april 2010
Childhood friends del 2
Det var lunch rast och David tittade på mig från andra sidan bordet.
"Vad är det?" frågade jag tillslut då hans blick började irritera mig.
"Ser du tjejen där borta?" Han gjorde en nick bakåt och vände mig om. En tjej med nötbrunt hår och varma bruna ögon tittade på oss därifrån.
"Ja, vad är det med henne?" frågade jag.
David tittade på mig med stora ögon.
"Alex, hon började i min klass idag," började han.
"Ja, och?"
"Hon visste vem jag var direkt. Jag behövde inte ens pressentera mig. Dessutom har jag en känsla av att jag känner henne."
"David, det är omöjligt."
"Jag vet, men... Nej, du har nog rätt."
David tittade ner på maten. Solen sken på honom och de fick hans svarta hår att glittra lite.
Det fick mig att tänka på en gång när vi var små. David hade varit ute och letat efter mig i regnet när jag rymt hemmifrån en gång. Han hade hittat mig under ett stort träd i parken där regnet inte nådde mig. När David skulle ta mig hem slutade de regna och solen kom fram. Regn dropparna i hans hår hade sett ut som diamanter och jag hade skrattat åt det och hade försökt ta i dem utan att de gick sönder.
"Vad ler du åt?" Jag vaknade av att David tittade på mig med undrande blick.
"Inget..." svarade jag. Jag visste att det lät misstänksamt.
"Vad?"
"Jag började tänka på den där gången jag rymde hemmifrån."
"Då du försökte fånga diamanter i mitt hr?"
"Japp."
David log mot mig. Hans leende gjorde mig alltid så varm. Plötsligt stod tjejen med de nötbruna håret bredvid oss.
"David, kan vi ta sällskap till klassrummet?" frågade hon. Jag blängde på henne.
"Ehh.. jag vet inte, jag ska vara med Alex," svarade han och gjorde en grimash.
Jag suckade och reste på mig.
"Kom nu, David," sa jag och lämnade maten. Tjejen tittade surt på mig. Jag förstod henne inte. Vem var hon och vad ville hon? Framför allt vem var hon till David?
"Alex," sa David när vi var på väg till taket.
"Ja?" svarade jag och tittade på honom.
Han log och tog min hand i sin. Min var avsevärt mindre, men den var lika brun och jag log tillbaka. Vi kom upp på taket utan att möta någon, vilket förmodligen var tur. Även fall alla visste att vi gjorde konstiga saker, så tror jag inte de skulle vara glada om de såg två killar hålla handen.
"David, du kommer aldrig lämna mig va?" frågade jag och la mig ner på rygg. Jag hade släppt hans hand.
"Det vet du att jag aldrig tänker göra," svarade han och la sig bredvid mig.
En knackning på dörren och den där för benade tjejen kom dit.
"Det är här du är David! Jag har letat efter dig," sa hon och log helt oskylldigt.
"Vad är det?" utbrast jag.
"Alex ta det lugnt." David försökte lugna ner mig.
"Men! Hon är i vägen hela tiden, du känner henne inte ens!"
"Alex!"
"Få henne att gå, jag vill inte se henne!"
"Alex!"
"Nej!"
"ALEX!"
Jag tysnade. Det var inte ofta David blev så sur att han skrek så högt åt mig.
"Låt henne få vara med oss."
"Nej," sa jag och gick. Jag lämnade honom ensam med den där typen. Jag hatade henne värkigen. Men David hade rätt det var nått beknat med henne. Men det var omöjligt eller?
För ett par år sen hade David hamnat i ett gräl med sina föreldrar och han hade bott hoss mig en längre tid. De hade slutat med att han kapat alla bad till dem. För ett tag sen hade min famlij flyttat och då hade han följt med. Men han hade fått en egen lägenhet att bo i.
Då var det väll omöjligt att vi kände henne eller?
Det var kväll. Stjärnorna sken utanför mitt fönster.
"Alex, jag är ledsen för idag, men det här är viktigt!"
David pratade md mig över mobilen.
"Säg det fort då."
Jag var fortfarande sur.
"Du kommer ihåg tjejen idag va?"
"Ja, hur skulle jag kuna glömma?!"
"Jaja, lugn. Hon kommer från vår gammla stad och en sak till..."
"Kom till saken David."
"Hon heter Amy Star."
Jag stelnade till. Det kunde inte vara. Nej! Det vr omöjligt! Eller?
Vem är Amy Star? Få reda på i nästa kapitel. Du vet alldrig vart en historia kan bli san!
MvH
StoryTeller
"Vad är det?" frågade jag tillslut då hans blick började irritera mig.
"Ser du tjejen där borta?" Han gjorde en nick bakåt och vände mig om. En tjej med nötbrunt hår och varma bruna ögon tittade på oss därifrån.
"Ja, vad är det med henne?" frågade jag.
David tittade på mig med stora ögon.
"Alex, hon började i min klass idag," började han.
"Ja, och?"
"Hon visste vem jag var direkt. Jag behövde inte ens pressentera mig. Dessutom har jag en känsla av att jag känner henne."
"David, det är omöjligt."
"Jag vet, men... Nej, du har nog rätt."
David tittade ner på maten. Solen sken på honom och de fick hans svarta hår att glittra lite.
Det fick mig att tänka på en gång när vi var små. David hade varit ute och letat efter mig i regnet när jag rymt hemmifrån en gång. Han hade hittat mig under ett stort träd i parken där regnet inte nådde mig. När David skulle ta mig hem slutade de regna och solen kom fram. Regn dropparna i hans hår hade sett ut som diamanter och jag hade skrattat åt det och hade försökt ta i dem utan att de gick sönder.
"Vad ler du åt?" Jag vaknade av att David tittade på mig med undrande blick.
"Inget..." svarade jag. Jag visste att det lät misstänksamt.
"Vad?"
"Jag började tänka på den där gången jag rymde hemmifrån."
"Då du försökte fånga diamanter i mitt hr?"
"Japp."
David log mot mig. Hans leende gjorde mig alltid så varm. Plötsligt stod tjejen med de nötbruna håret bredvid oss.
"David, kan vi ta sällskap till klassrummet?" frågade hon. Jag blängde på henne.
"Ehh.. jag vet inte, jag ska vara med Alex," svarade han och gjorde en grimash.
Jag suckade och reste på mig.
"Kom nu, David," sa jag och lämnade maten. Tjejen tittade surt på mig. Jag förstod henne inte. Vem var hon och vad ville hon? Framför allt vem var hon till David?
"Alex," sa David när vi var på väg till taket.
"Ja?" svarade jag och tittade på honom.
Han log och tog min hand i sin. Min var avsevärt mindre, men den var lika brun och jag log tillbaka. Vi kom upp på taket utan att möta någon, vilket förmodligen var tur. Även fall alla visste att vi gjorde konstiga saker, så tror jag inte de skulle vara glada om de såg två killar hålla handen.
"David, du kommer aldrig lämna mig va?" frågade jag och la mig ner på rygg. Jag hade släppt hans hand.
"Det vet du att jag aldrig tänker göra," svarade han och la sig bredvid mig.
En knackning på dörren och den där för benade tjejen kom dit.
"Det är här du är David! Jag har letat efter dig," sa hon och log helt oskylldigt.
"Vad är det?" utbrast jag.
"Alex ta det lugnt." David försökte lugna ner mig.
"Men! Hon är i vägen hela tiden, du känner henne inte ens!"
"Alex!"
"Få henne att gå, jag vill inte se henne!"
"Alex!"
"Nej!"
"ALEX!"
Jag tysnade. Det var inte ofta David blev så sur att han skrek så högt åt mig.
"Låt henne få vara med oss."
"Nej," sa jag och gick. Jag lämnade honom ensam med den där typen. Jag hatade henne värkigen. Men David hade rätt det var nått beknat med henne. Men det var omöjligt eller?
För ett par år sen hade David hamnat i ett gräl med sina föreldrar och han hade bott hoss mig en längre tid. De hade slutat med att han kapat alla bad till dem. För ett tag sen hade min famlij flyttat och då hade han följt med. Men han hade fått en egen lägenhet att bo i.
Då var det väll omöjligt att vi kände henne eller?
Det var kväll. Stjärnorna sken utanför mitt fönster.
"Alex, jag är ledsen för idag, men det här är viktigt!"
David pratade md mig över mobilen.
"Säg det fort då."
Jag var fortfarande sur.
"Du kommer ihåg tjejen idag va?"
"Ja, hur skulle jag kuna glömma?!"
"Jaja, lugn. Hon kommer från vår gammla stad och en sak till..."
"Kom till saken David."
"Hon heter Amy Star."
Jag stelnade till. Det kunde inte vara. Nej! Det vr omöjligt! Eller?
Vem är Amy Star? Få reda på i nästa kapitel. Du vet alldrig vart en historia kan bli san!
MvH
StoryTeller
tisdag 16 mars 2010
Hime-sama del 2
Jag stod och tittade på killen som nyss räddat mig.
"Vad sa du?" frågade jag och kände att mina ögon var stora som tefat.
"Vill du gifta dig med mig?" frågade han igen.
"Jag känner dig inte ens."
"Om du gifter dig med mig kommer ingen i din familj behöva jobba igen. Allt du behöver göra är att sägs ja."
Jag tittade på honom.
"Menar du det?" frågade jag.
"Visst, men de finns ett vilkor." Hans ögon såg rakt på mig och jag kände mig obekväm.
"Vad?" frågade jag och tittade på honom.
"Vårt förhållande ska vara utan kärlek och du får inte älska någon annan."
Menade han allvar? Jag tittade en stund på honom och nickade sen till svar.
"Bra, då åker vi nu," sa han och började dra mot mig en limosin som stod längre bort.
"Får jag inte säga hej då till min familj?"
"Vi har ingen tid till de. Du kan ringa dem sen. Jo, en sak till, du får inte nämna att du kommer från en fattig familj eller något i den stilen."
"Ja, jag fattar," sa jag och lät honom dra in mig i limosinen. Nathan som han hette log vänlig mot mig. Jag tittade bara på honom.
"Jag tänker inte döda dig," sa han och flinade. Jag fortsatte bara att titta på honom. Det var nu jag la märke till att han fortfarande höll min hand. Jag drog undan snabbt. Han flinade igen. Han såg fruktansvärt ung ut.
"Hur gammal är du?" frågade jag och studerade hans ansikte.
"17 år," svarade han och tittade nu ut genom fönstret med frånvarande blick. Vi satt båda tysta en lång stund innan bilen stannade och dörren åkte upp av att en bekänt öppnade.
"Välkommen tillbaka, Nathan-kun," sa han och bugade sig, men när han såg att jag kom ut ur bilen bugade han sig ännu mer. Nathan kom efter mig och la armen runt min midja.
"Rufus, det här är fröken Melony. Hon är min festmö."
Bekänten som uppenbarligen hette Rufus nickade till svar och Nathan började föra mig in i huset. Han gick längsamt och de gav mig gott om tid att titta mig omkring. Trädgården var stor och grön och en fontän stod bakom mig och pålade och runt om allt fanns en hög mur och framför mig tornade ett stort vitt hus upp sig. Jag kunde tilll och med se havet på ena sidan av huset.
"Wow," sa jag och Nathan gav mig en skarp blick och jag teg. Ytligare två bekänter öppnade dörren och Nathan ledde mig in i ett rum. Där inne låg en man på en bäd. Han såg gammal och grå ut.
"Nathan?" sa han och öppnade ögonen och tittade på oss. "Vem har du fört med dig?" frågade han sen.
"Detta är min festmö, fröken Melony," sa han och gick fram till mannen och jag följde efter.
"Jasså, du har hittat en. Ta väl hand om henne och lova att älska henne. Du kan nu ärva firman mitt barnbarn."
"Jag lovar," svarade pojken. Men jag visste att han ljög och jag förstod varför han hade valt mig av alla. Jag var villig att ge upp allt för min familj och han kunde gifta sig med mig och ärva firman. Jag funderade inte närmare på varför inte hans föräldrar ärvde den. Men de gjorde inte mig nått.
Efter en stund la Nathan armen om min höft igen och vi lämnade rummet. Han förde mig in i ett rum.
"Gör dig i ordning och gå och lägg dig." Han släppte mig och gick ut ur rummet.
Jag gjorde som han sa. Jag tog ett bad och sen drog jag på mig ett av nattlinnena. Det var gjort i vitt siden och sen kröp jag ner i sängen. Det tog inte lång tid förren Nathan kom tillbaka i rummet och släckte lampan och kröp ner hoss mig.
"Vad gör du?" väste jag i en viskning.
"Vi ska gifta oss, det är lika bra att vi börjar sova i samma säng redan nu." Han la sig med ryggen åt mig. Jag suckade och vände ryggen mot honom med. Jag hade nog somnat när jag vaknade av en kall hand som kom krypande på min mage och omfamnade mig.
"Nathan," sa jag tyst.
"Bara en liten stund, du är så varm." Han tryckte sig imot mig och hela han var kall som en isbit.
Vad är det med alla dessa konnstiga sitvationer jag hamnar i?
Ha de bra till nästa kapitel, komentera inte stav fel:P Jag vet att de finns där.
MvH
StoryTeller
"Vad sa du?" frågade jag och kände att mina ögon var stora som tefat.
"Vill du gifta dig med mig?" frågade han igen.
"Jag känner dig inte ens."
"Om du gifter dig med mig kommer ingen i din familj behöva jobba igen. Allt du behöver göra är att sägs ja."
Jag tittade på honom.
"Menar du det?" frågade jag.
"Visst, men de finns ett vilkor." Hans ögon såg rakt på mig och jag kände mig obekväm.
"Vad?" frågade jag och tittade på honom.
"Vårt förhållande ska vara utan kärlek och du får inte älska någon annan."
Menade han allvar? Jag tittade en stund på honom och nickade sen till svar.
"Bra, då åker vi nu," sa han och började dra mot mig en limosin som stod längre bort.
"Får jag inte säga hej då till min familj?"
"Vi har ingen tid till de. Du kan ringa dem sen. Jo, en sak till, du får inte nämna att du kommer från en fattig familj eller något i den stilen."
"Ja, jag fattar," sa jag och lät honom dra in mig i limosinen. Nathan som han hette log vänlig mot mig. Jag tittade bara på honom.
"Jag tänker inte döda dig," sa han och flinade. Jag fortsatte bara att titta på honom. Det var nu jag la märke till att han fortfarande höll min hand. Jag drog undan snabbt. Han flinade igen. Han såg fruktansvärt ung ut.
"Hur gammal är du?" frågade jag och studerade hans ansikte.
"17 år," svarade han och tittade nu ut genom fönstret med frånvarande blick. Vi satt båda tysta en lång stund innan bilen stannade och dörren åkte upp av att en bekänt öppnade.
"Välkommen tillbaka, Nathan-kun," sa han och bugade sig, men när han såg att jag kom ut ur bilen bugade han sig ännu mer. Nathan kom efter mig och la armen runt min midja.
"Rufus, det här är fröken Melony. Hon är min festmö."
Bekänten som uppenbarligen hette Rufus nickade till svar och Nathan började föra mig in i huset. Han gick längsamt och de gav mig gott om tid att titta mig omkring. Trädgården var stor och grön och en fontän stod bakom mig och pålade och runt om allt fanns en hög mur och framför mig tornade ett stort vitt hus upp sig. Jag kunde tilll och med se havet på ena sidan av huset.
"Wow," sa jag och Nathan gav mig en skarp blick och jag teg. Ytligare två bekänter öppnade dörren och Nathan ledde mig in i ett rum. Där inne låg en man på en bäd. Han såg gammal och grå ut.
"Nathan?" sa han och öppnade ögonen och tittade på oss. "Vem har du fört med dig?" frågade han sen.
"Detta är min festmö, fröken Melony," sa han och gick fram till mannen och jag följde efter.
"Jasså, du har hittat en. Ta väl hand om henne och lova att älska henne. Du kan nu ärva firman mitt barnbarn."
"Jag lovar," svarade pojken. Men jag visste att han ljög och jag förstod varför han hade valt mig av alla. Jag var villig att ge upp allt för min familj och han kunde gifta sig med mig och ärva firman. Jag funderade inte närmare på varför inte hans föräldrar ärvde den. Men de gjorde inte mig nått.
Efter en stund la Nathan armen om min höft igen och vi lämnade rummet. Han förde mig in i ett rum.
"Gör dig i ordning och gå och lägg dig." Han släppte mig och gick ut ur rummet.
Jag gjorde som han sa. Jag tog ett bad och sen drog jag på mig ett av nattlinnena. Det var gjort i vitt siden och sen kröp jag ner i sängen. Det tog inte lång tid förren Nathan kom tillbaka i rummet och släckte lampan och kröp ner hoss mig.
"Vad gör du?" väste jag i en viskning.
"Vi ska gifta oss, det är lika bra att vi börjar sova i samma säng redan nu." Han la sig med ryggen åt mig. Jag suckade och vände ryggen mot honom med. Jag hade nog somnat när jag vaknade av en kall hand som kom krypande på min mage och omfamnade mig.
"Nathan," sa jag tyst.
"Bara en liten stund, du är så varm." Han tryckte sig imot mig och hela han var kall som en isbit.
Vad är det med alla dessa konnstiga sitvationer jag hamnar i?
Ha de bra till nästa kapitel, komentera inte stav fel:P Jag vet att de finns där.
MvH
StoryTeller
söndag 7 mars 2010
Childhood Friends del 1
David och jag hade alltid varit tillsammans. Vi hade känt varandra hela livet. Men jag var för blind för att se allt som hände runt omkring mig. Mina vänner sa alltid att jag var så smart och duktig på allt att jag hade problem med att se allt annat. Jag antar att det var rätt.
Jag vaknade på morgonen av min klocka som vanligt. Men jag låg kvar i sängen.
"Alex, vakna!" skerk mamma från köket på nedervåningen. Jag blev tvungen att resta mig upp och gå ut till badrummet. Kläderna låg i en hög bredvid handfatet där jag lagt det igår kväll. Jag drog på mig byxorna och t-shirten. Rufsade till mitt blonda hår och gick ner till mamma i köket.
"Alex, kan du inte var lite mer femenin?" frågade hon med en suck. Hon hade börjat ge upp på att få mig att se ut som en tjej nu. Hon hade redan misslyckats i 14 år.
"Mamma," var allt jag sa och tog ett äppel som låg en skol på bordet. Sedan gick jag ut i hallen drog på mig koftan, slängde över skolväskan över axlen och tog tag i skeatborden på vägen ut.
"Vi ses sen," sa jag när jag stängde dörren. Min mamma svarade, men jag hörde inte. Solen sken och det var varmt ute. Huset jag bodde i var stort och vit. Det låg nära stranden och stan på samma gång. Vilket var bra. Min pappa var nästan aldrig hemma på grund av jobb och min mamma hade fått föda upp mig och min bror själv. Hon hade gjort sitt bästa.
Jag satte ner mot vägen och stannade i en korsning. Min fot nuddade precis marken när han kom runt hörnet.
"Alex!" skrek han och vinkade lika glatt som vanligt. David. Han var en ganska muskulös kille som var solbränd och så där 10 centimeter längre än mig. Han hade svart hår och isblå ögone. Jag hade alltid gillat de med honom.
"Go morgon," svarade jag och log. David körde förbi med sin cyckel, jag drog upp brädan från marken och la den under armen. Sprang ikapp med Davids cyckel och hoppade upp på pakethållaren. Han cycklade fort och vi var snart framme vid skolan. Alla tittade upp på oss när vi kom och nästan alla hälsade oss god morgon.
"Alex, vet du vilken dag det är idag?" frågade David mig och jag tittade upp på honom med stora ögon.
"Nej," sa jag först fundersamt.
"Den 14," sa han. David behövde inte säga mer eftersom jag fattade att det var februrai. Alla hjärtans dag. Här där jag bor är det som en stor festival. Tjejerna ger choklad till killen de gillar och en del erkänner sin kärlek. En vecka senare, om killen tagit imot chokladen ska han ge tjejen en present tillbaka. Det kallas vita dagen.
Jag suckade och David flinade åt mig.
"Varför?" frågade jag, men ångrade mig direkt. För jag kom att tänka på något annat. För många år sedan var det en kompis till mig som föddes.
"Ah, grattis på födelsedagen!" skrek jag och log mot David.
"Du glömmde i år igen," sa han med en suck och började gå in mot skolan från cyckelstället. Jag visste att han inte var sur, men det var inte bra att glömma hans födelsedag. Han har liksom en hobby att hämnas, 3 gånger värre. David gick förmodligen runt med ett leende på läpparna just nu och jobbade med en hämdplan. Jag var tvungen att komma på hans goda sida igen.
"David, har du fått någon choklad?" frågade jag och tittade på honom.
"Inte än," svarade han.
Jag rotade i väskan och drog fram en liten svar ask, med rött sidenband runt.
"Här," sa jag och log.
"Tack," sa han och flinade.
På min skola ser alla mig som kille. Det flesta vet inte ens att jag är tjej. Men alla vet att när jag och David gör sånt här är det inget konstigt. Vi kramar varandra, ger varandra presentar. Men sanningen att säga är det helt normalt.
"Öhm, Alex." Rösten kom från en tjej och jag vände mig om och log.
"Ja," svarade jag.
"Vill du ta imot den här chokladen av mig?" frågade hon och gav mig en ask.
"Visst," svarade jag.
Det var slut på skolan och jag hade hela skåpet fyllt med choklad. Detta var varför jag hatade alla hjärtans dag. David väntade på mig utanför med cycklen och jag hoppade på.
"Vart ska vi idag då?" frågade han mig.
"Hem till mig," svarade jag.
Han tittade förvirrat på mig. David visste att jag inte ofta tog med honom hem till mig och eftersom det var hans födelsedag hade han väll hoppats på att få välja, men jag hade en annan plan.
"Okej," svarade han kort. Likafort som vi kommit till skolan var vi framme hoss mig. Det var mörkt i alla fönstrerna.
"Är det ingen hemma?" frågade David.
"Jodå," svarade jag och öppnade dörren. Lamporna tändes och alla hoppade fram.
"Grattis!" skrek de i kör. David såg överlycklig ut.
"Du hade inte glömt," suckade han med ett flin på läpparna.
"Aldrig," svarade jag tillbaka.
Kommer vi få reda på vad det är som däljer sig hoss David? Kommer Alex fatta? Vem är den nya tjejen i klassen? Varför är hon så nära David?
Tills nästa kapitel
Ha det bra och var försiktig. Du vet aldrig vart en historia kan bli san.
StoryTeller
Jag vaknade på morgonen av min klocka som vanligt. Men jag låg kvar i sängen.
"Alex, vakna!" skerk mamma från köket på nedervåningen. Jag blev tvungen att resta mig upp och gå ut till badrummet. Kläderna låg i en hög bredvid handfatet där jag lagt det igår kväll. Jag drog på mig byxorna och t-shirten. Rufsade till mitt blonda hår och gick ner till mamma i köket.
"Alex, kan du inte var lite mer femenin?" frågade hon med en suck. Hon hade börjat ge upp på att få mig att se ut som en tjej nu. Hon hade redan misslyckats i 14 år.
"Mamma," var allt jag sa och tog ett äppel som låg en skol på bordet. Sedan gick jag ut i hallen drog på mig koftan, slängde över skolväskan över axlen och tog tag i skeatborden på vägen ut.
"Vi ses sen," sa jag när jag stängde dörren. Min mamma svarade, men jag hörde inte. Solen sken och det var varmt ute. Huset jag bodde i var stort och vit. Det låg nära stranden och stan på samma gång. Vilket var bra. Min pappa var nästan aldrig hemma på grund av jobb och min mamma hade fått föda upp mig och min bror själv. Hon hade gjort sitt bästa.
Jag satte ner mot vägen och stannade i en korsning. Min fot nuddade precis marken när han kom runt hörnet.
"Alex!" skrek han och vinkade lika glatt som vanligt. David. Han var en ganska muskulös kille som var solbränd och så där 10 centimeter längre än mig. Han hade svart hår och isblå ögone. Jag hade alltid gillat de med honom.
"Go morgon," svarade jag och log. David körde förbi med sin cyckel, jag drog upp brädan från marken och la den under armen. Sprang ikapp med Davids cyckel och hoppade upp på pakethållaren. Han cycklade fort och vi var snart framme vid skolan. Alla tittade upp på oss när vi kom och nästan alla hälsade oss god morgon.
"Alex, vet du vilken dag det är idag?" frågade David mig och jag tittade upp på honom med stora ögon.
"Nej," sa jag först fundersamt.
"Den 14," sa han. David behövde inte säga mer eftersom jag fattade att det var februrai. Alla hjärtans dag. Här där jag bor är det som en stor festival. Tjejerna ger choklad till killen de gillar och en del erkänner sin kärlek. En vecka senare, om killen tagit imot chokladen ska han ge tjejen en present tillbaka. Det kallas vita dagen.
Jag suckade och David flinade åt mig.
"Varför?" frågade jag, men ångrade mig direkt. För jag kom att tänka på något annat. För många år sedan var det en kompis till mig som föddes.
"Ah, grattis på födelsedagen!" skrek jag och log mot David.
"Du glömmde i år igen," sa han med en suck och började gå in mot skolan från cyckelstället. Jag visste att han inte var sur, men det var inte bra att glömma hans födelsedag. Han har liksom en hobby att hämnas, 3 gånger värre. David gick förmodligen runt med ett leende på läpparna just nu och jobbade med en hämdplan. Jag var tvungen att komma på hans goda sida igen.
"David, har du fått någon choklad?" frågade jag och tittade på honom.
"Inte än," svarade han.
Jag rotade i väskan och drog fram en liten svar ask, med rött sidenband runt.
"Här," sa jag och log.
"Tack," sa han och flinade.
På min skola ser alla mig som kille. Det flesta vet inte ens att jag är tjej. Men alla vet att när jag och David gör sånt här är det inget konstigt. Vi kramar varandra, ger varandra presentar. Men sanningen att säga är det helt normalt.
"Öhm, Alex." Rösten kom från en tjej och jag vände mig om och log.
"Ja," svarade jag.
"Vill du ta imot den här chokladen av mig?" frågade hon och gav mig en ask.
"Visst," svarade jag.
Det var slut på skolan och jag hade hela skåpet fyllt med choklad. Detta var varför jag hatade alla hjärtans dag. David väntade på mig utanför med cycklen och jag hoppade på.
"Vart ska vi idag då?" frågade han mig.
"Hem till mig," svarade jag.
Han tittade förvirrat på mig. David visste att jag inte ofta tog med honom hem till mig och eftersom det var hans födelsedag hade han väll hoppats på att få välja, men jag hade en annan plan.
"Okej," svarade han kort. Likafort som vi kommit till skolan var vi framme hoss mig. Det var mörkt i alla fönstrerna.
"Är det ingen hemma?" frågade David.
"Jodå," svarade jag och öppnade dörren. Lamporna tändes och alla hoppade fram.
"Grattis!" skrek de i kör. David såg överlycklig ut.
"Du hade inte glömt," suckade han med ett flin på läpparna.
"Aldrig," svarade jag tillbaka.
Kommer vi få reda på vad det är som däljer sig hoss David? Kommer Alex fatta? Vem är den nya tjejen i klassen? Varför är hon så nära David?
Tills nästa kapitel
Ha det bra och var försiktig. Du vet aldrig vart en historia kan bli san.
StoryTeller
söndag 28 februari 2010
Hime-sama del 1
Mitt namn är Mellony. Jag var 15 år när mina föräldrar dog. Jag hade tre äldre bröder och en yngre syster. Ingen i våran släkt ville ta hand om oss och vi blev tvungena att överleva själva. Min äldsta bror, Alexander som var 19 stack sin väg. Mina två andra bröder, Oscar och Jesper tog hand om mig och min syster. De är tvillingar och 17 år gammla. Min syster, Zoey, är ett år yngre än mig och hon går inte i skola. Det gör egentligen ingen av oss. Vi har inte tid med det eftersom vi måste jobba. Vi bor i en liten lägenhet i en liten stad. Vi gör allt i vär makt för att få råd till mat, hyran, kläder och så vidare. Oscar jobbar 24/7 och Jesper jobbar varje natt och ibland på dagarna. Vi vet inte riktigt vad de jobbar med och de har saggt till oss att inte bry oss om det. Varje månad får vi penagr in på våra konton från en okänd kassa. Men vi tror att det är från Alexander. Zoey jobbar på dagarna, men inte på helger, eftersom hon bara är 14 år. Jag jobbar på kvällar och nätter, ibland på dagar precis som Jesper.
"Mell!" Rin ropade på mig från köket. Rin är en ganska mager tjej som han långt blont hår med koreanskt ursprung. Hon är otroligt snäll och alltid glad.
"Vad är det?" frågade jag när och gick fram till disken. Jag hade på mig en vit kläning som var veldigt kort med massa spettsar. Mitt bloda hår var uppsatt i två tofsar.
"Här," sa Rin och gav mig en brika med två glas på.
"Tack."
Jag gick fram till ett bord där en kille som var några år äldre än mig satt.
"Er drika," sa jag och stälde ner glaset på bordet.
"Tack, sötnos," sa han och tog tag i min arm. Han drog mig bakåt och jag blev tvungen att sätta mig i hans knä. Han drog sin hand uppför mitt ben och jag blundade. Jag hatade de här. Det var det ända negativa med det här jobbet.
"Du är söt, kom till mitt run efter att ditt skift är slut," sa han och lät mig resa mig upp. Jag vände mig om och klistrade på ett leende.
"Visst," sen sprang jag snabbt iväg. Mitt jobb är att vara en host på en resturang under ett hotell. Det är därför jag jobbar om nätterna.
"Mell," sa en röst och jag tittade upp.
"Jesper!" utbrast jag. Han log mot mig. Hans bruna hår var rufsig och han hade ett gäng på fem personere med sig.
"Vad gör du här Mell?" frågade hans röst och hans ögon sa att om du inte svarar kommer du få ångra dig.
"Jobbar," svarade jag i en viskning och tittade ner i golvet.
"Jaha," svarade han.
En av de andra killarna gick fram till honom och la handen på Jespers axel.
"Vem är detta för söt person, din flickvän?" frågade han och log mot mig.
"Min syster," svarade han och de andra fyra log mot mig.
"Jag är Filip, det här är David, Mark, Jack och Ludvig," sa killen som var den ända jag hört prata och jag nickade till svar. Jag kunde inte låta bli att undra varför de var med min bror, men jag bestämde mig för inte fråga fören jag kom hem.
"Jag måste återgå till mitt jobb, men säg till om ni behöver något," sa jag och sprang iväg igen. Tiden flöt fort förbi och jag gick på vägen hem. De andra var förmodligen redan hemma, om man inte räknade med Oscar.
"Hey, tjeje." En äldre man kom fram till mig. Han var fet och såg väldigt ful ut. Han var full av svett och hade inget hår kvar på huvudet. Han tog tag i min hand och la handen på mitt ben.
"Kom nu med mig," viskade han i mitt öra.
"Släpp mig!" skrek jag. Det var ingen på gatan och det var mitt i natten. Jag hoppades att någon skulle komma.
Han puttade ner mig på marken och slet sönder mina kläder. Jag kände tårarna börja rina ner för mina kinder, men han var för stark för att jag skulle få bort honom. Plötsligt kände jag hur någon tog tag i mig och drog upp mig från marken. Personen la något för min kropp och klev framför mig.
"Vad gör du med min festmö!" Det var en killes röst och jag reagerade inte direkt på att han kallade mig festmö. Jag trodde det var en väg att skydda mig från den gammla gubben. Mannen blängde på oss och gick sedan sin väg.
"Tack," sa jag och log mot honom. Han hade svart hår som påminde lite om en igelkott och han var längre än mig. Han hade fina kläder och var solbränd. Dessutom hade han ett par helt otroliga gröna ögon.
"Ingen orska," sa han och log bländande mot mig. "Jag är Nahtan."
"Jag heter Mellony."
"Vill du bli min festmö?"
Vad? Ville han gifta sig med mig på alvar?
Tack för att du läst Hime-sama del 1
Tills nästa del..
MvH
StoryTeller
"Mell!" Rin ropade på mig från köket. Rin är en ganska mager tjej som han långt blont hår med koreanskt ursprung. Hon är otroligt snäll och alltid glad.
"Vad är det?" frågade jag när och gick fram till disken. Jag hade på mig en vit kläning som var veldigt kort med massa spettsar. Mitt bloda hår var uppsatt i två tofsar.
"Här," sa Rin och gav mig en brika med två glas på.
"Tack."
Jag gick fram till ett bord där en kille som var några år äldre än mig satt.
"Er drika," sa jag och stälde ner glaset på bordet.
"Tack, sötnos," sa han och tog tag i min arm. Han drog mig bakåt och jag blev tvungen att sätta mig i hans knä. Han drog sin hand uppför mitt ben och jag blundade. Jag hatade de här. Det var det ända negativa med det här jobbet.
"Du är söt, kom till mitt run efter att ditt skift är slut," sa han och lät mig resa mig upp. Jag vände mig om och klistrade på ett leende.
"Visst," sen sprang jag snabbt iväg. Mitt jobb är att vara en host på en resturang under ett hotell. Det är därför jag jobbar om nätterna.
"Mell," sa en röst och jag tittade upp.
"Jesper!" utbrast jag. Han log mot mig. Hans bruna hår var rufsig och han hade ett gäng på fem personere med sig.
"Vad gör du här Mell?" frågade hans röst och hans ögon sa att om du inte svarar kommer du få ångra dig.
"Jobbar," svarade jag i en viskning och tittade ner i golvet.
"Jaha," svarade han.
En av de andra killarna gick fram till honom och la handen på Jespers axel.
"Vem är detta för söt person, din flickvän?" frågade han och log mot mig.
"Min syster," svarade han och de andra fyra log mot mig.
"Jag är Filip, det här är David, Mark, Jack och Ludvig," sa killen som var den ända jag hört prata och jag nickade till svar. Jag kunde inte låta bli att undra varför de var med min bror, men jag bestämde mig för inte fråga fören jag kom hem.
"Jag måste återgå till mitt jobb, men säg till om ni behöver något," sa jag och sprang iväg igen. Tiden flöt fort förbi och jag gick på vägen hem. De andra var förmodligen redan hemma, om man inte räknade med Oscar.
"Hey, tjeje." En äldre man kom fram till mig. Han var fet och såg väldigt ful ut. Han var full av svett och hade inget hår kvar på huvudet. Han tog tag i min hand och la handen på mitt ben.
"Kom nu med mig," viskade han i mitt öra.
"Släpp mig!" skrek jag. Det var ingen på gatan och det var mitt i natten. Jag hoppades att någon skulle komma.
Han puttade ner mig på marken och slet sönder mina kläder. Jag kände tårarna börja rina ner för mina kinder, men han var för stark för att jag skulle få bort honom. Plötsligt kände jag hur någon tog tag i mig och drog upp mig från marken. Personen la något för min kropp och klev framför mig.
"Vad gör du med min festmö!" Det var en killes röst och jag reagerade inte direkt på att han kallade mig festmö. Jag trodde det var en väg att skydda mig från den gammla gubben. Mannen blängde på oss och gick sedan sin väg.
"Tack," sa jag och log mot honom. Han hade svart hår som påminde lite om en igelkott och han var längre än mig. Han hade fina kläder och var solbränd. Dessutom hade han ett par helt otroliga gröna ögon.
"Ingen orska," sa han och log bländande mot mig. "Jag är Nahtan."
"Jag heter Mellony."
"Vill du bli min festmö?"
Vad? Ville han gifta sig med mig på alvar?
Tack för att du läst Hime-sama del 1
Tills nästa del..
MvH
StoryTeller
Om start...
Jag har bestämt att jag ska starta om min blogg. Jag ska försöka uppdatera den oftare och ta bättre hand om den XD.
Så vem är jag?
Jag är StoryTeller. Jag är glad att du har hittat hit till min blogg...
Vad ska jag göra på min blogg?
För alla er som inte listat ut vad jag ska göra här genom mitt nanm, så ska jag berätta. Jag ska skriva små historier. Om olika personer, i många olika gener. Jag hoppas att ni kommer gilla dem. Men historierna jag skriver har inget med verkligheten att göra över huvudtaget. Så för att ni ska förstå ska jag börja skriva min första historia efter det här inlägget. Det kommer max vara 3 stycken historier jag skriver på samtidigt.
Jag hoppas att ni kommer tycka om min nya blogg^^
MvH
StoryTeller
Så vem är jag?
Jag är StoryTeller. Jag är glad att du har hittat hit till min blogg...
Vad ska jag göra på min blogg?
För alla er som inte listat ut vad jag ska göra här genom mitt nanm, så ska jag berätta. Jag ska skriva små historier. Om olika personer, i många olika gener. Jag hoppas att ni kommer gilla dem. Men historierna jag skriver har inget med verkligheten att göra över huvudtaget. Så för att ni ska förstå ska jag börja skriva min första historia efter det här inlägget. Det kommer max vara 3 stycken historier jag skriver på samtidigt.
Jag hoppas att ni kommer tycka om min nya blogg^^
MvH
StoryTeller
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)